Skriv ut denna sida
måndag, 06 augusti 2012 10:04

Bygger Nordisk Fredsfront

Skrivet av  Christer Lundgren - Hashim Al-Malki - Kjell Martinsson
Betygsätt den här artikeln
(1 Rösta)

Ingela, Gunnar, Knut och Christer bakom banderollen. Sköld-Peter och Sigyn flankerar i demonstrationen vid de Nordiska fredssamtalen i Degerfors den 3-5 augusti, 2012. Folket i Bild/Kulturfront var huvudarrangör. –  Sverige har glidit ifrån sin neutralitet och flera nordiska länder deltar aktivt i krig. Det behövs en ny folklig fredsfront, säger Hashim Al-Malki, Folket i Bild/Kulturfront-Stockholm. – Till valet 2014 ska vi se till att ingen politiker på valbar plats ska kunna undvika frågor om kriget. Det som har diskuterats fram under mötet i helgen kommer att komma ut som en publikation, säger Eva Myrdal, en av arrangörerna av Nordiska fredssamtal. 

Fredsamtal i Degerfors
I fredags 3/8, 2012, började en för oss i Folket i Bild/Kulturfront mycket viktig konferens kallad Nordiska fredssamtal.

 Jan Myrdal (Foto: Kjell Martinsson) var med och inledningstalade på fredagseftermiddagen i Folkets Hus i Degerfors. Till konferensen var flera kända politiker (S) inbjudna; Anders Ferm, Thage G Petersson och Maj-Britt Theorin. Från Norge kom t.ex. Pål Steigan, Rödt (f.d. Akp (ml) och Finland bidrog med fredskämpen Juha-Pekka Väisänen. Texter och filmer från den öppna och välbesökta konferensen kommer att publiceras inom den närmaste tiden.

Jan Frykholm och Jan-Erik Romson från Folket i Bild/Kulturfront hänger upp en utställning i foajén i Folkets hus. Utställningen heter "Sälja krig som margarin". I utställningen finns flera reklamaffischer som stater tillverkat för att få med sig folket ut i krig. Foto: Anders Persson

Jan Myrdal talar om "Att sälja krig som margarin - hur de imperialistiska krigen gjorts möjliga" Foto: Andrea Gaytán Vega

Thage G. Peterson lyssnar ordentligt på vad Jan Myrdal har att säga inför dagens fredssamtal. Foto: Andrea Gaytán Vega

Fredsfront i Norden, mot deltagande i anfallskrig.

–  Sverige har glidit ifrån sin neutralitet och flera nordiska länder deltar aktivt i krig. Det behövs en ny folklig fredsfront, säger Hashim Al-Malki på Folket i Bild/Kulturfront som arrangerar fredssamtalen. Allt måste inte ske i Stockholm och Degerfors passar bra för de nordiska fredsamtalen av flera anledningar, enligt Hashim Al-Malki.

Degerfors är en arbetarstad och arbetarrörelsen har länge gått hand i hand med fredsrörelsen. Degerfors ligger också i Värmland som spelade en stor roll under det krig som senast utkämpades på nordisk mark. Här fick många av de motståndsmän som flydde från naziockupationen i Norge hjälp av befolkningen.

 
Syftet med Nordiska fredssamtal är att bygga en fredsfront i Norden, mot deltagande i anfallskrig och för fred. Hashim al-Malki betonar att alla motståndare till krig och ockupation är välkomna, oavsett ideologi och partitillhörighet.
– De allra flesta svenskar är emot krig, ända har vi övergett vår neutralitet. Vi deltar i krig och låter Nato öva på svenskt territorium, säger Hashim Al-Malki.

Jan Myrdal, Maj-Britt Theorin, Thage G. Petersson och Andrea Gaytán Vega
– Vi vill förhindra att våra nordiska länder dras in i kommande krig men vi kräver också ett tillbakadragande av de nordiska trupper som finns i Afghanistan.
Det mest aktuella ämnet som tas upp är Syrien, som redan utsätts för utländsk inblandning och står inför hotet om en regelrätt invasion. Exemplet Syrien visar hur viktigt det är att stärka antiimperialismen i en tid då stora delar av vänstern övergett viktiga principer.

