Sedan arabiska arméer ingripit kunde småningom en vapenvila uppnås. Omkring hälften av den tilltänkta palestinska staten hade då gått förlorad och bara lämnat Västbanken och Gaza, totalt 22% av mandatet Palestina, kvar att bygga en palestinsk stat på – något som dessutom ännu ej skett.

En mindre händelse i sammanhanget, men inte betydelselös, är den som den holländsk-israeliske filmaren Benny Brunner beskriver i sin senaste dokumentär ”Det stora bokrånet”: stölden av en stor del av det palestinska skriftliga kulturarvet. Minst 70.000 böcker, manuskript och tidningar som under den etniska rensningen stals ur de hem vars invånare just fördrivits - ungefär 30.000 i Jerusalemområdet och 40.000 från andra samhällen.

Benny Brunner ser inget omedelbart ont uppsåt i stölderna – som i många fall kan ha skett för att rädda kulturvärden. Följden för det palestinska samhället blev dock dramatisk: inga böcker, inga tidningar, ingen teater, ingen bio – en kulturell öken.

Många år senare är böckerna fortfarande beslagtagna och undanstoppade under rubriker som ”Frånvarandes egendom”, och stora ansträngningar har gjorts för att fylla det historiska vacuum som uppstått med nytt innehåll i avsikt att förankra den sionistiska idétraditionens särskilda koppling till Palestina. Med de senaste högerextrema regeringarna har också uppmärksammandet av det specifikt judiska kulturarvet tagit fart på allvar, och skolklasser, militärer och andra grupper forslas nu i ökande omfattning runt på ockuperat område för att besöka särskilt viktiga judiska kultplatser.

Benny Brunners slutsatser är klara: de beslagtagna böckerna måste letas fram och återlämnas, och det palestinska kulturarvet återupprättas. Så kan en icke-våldskamp mot ”normalisering” av ockupationen föras. På palestinsk sida är bilden blandad. Inget officiellt krav på återlämnande av några böcker har hittills ställts, och kritiker har anklagat Brunner för att vara en besserwisser som, bättre än palestinierna själva, ”vet” vad palestinierna behöver göra.

”Det här är en viktig lektion för oss” sammanfattar författarinnan Susan Abulhawa. ”Bara för att en israel gjort en film och medger att Israel mördade, fördrev, rånade, gjorde arvlösa, marginaliserade och terroriserade palestinier, betyder det inte att de verkligen förstår”...”Det israeliska samhället fortsätter att välja den ena krigsförbrytaren efter den andra för att leda dem”.

”Det var inte vi som steg ur europeiska båtar och satte igång att döda, terrorisera och stjäla allting inom synhåll” avslutar Susan Abulhawa.

Nej, så är det ju. Och kanske kunde de som en gång kommit som objudna gäster till detta land, och deras ättlingar, nu äntligen nöja sig med det de lyckats roffa åt sig och åtminstone lämna de kvarvarande delarna av Palestina, Västbanken och Gaza, kvar för palestinierna att bygga sin stat på? Eller är det för mycket begärt, det också? Vad säger Obama, EU, den svenska regeringen?

Gunnar Olofsson

Debattör och medlem i Palestinagrupperna