Åter dåliga nyheter från Italien
När jag den 25 mars hälsade valet av nya talmän i det italienska parlamentets båda kamrar som ett gott och hoppfullt tecken var jag uppenbart för tidigt ute. Ja, man kan rentav hävda att jag hängav mig åt önsketänkande. För trots att cirka en tredjedel av de röstande i valet i februari — genom att välja Beppe Grillos nya parti MoVimento 5 Stelle (Femstjärnerörelsen) — klart uttalade en önskan om förändring av det italienska samhället, så har landet fortfarande ingen ny regering. Och man har heller inte fått någon ny president och statschef, trots att den sittande Giorgio Napolitano med hänvisning till sin höga ålder (han fyller 88 i sommar!) beslutat sig för att avgå.
Partiet PD (en motsvarighet till vår svenska socialdemokrati) har nobbat alla försök till kontakter och samarbete med Femstjärnerörelsen, både vad gäller regeringsbildning och ny president. När Grillos parti lade fram en hel bukett tänkbara kandidater till presidentposten ställde sig PD-ledaren Pier Luigi Bersani helt kallsinnig och avvisande. Trots att den kandidat, Stefano Rodotà, som med PD:s röster i parlamentet skulle ha kunnat bli vald till president, tidigare varit ledare för Bersanis parti sade Bersani & Co. ändå helt oförklarligt nej. Det hjälpte inte att Rodotà är en man med klar vänsterprofil, en jurist och politiker med hög integritet och respekt för konstitutionen och rättsväsendet (vilket är nog så viktigt i detta land präglat av korruption och organiserad brottslighet). Svaret från PD:s ledning var ändå nej, nej åter nej. Hellre då en uppgörelse i slutna rum med den brottsmisstänkte gamle räven och mediemogulen Berlusconi.
När det sedan, vid omröstningen i parlamentet, visade sig att Bersani inte fick alla sina egna partimedlemmar med sig i det ödesdigra beslutet att rösta nej till Rodotà, avgick han och de andra i ledningen. Vilket innebär att PD nu i praktiken är statt i upplösning.
I det läget, när det tycktes omöjligt att rösta fram en ny president, föll Giorgio Napolitano till föga — av ren pliktkänsla och omsorg om landet — och förklarade sig villig att återväljas (han kommer när denna hans andra mandatperiod går ut att fylla 95!). Napolitano har under sina första sju år på posten varit en allmänt respekterad president, och det är få som har något att invända mot honom som person. Men det är ändå illavarslande att det inte gick att enas om Stefano Rodotà eller någon av de andra kandidater som Femstjärnerörelsen lade fram.
Att Rodotà mötte ett så oväntat och, faktiskt, helt oförklarligt motstånd från PD-ledningens sida beror, troligen, på att det var just Beppe Grillo som kommit med förslaget. Men det är ju i så fall en rent infantil reaktion från den etablerade politiska klassens sida! Man tar inte ställning till den föreslagna personens kvaliteter och kvalifikationer utan låter sig ledas av sin egen avsky för förslagsställaren. Och visst kan man le åt Beppe Grillos runda uppenbarelse med det karaktäristiska grålockiga hårburret (han är ju också komiker, känd från tv, som det heter).
Men faktum är att denne Grillo med sin rörelse lyckats ge röst åt många italienska medborgares längtan efter förändring och misstro mot den politiska eliten (”la casta” som den kallas på italienska) med dess sanslöst stora privilegier. Grillos väljare är helt enkelt gräsrötter, italienska medborgare som under de senaste åren sett sina levnadsförhållanden drastiskt försämras, vanliga människor som av teknokratregeringen Monti ålagts att bära bördor de inte mäktar med samtidigt som de rika och privilegierade skikten, med konton i skatteparadis, ostörda kan fortsätta sitt bekymmerslösa lyxliv.
Italien har nu en skyhög arbetslöshet, allt lägre födelsetal och en ständig ström av unga välutbildade som flyr landet. Många medelålders har sparkats ut från arbetslivet utan någon som helst trygghet och framtid, antalet desperata människor som begår självmord växer, skola och sjukvård försämras kontinuerligt och många är de medborgare som över huvud taget inte har någon sjukförsäkring. Alltmedan den organiserade brottsligheten (läs: de olika maffiorna i landet!) ökar sitt inflytande och utnyttjar den svåra situationen till att skära pipor i vassen.
Samtidigt med att den gamle presidenten sitter kvar blir ryktena om en ny ”opolitisk” teknokratregering också allt ihärdigare, alltså en ny, icke demokratiskt vald, regering som likt den avgående Monti-ministären får i uppdrag att påtvinga italienarna de nya svältkurer som EMU och det internationella finanskapitalet står beredda att ordinera Italien. Risken är också uppenbar att Berlusconi nu blir kvar i det politiska livet, ostraffad och med alla sina intressekonflikter obeaktade.
Allt tycks alltså förbli vid det gamla. Man frågar sig bara för hur länge. Någon gång måste väl ändå italienarnas längtan efter demokrati få komma till uttryck i praktisk politik. Någon gång måste väl ändå de yngre generationerna få ett ord med i laget om landets och sin egen framtid.
Till dess sker får man, som Italienvän, upprepa mantrat: Finchè c’è vita c’è speranza (så länge det finns liv finns det hopp).