– Det här arrangemanget finns i Degerfors av en ren tillfällighet och varken Vänsterpartiet eller kommunen är medarrangörer, säger kommunfullmäktiges ordförande Jan Ask. Men jag tycker att det är viktigt att vi får den här typen av arrangemang till Degerfors.
– Det finns flera fredsorganisationer där medlemmar är missnöjda med Sveriges utrikes- och försvarspolitik som kan bli tänkbara deltagare, säger Jan Ask till NWT.se

– Vi fortsätter diskutera folkrätten och de anfallskrig som förts mot självständiga stater som Irak, Afghanistan, Libyen och Jugoslavien ur ett historiskt perspektiv, säger Hashim al-Malki.

Stina Borjo är med och hjälper till under fredsseminariet. Det är stort att få ett fredsmöte till Degerfors tycker hon. - Det blev en mycket positiv helg! Vi i Degerfors är trötta men glada...och vi gör GÄRNA om detta nästa år...med de nyttiga erfarenheter som vi fått kan det bara bli bättre!!! Tack, kamrater! Foto: Anders Persson.

Christer Lundgren:

- Det var en betydelsefull fredskonferens med brett deltagande, som berörde många frågor. Själv talade jag om Jugoslavien. Det är egentligen fyra krig, vart och ett med sin särskilda bakgrund och historia. De sträcker sig över ett helt decennium, från Sloveniens och Kroatiens ensidiga självständighetsförklaringar 1991, som följdes av Bosnien-Hercegovina 1992, och fram till Natos 79 dagar långa bombkrig mot Serbien – det vill säga mot Federala Republiken Jugoslavien – våren och sommaren 1999, vilket ledde till västmakternas annektering av Kosovo, som senare följdes av Kosovos ensidiga självständighetsförklaring i februari 2008.
Det är alltså ett decennium av krig i Europa, och det är inledningen till en ny historisk epok, som vi kan kalla ”epoken efter Sovjetunionens sammanbrott”, eller ”epoken efter kalla kriget”, eller om man så vill ”epoken med USA som ensam supermakt”.  

Christer Lundgren

Dismembering the Arab World Här är en intressant palestinsk analys av utvecklingen i Syrien och regionen i övrigt.  Den innehåller två synpunkter som jag ur svenskt perspektiv finner särskilt värda att fundera över.
Den första handlar om den syriska konfliktens natur:
”Syrien omfattar en särskild slags pluralism och mångkulturalism, kännetecknad av religiös tolerans och en pluralistisk existens... I själva verket är den reformprocess som påbörjats i Syrien mer avancerad än någon liknande process i någon annan arabstat... Denna reformprocess har emellertid fullständigt och avsiktligt underminerats av krafter, inklusive västliga regeringar, som agerar mot den syriska staten.”
Är den svenska allmänheten medveten om att det är detta vår regering håller på med?

Den andra synpunkten handlar om världslägets utveckling:
”På lite mer än två decennier har Putin avslutat det enpolära [globala] systemet och en ny bipolär värld håller på att träda fram – som om kalla kriget aldrig hade slutat.”
Även om man kan diskutera orsak och verkan, liksom Putins och Kinas respektive roller, så är det uppenbart att de globala motsättningarna är på väg att utvecklas åt detta håll.
Det gör Sveriges uppslutning bakom USA:s och Natos krigspolitik (inte bara i fråga om Syrien utan också det aktiva krigsdeltagandet i Afghanistan och Libyen – övergivandet av 1812 års fredspolitik, som hållit oss utanför krig, däribland de båda världskrigen) synnerligen farlig.


Christer Lundgren

Folket i Bild/Kulturfron sålde boken:"Gränsbo i krigets skugga,erfarenheter och minnen av motståndet" på Nordiska fredssamtalen i Degerfors 3-5 augusti."Denna bok tillägnas alla de kvinnor och män som i kamp mot den tyska ockupationen av Norge ställde sina hus och ägor till förfogande för motståndet." Boken är skriven av Willy Olofson och Sigbert Axelson. ISBN 978-91-977128-5-9, ISSN 1101-6701.För mer info: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Seminariedeltagarna Mohamed Omar och Kjell Martinsson fick tålmodigt vänta på mat i en timme. Foto: Andrea Gaytán Vega

NWT: Nytt fredssamarbete skapas i Degerfors

Värmlands Folkblad: Kända namn på Nordiska fredssamtal – Till valet 2014 ska vi se till att ingen politiker på valbar plats ska kunna undvika frågor om kriget.

