Rana Baker översatt av Ship to Gaza-Malmö:
"Gunilla Carlsson hycklar på möte i Gaza"
Då din gäst anländer sent till ett möte och lämnar dig mitt i diskussionen, så kanske du kan godta usäkterna de ger och inte bli irriterad. Men om de dessutom misslyckas ta upp de frågor mötet gäller, som om mötet inte gällt dessa frågor, så kan man inte annat än att finna detta beteende respektlöst, och rentav plumpt.
På måndagen var jag, tillsammans med andra palestinska ungdomar, inbjuden till ett möte med den svenska biståndsministern, moderaternas förste vice partiordförande Gunilla Carlsson. Mötet ägde rum på ett snobbigt café med havsutsikt i Gaza-stad. Även om Carlsson var i tid, så kunde inte mötet börja förrän andra svenska ämbetspersoner och åtminstonde en journalist hade anslutit sig till oss mellan fem och tio minuter senare. Det var svårt att urskilja journalisten från de övriga eftersom foton togs oavlåtligt genom mötet.
Vi var alla där för att diskutera vad ”de,” det vill säga EU, kan göra för ”oss,” Gazas ungdomar som lever under israelisk ockupation. Även om jag själv är övertygad om att en sådan euro-centristisk diskussion är värdelös, så tvekade jag inte att tacka ja till inbudan därför att jag är road av att höra detta hyckeri ifrån åsnans egen mun.
Undvek Israels ansvar
Carlsson som dagen till ära var klädd i en broderad palestinsk folkdräkt, inledde med att föreslå att palestinier i Gaza och på Västbanken ska ”föras samman;” hon hade även noterat, med ett leende, att personer från Västbanken ofta kallar sig själva för ”Västbanksbor,” liksom för övrigt folk som bor i Gaza, kallar sig ”Gaza-bor.” Men hon nämnde inte israels segregationspolitik som tvingat dem in i olika bantustans, med komunal makt som bäst. Vi talade om för henne att det är en fysisk omöjlighet att ”föra samman” palestinierna, till följd av de israeliska Erez-vägspärrarna som reser sig mellan oss.
Carlsson nickade – nickande var hennes mantra – sedan skyllde hon det på att Hamas slagit till mot kulturella aktiviteter och mot ungdomsmöten, antydde att om det inte varit för Hamas regering och dess säkerhetsapparat, så hade Gaza haft ett blomstrande kulturliv.
Jag förklarade för Carlsson att Israel är den främst ansvarige för Gazaremsans sociala och kulturella livs förfall, och att israeliska missiler inte väjer för vare sig studenter eller universitet. Jag tog som exempel den aktuella Palestinska litteraturfesivalen i Gaza, då medlemar ur Hamas ungdomsorganisation, och även några av Hamas mera prominenta funktionärer, deltog i några arrangemang och deltog på samma vis som andra i publiken.
Denna kunskap upprepades mer än en gång av oss som deltog i diskussionen. Då hon märkte att ingen höll med henne i hennes fullständiga förnekande av Israels ansvar till de sociala och kulturella förfallet i Gaza, frågade Carlsson: ”så ni tycker att vi borde tala med Hamas?” Men innan någon hann svara på frågan fortsatte hon: ”Men ni känner ju till vår kontaktpolitik inom EU. Vi väntar tills de palestinska valen hållits.”
Nu brast alla runt bordet, utom de svenska ämbetspersonerna förstås, ut i gapskratt. ”Lycka till med väntandet” komenterade Yasmin el-Khoudary, en bloggare och intiativtagare till Diwan Ghazzas kulturella mötesplats. Själv kunde jag med nöd och näppe hålla mig tyst, och fick bokstavligen bita mig i läppen för att inte börja storskratta.
“Ja, vi sponsrar ockupationen”
Carlsson tog inget intryck. Reaktionen var kanske den hon förväntat sig. ”så hur tror ni att vi [i EU] kan hjälpa er?”
