Maria Sandel var en av pionjärerna inom vår arbetardiktning, liksom den något yngre Martin Koch, som också han gav ut sina främsta verk på 1910- och 20-talen.

Droppar i folkhavet från 1927 anses utgöra den litterära höjdpunkten bland hennes sex romaner.

Hon skrev dessutom noveller och dikter regelbundet i Socialdemokraten och Morgonbris, där hon med patos uttryckte sin starka känsla för arbetarklassen och solidaritet med, i synnerhet, de kvinnor som var både fattiga och hederliga, såsom denna boks huvudperson, den unga Gerda Spant, som får en närmast änglalik framtoning. Hon blir bedragen på pengar och utlovat bröllop av romanens ärkeskurk Ulrik. Maken till beskrivning av en mans uselhet i alla avseenden är svår att finna i svensk litteratur. De får en dotter, Tora, men då har Ulrik redan schappat med Gerdas stålar.

Med Martin Koch har Sandel en klar frändskap även i det att hon tar moralisk ställning i sina böcker. Det finns även tematiska likheter: båda vågar behandla tabustämplade ämnen som homosex, prostitution och abort. Självklart tar hennes hjältinnor – det handlar alltid om kvinnor – kamp för den goda moralen och här förbarmar sig Gerda – utan att fördöma honom – över ”morsans” (hos vilken hon hyr rum) suput till son, Ansgar. Denne får illustrera Sandels tes att även den mest nergångna, arbetslösa och alkoholiserade fattiglapp kan resa sig och ta sitt moraliska ansvar.

Borgerliga kulturkvinnor, som Ellen Key, hade när Sandels fattigdom var som värst erbjudit hjälp. Säkert var det denna händelse som låg till grund för episoden, när romanens Gerda erbjuds hjälp av uslingen Ulriks bror, en hedersman och Ulriks totala kontrast i moraliskt avseende.

”Är det inte bättre att stupa än ta emot hjälp?”, svarade Gerda. Stoltheten är ett bärande tema i alla Sandels böcker.

Hon målar färgrikt och kraftfullt och med sinne för komiska situationer. Ett exempel är  fyra kvinnors kollektiva hämnd på en hatad polis som är på jakt efter hetärer – ett finare ord för horor. Sandel njuter, när hon beskriver sammansvärjningens konstruktion av tricks och fantasifullhet.

Språket är stundom otympligt och överlastat med inskjutna bisatser och föråldrade uttryck. Dock är det förtjänstfullt att romanen ges ut, i synnerhet som Tilda Maria Forselius i ett efterord presenterar en intelligent analys i ämnet ”Maria Sandel och själsadeln, ett bildningsideal med adress till kvinnorna”.