Det sa Eva Myrdal, Folket i bild, och en av arrangörerna av den Nordiska fredssamtal, en konferens som hölls i Degerfors under helgen...Hon berättade att deltagarna inför konferensen fått en hälsning från Norrbotten med synpunkter på att militären övar i trakten av Jokkmokk inför kriget i Afghanistan. Dessa trakter är mest lika. Eva Myrdal var också kritisk till hur statliga tjänstemän bildar opinion.

– De ska inte använda sin tjänsteställning till det. När det gäller deltagande i kriget är det politikerna som har ansvar, inte militären...

Under lördagsförmiddagen diskuterades konsekvenserna av krigen i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och den utländska inblandningen i Syrien. I panelen fanns Christer Lundgren, Lars-Gunnar Liljestrand, Mike Powers, Ulf Bjerén och Ulf Karlström. Temat var anfallskrig och aggression med motiv att skydda civila och de humanitära och politiska konsekvenserna belystes. Ulf Bjerén, aktiv i Folket i bild, Blekinge, tog upp kriget i Libyen och menade att landet gått mot ett snabbt förfall.

– På åtta månader av krig har oberoendet krossats och en klientstat har skapats. EU håller på att göra en ekonomisk fristat i hamnen i Tripoli i syfte att underlätta för länder som ska kunna komma åt oljan utan att betala skatt.

Under eftermiddagen medverkade bland andra tidigare försvarsministern Thage G Peterson som talade på temat om varför det talas så lite om freden

Karlskoga tidning: "Sverige bör inte delta i anfallskrig"

Få demokrati genom krig

Själva syftet med dessa dagar var att få i gång fler samtal om fred och skapa kontaktnätverk. Eva Myrdal menar att om ett nätverk byggs är det lättare att kunna ta itu med dessa frågor eftersom det är lättare att kontakta människor som är kunniga om man har något att hänga upp det på. Ett hundratal människor har deltagit i Nordiska fredssamtal och cirka sjuttio kommer utifrån.

– När jag växte upp under 60-talet var det naturligt att konflikter mellan länder löstes med förhandlingar. I dag försöker man få demokrati och kvinnliga rättigheter i andra länder genom att kriga, bomba och förstöra, något som hänt i till exempel Irak och Afghanistan, där Sverige har deltagit. Därför vill vi starta en möjlighet för diskussion om olika åsikter, skapa ett kontaktnätverk och diskutera hur man kan åstadkomma fred, berättar Eva.

Inte delta i anfallskrig

Det som har diskuterats fram under mötet i helgen kommer att komma ut som en publikation där det som sagts kan användas som utgångspunkter i vidare arbete för freden. Det som funnits en framför allt bred enighet om under mötet är att Sverige inte bör delta i anfallskrig och att trupperna som är ute just nu ska tas hem.

– I dag övar svensk militär på svensk mark inför ett krig där vi inte försvarar Sveriges gränser, det är många som anser att det är fel. Med detta arbete hoppas vi också att människor ska kunna fråga politikerna om hur de ställer sig dessa frågor. Det är inte militären som väljer vart vi skickar våra styrkor, det är politiker som är folkvalda, menar Eva.

Stefan Lindgren, redaktör för 8 dagar:

Till Pål Steigan

Jag hade igår den stora förmånen att få sitta i samma panel som Maj Britt Theorin och Pål Steigan i en diskussion om freden i Degerfors. Här något av det jag hade velat säga men inte hann säga till Pål Steigan.

5 augusti 2012

Varför Annan avgick

Det jag tidigare skrivit om Kofi Annan var kanske helt fel. Jag är öppen för det. Kanske har Kofi Annan i sin medlarmission verkligen konfronterat västmakterna som pumpar in pengar, vapen och legoknektar i Syrien? En sak talar för den versionen.

Läs mer »

6 augusti 2012

Andra svaret till Pål Steigan

Allt kan inte sägas i såna här korta inlägg. Men låt mig ändå göra några snabba kommentarer:

 

Anders Romelsjö:

På tåget på väg till Nordiska fredssamtal i Degerfors fick jag en pratstund med Jan Myrdal, som satt och läste en bok av den kände brittiske genetikern Dawkins. Vi talade något om genetik men mest om fredsfrågor och han berättade en del från det tal han höll senare. Jan framför sina synpunkter med viss emfas, men han lyssnar väl på en annan och det blir ett givande och mycket intressant samtal. Vid 85 års ålder gjorde han i talet sin väl strukturerade presentation närmast utan att snegla på manus. Han har en intellektuell vigör som man hoppas att själv ha vid 70 års ålder!

Han gav väsentligen en historisk expose med exempel på både framgångar och motgångar i fredsarbetet som en bakgrund för andra mer specifika inlägg. Jag återger detta för alla er som ej kunde komma till Degerfors.

Jan Myrdal betonade den stora segern 1905 då arbetsrrörelsen, tillsammans med ungdomsrörelsen och en del liberaler kunde motverka strävanden att Sverige skulle gå i krig för att behålla Norge, som ville ha självständighet. Han nämnde även stödet i väst-Sverige för den norska motståndsrörelsen “Hjemmefronten”. Men Jan Myrdal talade också uppskattande om den avvisande hållningen som kung Gustav V visade trevare från Tyskland att gå i krig 1914, och betonade att även högermän kunde göra viktiga insatser i fredsarbetet. Han talade uppskattande om statsminister Per Albin Hanssons (S) fasthållande till neutraliteten under andra världskriget.

Jan Myrdal påminde om att alla partier (alla kallade sig socialdemokratiska) i Andra Internationalen före kriget enats om att ej stödja ett eventuellt krig. Men 4 augusti 1914, för 98 år sedan, röstade det största och starkaste vänsterpartiet i världen, tyska socialdemokraterna, för stöd åt krigskrediter i den tyska riksdagen.
De svek under hänvisning till att man måste tänka på sina 11 000 funktionärer och liknande.

Han menade att Stockholmsapellen mot kärnvapenkrig i början av 1950-talet med 273 miljoner namnunderskrifter verksamt bidrog till att motverka planer i USA att använda kärnvapen mot Kina och senare mot Korea
I opinionsarbetet mot Vietnamkriget menade han att demonstrationen på FNL:s 7-årsdag 20 december 1967 innebar en omsvängning i S-regeringens syn. Demonstrationen slogs ned ganska brutalt av polis – men i nästa demonstration gick Sverige statsminister Olof Palme i täten. “Palme var klok”, sa Myrdal.
Han menade att vi är inne i en farlig period. “Imperialismen är en papperstiger” som Mao sa, men det är också en papperstiger med vassa klor.
NATO har blivit en angreppspakt ledd av en supermakt på nedgång, som försöker få stöd får “humanitär intervention” (i strid med FN-stadgan).
Men Jan Myrdal menade avslutningvis att det är möjligt att förhindra krig och att vi måste utveckla arbetet för fred.

3 Responses to Samtal med och tal av Jan Myrdal om fredsarbete
  1. Arne on 6 augusti, 2012 at 15:16

    Myrdal är en klok man men jag kommer inte att kommentera detta inlägg utan vill peka på något annat mycket allvarligt som händer nu i vårt land och i många andra länder men främst och snabbast i USA nämligen – utrotning av “medelklassen”.

    Det ser ut som om det globala “kapitalet” samverkar till att krossa medelklassen och föra över dessas kapital och egendom till sig i syfte att skapa en “slavklass” och en superrik överklass. Dödar man medelklassen har man total kontroll över “pengarna” och kan i sin maktposition diktera villkoren för “arbetarna”. Total kontroll ger total makt och slaveriet är här.

    Detta pågår nu i Sverige och globalt men främst påtagligt är det i USA. Kolla denna filmsekvens där en amerikansk senator går till attack mot de superrika 1 procenten i USA och även sina politiska kolleger. Bortse från rubriken och varifrån YouTube-klippet kommer ifrån och lyssna på senatorn. Han är, (pardon my french – hederligt tvärförbannad).

    http://www.youtube.com/watch?v=dJeEh5qXe48

    Det han säger pågår som sagt även nu mitt framför våra ögon i Sverige, men som vanligt – massmedia och press håller käft. Dels har de som kontrollerar media i Sverige vare sig intellektuell förmåga eller intelligens eller bildning för att analysera det som pågår, dels håller dom maktapparaterna om ryggen. Ett svek mot allt och alla utom den sittande makten är det i varje fall. Ett förräderi mot vårt folk och land.

    • Anders on 6 augusti, 2012 at 16:35

      Håller med dig och delar din ilska och frustration -det är en anledning till att jag bloggar, åker till Degerfors och “Nordiska fredssamtal” samt är med i en del organisationer, bl.a. de som finns i länkarna till bloggen. Då det gäller de ökade klassklyftorna vill jag hänvisa till ett blogginlägg 27 juli -”USA de förlorade möjligheternas land”, baserad på Joseph Stiglitz senaste bok.
      Massmedia ja – vill inte göra felaktig reklam för mig själv men jag har just skarpt kritiserat massmedia i nytt blogginlägg (för 15 minuter sedan).
      Jag tror att det mindre handlar om bristande förmåga och mer om ideologisk tillhörighet och ibland rädsla att stöta sig med ledningen.

  2. Ejnar Ekström on 6 augusti, 2012 at 15:28

    Tack för intressant läsning. Freden är viktigast. Det gäller inte minst i denna vår tid.

Saudiarabien är en wahhabitisk diktatur. Samtal med Jan Myrdal

av Mohamed Omar

I helgen deltog jag i Nordiska fredssamtal i Degerfors. Vi samtalade bland annat om Sveriges smyganslutning till Nato och den havererade neutralitetspolitiken. På lördagen käkade jag pizza på ett sunkigt hak med författaren och fredsaktivisten Jan Myrdal, hans hustru och några vänner. Jan Myrdal fyllde nyligen åttiofem och han har rest mycket i sitt liv. ”Mitt liv består av läsning och resor”, har han skrivit någonstans. ”Därtill lite vin och umgänge”.

Saudiarabien är ett synnerligen aktuellt ämne. Dels på grund av de skumma svenska vapenaffärerna och dels på grund av dess roll i den så kallade “arabiska våren”, som ju inneburit en framryckning för den intoleranta wahhabismen.

I boken På resa. Anteckningar och bilder (1991) finns Myrdals rapport från en resa till Saudiarabien som han företog med den dåvarande hustrun Gun Kessle 1984. Han har sin vana trogen ”gått till läggen” och letat upp gamla artiklar från Svenska Dagbladet som beskriver hur wahhabiterna på 1920-talet genom massakrer på andra muslimer erövrade den arabiska halvön och de två heliga städerna Mecka och Medina. Enligt wahhabiterna är nämligen andra muslimer hedningar.

Den 30 september 1924: ”Sultanen av Nejd, Ibn Saud, ledare för de fanatiska wahhabiterna, jämförda med Cromwells järnsidor, närmar sig alltmera Mecka, varför konung Hussein flyr till hamnstaden Djedda.”

Och den 4 oktober 1924: ”15 000 flyktingar från Mecka ankomna till Yeddah. Den wahhabitiska armén under sultan Ibn Saud av Nejd närmar sig alltmera Mecka.”

Man kan föreställa sig skräcken och ångesten hos muslimerna i Mecka och Medina medan de väntade på det stundande anfallet från wahhabiterna. De var okända för sin grymhet då och är det än idag, framför allt i dess moderna skepnad: Al-Qaida.

Den 3 december 1924 föll Mecka i wahhabiternas händer, en svart dag i muslimernas historia. Ett blodbad följde. Wahhabiterna satte sedan igång att bränna böcker och vandalisera alla de vackra gravmonument som fanns i staden för att radera alla spår av icke-wahhabitisk islam.

MO: Hur hänger USA-imperialismen ihop med Saudiarabien?

