Ett angrepp skulle inte bara vara ett uppenbart brott mot FN- stadgan. Det skulle kunna få allvarliga negativa återverkningar på hela regionen och motverka det avsedda syftet.

Är det någon enskild handling som skulle kunna få Iran att fatta det avgörande beslutet om att skaffa sig kärnvapen så är det ett angrepp mot landet. När ett sådant beslut väl är fattat dröjer det inte länge förrän vi har ett Iran med kärnvapen.

Enligt tillförlitliga rapporter hade Iran ett kärnvapenprogram fram till slutet av 2003. Vi får inte glömma att detta var under den tid då många trodde att även Saddam Hussein, som förde ett förödande krig mot Iran, hade ett sådant program. Tiden därefter har präglats av framflyttade positioner och utökade sanktioner, men även av försummade diplomatiska möjligheter.

Att Iran hade ett öppnare förhållningssätt 2003, och under en tid därefter, råder det knappast någon tvekan om. Men med den politik som USA då förde gick det inte att ta vara på möjligheterna. Att maktkampen i Iran efter 2009 års val medförde att det generösa och konstruktiva förslaget om forskningsreaktorn inte kunde godtas råder det knappast heller någon tvekan om. Och det råder, enligt vår mening, knappast någon tvekan om att vi skulle ha befunnit oss i ett bättre läge i dag om vi hade tagit vara på de diplomatiska öppningarna som Turkiet och Brasilien banade vägen för under våren 2010.

Diplomatin måste nu ges en ny chans efter nästan tjugo år av passivitet. Den här gången bör vi sträva efter att upprätta bestående diplomatiska förbindelser genom en mängd förtroendeskapande åtgärder, eftersom det inte går att överbrygga den djupa misstro som nu råder på en dag.

Iran har rättigheter enligt icke - spridningsavtalet, men även skyldigheter. Irans beteende har väckt vissa farhågor om landets avsikter. Detta måste de förstå. Iran bör, i eget intresse, överväga vilka åtgärder som kan leda till att situationen förbättras.

Från 2003 till början av 2006 tillämpade Iran frivilligt tilläggsprotokollet som innehåller mer omfattande och ingripande inspektionsåtaganden. Den mest förtroendeskapande åtgärden som Iran skulle kunna vidta är sannolikt att börja tillämpa protokollet igen. Inspektionssystemet, och att Iran samarbetar fullt ut med Internationella atomenergiorganet, är vad som behövs för att Iran och det internationella samfundet ska komma överens i kärnvapenfrågan.

Nu tycks det dessutom som om Iran snart kommer att ha anrikat uran till tjugo procent, vilket är vad man säger sig behöva för sin forskningsreaktor. Det vore därför klokt att avbryta denna verksamhet nu. Nya forskningsreaktorer tar lång tid att bygga och det finns därför tid att få ett internationellt kontrollsystem på plats.

Vi är alltjämt mycket kritiska till den rådande människorättssituationen i Iran och kommer att fortsätta att göra världen uppmärksam på detta. Trots det bör de länder som snart kommer att återuppta dialogen med Iran framföra att målsättningen är inte att ändra regimen i Teheran utan snarare att föra djupare och bredare diskussioner med Iran i en stor mängd olika frågor.

Vi har, till exempel, ett stort intresse av att Iran moderniseras och skulle förklara att vi även är beredda att hjälpa till med detta. Iran behöver snabbt moderniseras på energiområdet. Tack vare Irans diversifierade ekonomi är landets framtidsutsikter goda.

Ett militärt angrepp mot Iran riskerar att utlösa konflikter i hela regionen, vilket kan få oanade konsekvenser. Detta skulle kunna leda till att fler stater skaffar sig kärnvapen i förmodligen den mest instabila delen av världen. Och krig kan bryta ut både mot och inom den muslimska världen.

Det handlar inte bara om att ge diplomatin en chans. Det handlar även om att erkänna att diplomati är det enda alternativet för alla som vill ha en bestående och hållbar lösning på den iranska kärnvapenfrågan och fred i regionen. Övriga alternativ leder raka vägen till krig och med största sannolikhet till ett Iran med kärnvapen.

I en nyligen utkommen rapport redogör International Crisis Group för de alternativ som står till buds. Diplomati kräver beslutsamhet och tålamod. Men det viktigaste av allt är att vi erkänner att detta är det enda tänkbara alternativet.

Debattartikel
International Herald Tribune/The New York Times 21 mars 2012
Carl Bildt, Utrikesminister och Erkki Tuomioja