Italien är i kris, arbetslösheten är rekordhög och drabbar framför allt de unga, allt fler människor ser sina levnadsförhållanden drastiskt försämras och många lever i ren misär, utbildningsväsendet, sjukvården och annan social infrastruktur urholkas och förfaller, akademiskt utbildade personer ser ingen framtid i sitt eget land utan tvingas emigrera.

I detta läge borde den italienska vänstern ha ett drömläge under den valrörelse som nu pågår. Men paradoxalt nog tycks den tidigare premiärministern Silvio Berlusconi vara den ende som kritiserar den ”opolitiska” teknokratregeringens hårda åtstramningspolitik.

Berlusconi avgick ju hösten 2011, som en följd av den akuta krisen, och ersattes av Mario Monti, f.d. EU-kommissionär och rådgivare åt Goldman Sachs. Många italienare kände lättnad över Berlusconis avgång. Äntligen var den store pajasen borta från scenen och man behövde inte längre skämmas så snart landets premiärminister visade sig på EU-möten och i andra internationella sammanhang.

Till en början stödde Berlusconi den nya teknokratregeringen, och det såg länge ut som om han själv insett att han gjort sitt i politiken (han har ju faktiskt fyllt 76!). Men eftersom de rättsprocesser han är inblandad i ännu inte är avslutade gjorde han strax före jul ett lappkast och meddelade, oväntat, att han åter skulle ge sig in i politiken — troligen i förhoppningen om att därigenom ånyo undkomma rättvisan.

Han går nu också till angrepp mot Montis krispolitik. Visserligen av ren och skär opportunism, som den genompopulistiske politiker han är, men ändå.

Även Monti har beslutat sig för att stanna kvar i politiken och kampanjar nu för koalitionen Agenda Monti per l’Italia.

Men är då Monti verkligen ”opolitisk” i betydelsen varken höger eller vänster? Nej, naturligtvis inte. Han är helt enkelt en högerpolitiker som leder en högergruppering med tydlig högeragenda. Han stöder den så kallade Europakten, förespråkar en politik som innebär kraftiga nerskärningar av den allmänna välfärden vilket i sin tur främst drabbar de redan sämst ställda i samhället. Han försvarar bantningen av offentlig sektor och vill i stället se ännu mer privatisering och privata lösningar.

Monti är alltså en klassisk nyliberal. Som sådan är han, genom sina rent personliga egenskaper, mer sympatisk än Berlusconi. Monti för inte något personligt krig mot det italienska rättsväsendet, han har mig veterligt inget umgänge med italienska mafiosi, hyllar inte Mussolini och ordnar inga fester med inhyrda prostituerade. Monti går, kort sagt, hellre i mässan än på bunga bunga-party med minderåriga småtjejer. Men han står för den skull inte över politiken. Han är bara en mer ”anständig” högerpolitiker än Berlusconi.

Frågan är då vad den italienska vänstern har för sig. Det har sagts att partiet PD (Partito Democratico, det tidigare kommunistpartiet, numera närmast socialdemokratiskt) och dess ledare Pier Luigi Bersani leder opinionsracet inför valet. Men vad detta parti har för lösning på den ekonomiska krisen och de växande klyftorna i samhället, det framgår inte.

När jag följer italienska medier får jag snarare intrycket att det mesta i denna valrörelse kretsar kring frågan om vilka partier som skall liera sig med varandra och vilka politiker som skall få chansen att efter valet nå fram till ”köttgrytorna” (som i Italien dessutom, för den politiska klassens vidkommande, är extra stora och närande).

Jag säger därför som jag brukar: arma älskade Italien!

MARGARETA ZETTERSTRÖM