JM: Det är oljan. Saudiarabien har världens största oljereserver. USA konsumerar en fjärdedel av all olja som produceras. Det har stora behov. Så det är mycket enkelt. Saudiarabien är USA:s bensinstation. USA förser saudierna med obegränsade tillgångar på vapen i utbyte mot billig olja. Relationen började redan på 1930-talet. Saudiarabien har en extremt wahhabitisk regim och de driver den mycket hårt över hela världen i kraft av sina pengar.

MO: Redan 1984 kunde du konstatera att den pågående ”islamiska väckelsen” världen över understöds ekonomiskt av Saudiarabien. Då skrev du att regimen finansierade 204 islamiska centra och organisationer i Europa och Amerika, 265 i Australien och Asien, 275 i Afrika och därtill 94 institut och universitet i den islamiska världen. Dessa siffror är betydligt större idag. Men det är väl inte vilken islam som helst som får pengar?

JM: Nej, självklart inte. Pengarna går till wahhabiter och inga andra. Det som brukar kallas ”väckelse” innebär att omvända andra muslimer till wahhabismen.

MO: Den saudiska regimen, och dess wahhabitiska nätverk, deltog i upproret i Libyen och nu i Syrien.

JM: Javisst. De vill ha sin wahhabism där. De kan inte tolerera någon annan form av islam. Men du måste också tänka på att wahhabismen är dubbel för regimen. Den kan slå tillbaka på dem själva, och har också gjort det. Al-Qaida anser sig vara mer renläriga än regimen. De saudiska härskarna är knappast några puritaner ur strikt wahhabitisk synpunkt. Du vet ju hur de uppträder. Dricker sprit gör de också. Men för Saudiarabien är wahhabismen ett sätt att skaffa sig inflytande utomlands. När de finansierar moskéer i olika länder främjar de sin utrikespolitik. Och den politiken har sina kopplingar till USA-imperialismen.

MO: Syrien?

JM: Saudierna vill ha bort Assad. Det är en del i deras kamp för att ”med svärdets hjälp” sprida wahhabismen som började på 1700-talet. Det sammanfaller också med USA:s intressen. Så nu är de vänner. Men USA:s ledning är cynisk. Den har ingen ideologisk riktning alls. De kan vända. Det är som Al-Qaida. Det är ju i stora delar en amerikansk produkt. Usama bin Ladin var bra så länge han stred mot kommunisterna. Sen blev han en skurk. USA kan stödja extrema islamister. De gjorde det i Afghanistan och de gör det i Syrien. Det beror helt på omständigheterna. De har inga eviga vänner.

MO: Kalla kriget?

JM: Under kalla kriget användes Saudiarabiens religiösa inflytande för att motverka socialistiska rörelser. Det fortsätter idag, som i Libyen och Syrien, två relativt sekulära stater med socialistiska inslag. USA-imperialismen vill inte ha progressiva stater som bygger upp sin välfärd, håller på sina resurser och hävdar en självständig politik. Sådana stater bör förstöras, resonerar USA-imperialisterna. Men USA kan också vända sig mot Saudiarabien. Så de bör passa sig. Och som sagt, även wahhabismen är dubbel. Den kan vända sig emot dem, och har gjort det förr. Saudierna gör sitt bästa för att manövrera men de kan när som helst tappa balansen.

MO: Iran och Saudiarabien?

JM: Iran är USA:s fiende, Saudiarabien dess vän. Men Saudiarabien är en mycket hårdare teokratisk diktatur än Iran. Jag har varit i Iran efter revolutionen. Där har man en islam som är diskuterande och resonerande. Kulturen där är helt annorlunda, mera öppen och tolerant än i Saudiarabien. Kvinnorna har det bättre. Där finns välmående minoriteter av judar, kristna och zoroastrer. Saudiarabien är mycket, mycket mera intolerant. USA:s fiendskap med Iran beror på dess självständiga politik. När shahen styrde där var de vänner. Shahen var ingen demokrat. USA sålde massor av vapen till Iran. De hade ungefär samma goda relation till shahens Iran som de har idag med Saudiarabien.

Läs 15231 gånger Senast ändrad fredag, 17 augusti 2012 10:35

Relaterade artiklar (efter tagg)