Nyss var det EM-fotboll för U21-lag. Och nu EM i damfotboll. En sport för fred och försoning, som för människor närmare varandra? Eller lika gärna ett medel för rasism och segregation?
När FC Barcelonas president Sandro Rosell bjuder in den israeliske soldaten Gilad Shalit, som suttit fången i Gaza i fem år, som hedersgäst på en av lagets matcher - och sedan meddelar att hans lag planerar att spela en match mot ett förenat israeliskt-palestinskt team i Tel Aviv, för att ”hjälpa de två folken att nå fred” - får det omedelbara konsekvenser. Palestinska Barcelona-fans bränner sina kläder i lagets färger. Dussintals palestinska klubbar skriver till Rosell: ”mer än 5.000 palestinska politiska fångar ruttnar i israeliska fängelser, många i isolering, många i hungerstrejk utan att någon bryr sig om att få dem frigivna”.
Initiativet från Sandro Rosell om ett möte mellan folken kunde varit bra. Om det inte vore för ockupationen. En omständighet som, enligt den palestinske ledaren Omar Barghouti på Västbanken, gör ett möte till en illusion byggd på ”den falska premissen att kolonisatörer och koloniserade, förtryckare och förtryckta, har samma ansvar för konflikten”. ”Förhållandena är inte redo för denna idé” sammanfattar Jibril Rajoub, president i det palestinska fotbollsförbundet. ”Israel erkänner inte ens oss som en idrottsförening”.
Enligt Tamir Sorek vid University of Florida använder Israel fotbollen för att förbättra sitt internationella rykte, och avleda intresset från ockupationen. ”En stor sporthändelse är ett perfekt tillfälle för Israel att presentera sig självt som ett normalt land”. Därför är glädjen stor när den europeiska fotbollsfederationen, UEFA, nu låtit Israel stå värd för årets U21-turnering. Enligt UEFA-presidenten, den tidigare stjärnspelaren Michel Platini – som i andra sammanhang velat hålla isär sport och politik – skulle turneringen i Israel ”vara en vacker fest för fotbollen som, ännu en gång, för samman människor” Han har knappast fått rätt.
Palestina är sedan 1998 medlem i det internationella fotbollsförbundet, FIFA. Före år 2008 har man aldrig haft någon stadion värdig ett internationellt mästerskap. Men när Gaza stadion äntligen står färdigt bombas det efter några månader av israeliskt stridsflyg. Därefter har israelerna gång efter annan attackerat och förstört palestinska idrottsanläggningar, bland annat centret för handikappidrott. Efter en sådan attack, som dödat flera fotbollsspelande ungdomar, skriver 62 ledande europeiska fotbollsspelare – bland dem Chelseas Eden Hazard, Arsenals Abou Diaby och Paris Saint-Germains Jeremy Menez – ett brev till UEFA med en bön om att U21-turneringen skall flyttas från Israel. En bön som således klingat ohörd.
Israels upprepade attacker på palestinska sportcentra, fängslande av framstående idrottsmän och kraftiga inskränkningar av rörelsefriheten har allvarlig skadat palestinsk fotboll och idrott. Palestinska klubbar har stoppats från deltagande i turneringar i bland annat Mauretanien och Singapore, vilket lett till att de uteslutits från internationellt spel. Och när den mycket framgångsrike palestinske fotbollsspelaren Mahmoud Sarsak (född 1987) år 2009 reser mellan Gaza och Västbanken, för att spela en match, fängslas han av israelisk militär och sätts i ”administrativt förvar” utan rättegång eller dom. Först efter tre år, en 92 dagar lång hungerstrejk och en personlig vädjan av FIFA-presidenten Sepp Blatter, friges han – fortfarande utan ursäkt eller förklaring. Andra fängslade spelare är målvakten Omar Abu Rois och forwarden Muhammad Nimr. ”Israel arbetar oförtrutet på att trycka ned palestinsk fotboll” konstaterar Mahmoud Sarsak. ”Israel uppför sig inte som en normal stat där medborgarna kan idrotta fritt”.
Israel har blivit fotbollens, och speciellt FIFA:s och UEFA:s, fula ansikte. En plump i det egna regelverkets högstämda deklaration om ”nolltolerans för varje form av rasism och diskriminering” inom fotbollen. Den nuvarande politiken kan, som de internationella spelarna skriver i sitt brev till UEFA, ses som ”en belöning för aktioner som är motsatta sportsliga värden”. Visserligen har FIFA avsatt 4,5 miljoner US Dollar för utveckling av den palestinska fotbollen – och ytterligare 200.000 dollar för återuppbyggnad av nationalstadion i Gaza! – men bättre hade varit om man efterkommit det palestinska civilsamhällets enträgna begäran om en kulturell och idrottslig bojkott av Israel så länge ockupationen och diskrimineringen av palestinierna fortsätter. Spelare som Cristano Ronaldo i Portugal har vägrat byta tröjor med motspelarna efter att ha spelat mot Israel. Fler, och mer, protester behövs.
”Föreställ er”, säger Omar Bargouthi, ”att Samväldesspelen hållits i Sydafrika mitt under apartheids glansdagar. Det är den typ av undantag som Israel förväntar sig och får från Europa. Europeiska politiker avspeglar inte den allmänna opinionen”. Månne är det så?
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna