Jens Liljestrand som tidigare redigerat två böcker med Vilhelm Mobergs brev – Om Gud vill och hälsan varar samt Du tror väl jag är död – driver i sin nya bok Mobergland – Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie starkt tesen att historiesynen i utvandrarserien präglas av Mobergs ställningstaganden under kalla kriget. Romanserien blir ännu ett tillfälle för Moberg att kritisera ett Sverige som under andra världskriget böjt sig för nazismen och nu böjer sig för Sovjet som Moberg ser som det stora hotet.
Under denna tid blomstrar Vilda västern-filmerna med sina ideal av individualism, maskulint våld; då skulle rödskinnen utrotas, nu de politiskt röda. Ensam är stark, staten medför byråkrati som ska bekämpas, kvinnan sköter hem och barn, sexualiteten bejakas men bara inom äktenskapet och homo göre sig ej besvär.
Jens Liljestrands bok är den kanske mest djuplodande och kunniga som skrivits om utvandrarserien och ger nya och värdefulla inblickar i både Mobergs författarskap och person. 1940–50 talen, då serien skrivs, är den mest högervridna perioden i Mobergs liv. Han tillbringar några år i USA och funderar allvarligt på att bosätta sig där: ”… här borde man levat de senaste 30 åren…” och i ett annat brev skriver Moberg: ”Mina tankar om svensk utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det… Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten för Sveriges räkning …”
Naturligtvis påverkade detta utvandrarseriens utformning och Liljestrand gör en oerhört noggrann genomgång av romanseriens historiesyn. Han ställer upp ett schema för kalla krigslitteraturen och Storstarken Karl-Oskar, som blir både kyrkvärd och juryledamot, passar väl in i den mallen. Lite svårare blir det med Robert och ännu svårare har jag att acceptera kalla krigsmallen för utvandrarseriens två kvinnliga huvudfigurer: Kristina och Ulrika.
Allra svårast att passa in är Ulrika, sockenskökan, som enligt kalla krigsmallen borde skildras negativt, men istället representerar den samhälleliga revanschen i möjligheternas land som USA då var. Efter läsning av utvandrarserien framstår dessa två kvinnor som de främsta romanfigurerna.
De två sista kapitlens resonemang om utvandrarserien som ett nationalepos och Moberg som nationalförfattare är minst lika intressant som kalla krigstemat. Genom Liljestrands tre böcker och böcker som Vilhelm Moberg tar ställning samt brevväxlingen Broder Ville, käre snälle Sven finns underlag för en bredare belysning av Mobergs roll som författare.