Här började diskussionen få bett. Carlsson förväntade sig uppenbarligen att vi skulle be henne övervaka ett initiativ för att bekämpa kvinnoföraktet under Hamas ”islamistiska styre” eller mot ”islamiseringen” av Gazaremsan,
”Du kan göra massor,” svarade jag. ”EU har inflytande över Israel, men de är helt enkelt inte intresserade.” Här vände Carlsson bort huvudet, talade med en servitör, sedan en ämbetsperson, som om jag inte talade med henne. ”Exempelvis,” fortsatte jag och höjde min röst lite grand, ”så har EU bestämt att produkter från bosättningar ska märkas men detta tar längre tid än nödvändigt, EU har också beslutat att uppgradera sina handelsrelationer med Israel förra året.”
Carlsson svarade inte på något av det jag tog upp. Mellan hennes småsnack med kyparen och ämbetspersonen, nickade hon och nickade, men var så koncentrerad på vad ämbetspersonen berättade för henne, med låg röst förstås, att jag inte tror hon hörde mycket av vad jag sade till henne.
Samiha Elwan, en bloggare och biståndsarbetare, kritiserade även EUs politik och dubbla måttstockar. ”Ja vi sponsrar ockupationen, skyll på oss” medgav Carlsson slutligen.
”Jag kan be er sponsra ett kulturellt projekt,” lade jag till. ”men det riktar ju sig inte mot det grundläggande problemet med den israeliska ockupationen…” Rastlös och åter småpratande med samma ämbetsperson då jag började tala, avbröt plötsligt Carlsson mig och ursäktade sig med att hon ”måste gå” till ett annat möte.
Men hon och hennes sällskap hade uppenbarligen några minuter över för att låta sig fotograferas med oss, men absolut inte för att ta itu med eller åtminstone lyssna till vad vi hade att säga.
Värme mot ockupanter, hotfull mot palestinier
En dag efter mötet så träffade Gunilla Carlsson Yair Lapid, Israels finansminister som tillhör den så kallade ”centern” och som står för en uttalade anti-palestinsk linje. Hon twittrade bider på sig med honom, båda leende, beskrev honom som ”god.” Självklart var Carlsson inte där för att diskutera de skatter Israel samlar in å den Palestinska myndighetens vägnar som de sedan håller inne med efter premiärministerns nycker.
Gunilla Carlsson, som skamlöst haft möte med israeliska politiker som varit inblandade i krigsbrott och i en blodig och brutal ockupation av de palestinska folket, reste till Gaza genom Erez-vägspärren – något palestinier förvägras – med tillstånd av samma Hamasregering som hon vägrar erkänna, har sedan mage att kritisera dem, och bete sig som om befrielse inte kan annat än komma genom EU-imperialisterna och pro-israelisk politik.
Men Carlssons hyckleri tar inte slut där. Den 14 juni hotade hon att dra in det finansiella stödet till den Palestinska myndigheten, om inte förhandlingarna med Israel fortsatte. Det vidrigaste med Carlssons ovilja att på samma vis hota Israel vars oavbruttna landstölder och kolonialisering av Västbanken utgör det primära hindret mot att ”fredsprocessen” återupptas.
Faktum är att Carlsson inte bara misslyckades kritisera den Israeliska expanssionspolitiken med bosättningarna och visade ointresse för fred men bizarrt nog hyllade den israeliska chefsförhandlaren Yitzhak Molcho som ”hängiven,” ”seriös” och ”engagerad för fred.”
Vårt möte fick i vart fall ett användningsbart syfte. Det var en påminnelse om att befrielse, slutet på rasismen, svält och fattigdom, kommer inte genom tvetungade, respektlösa och euro-centriska politiker som Gunilla Carlsson.
Rana Baker
Rana B. Baker, 21, is a senior at Gaza’s Islamic University. She studies Business Administration. Rana’s blog is Palestine: Memory Drafts and Future Alleyways and she can be followed on Twitter at: @RanaGaza.