Sören Sommelius frågar sig i sin recension i Helsingborgs Dagblad av Ola Tunanders bok ”Libyenkrigets geopolitik” hur svenska politiker över hela det politiska fältet så aningslöst ställde upp på ett så orättfärdigt och destruktivt krig?
En del av svaret ligger förmodligen i att den första och den tredje statsmakten i det stora hela delar samma världsbild. Det är därför den utrikespolitik som regering och riksdag för inte möts av någon kritiks granskning i massmedia.
De accepterar Natos:s världsbild där Nato utgör den goda kraften mot de onda i världen. Det är som att se någon av James Bonds filmer i ständig repris. De onda kan skifta och det kan gå fort, men ett signum är att de på något sätt inte ingår i västvärldens intressesfär. Står de i vägen för västvärldens intresse kan de snabbt förvandlas från goda till onda. Se hur det gick för Saddam Hussein.
I den här nya världsordningen ingår också begreppet ”humanitär intervention”. Västvärlden ingriper osjälviskt för att störtar dikaturer och skapar rättvisa, demokrati och befriar kvinnorna ur ett patriarkaliskt förtryck, en rätt man aldrig skull acceptera att Kina och Ryssland tog sig.
Nato påstår en massa saker om en regim som är kompromenterande och som kan rättfärdiga ett ingripande. Att detta sedan vid en närmare granskning inte stämmer spelar ingen roll. Vid nästa konflikt där USA och Nato är inblandade har massmedia glömt detta. Dom av oss som inte glömt vet ju att upptakten till angreppet mot Irak byggde på en rad lögner, lögner som fortfarande jagar Tony Blair.
I en så förenklad världsbild som massmedia rapporterar utifrån, de goda mot de onda finns inget utrymme för nyanser och gråskalor eller plats för analyser och sammanhang.
I somras skrev Johan Croneman en kritisk artikel i DN om messmedias bevakning av kriget i Syrien. ”Journalistiken har blivit så enkelt att ingen längre förstår.” Man kan förundra sig över att så få av journalisterna funderar över vad det är som gör att så extrema islamistiska familjediktaturer som Quatar och Saudiarabien engagerar sig för mänskliga rättigheter och demokrati tillsamman med Nato i just Libyen och Syrien.
Man tycker annars att de kunde börjat med att göra just detta i sina egna länder. Likaså är det frapperande att de inte någon gång funderar över vilken betydelse Mellanösterns stora tillgångar av olja och gas har för de olika inblandade ländernas intresse för området och dess betydelse för att driva fram konflikter och krig.
Okey, jag är inte helt rättvis. Man har inga problem att se delar av Rysslands och Kinas intresse. Men att västvärlden skulle ha liknande intressen verkar man inte vara klar över.
Det här sättet att skildrar världen bidrar till hetsa fram krig med mer dödande och förstörelse. Istället för diplomatiska lösningar av konflikter är det är kryssningsmissiler för fred som gäller. Om de avfyras med goda syften förväntas de inte ha någon ”collateral damage”.
Hade vi haft en bättre och självständigare bevakning hade det varit betydligt svårare för våra politiker och ledarskribenter att ge sig ut i krig, både Afghanistan och Libyen och nu står Mali på tur. Vi måste helt enkelt tillbaka till en politik där konflikter löses via FN, det är trots allt det bästa internationella forum vi har.
Jan Fredriksson