Andedräkt                                                                                                          av Per Teofilusson

Jag slungas ur drömmen, där jag legat på en äng av kort gräs och magra prästkragar, med eftermiddagens pulserande strålar spillda genom de omgivande lövlungorna. Som en bit brosk vräks jag ut med plötsligt framryckande vinden: in i min kropp. Sparkad ur sängen av ett lag behårade karlar, hetsigt ropande till varandra på ett kodat yrkesspråk, på senig kreol. De hanterar mig som vore jag ett sammansvetsat kärl, en väldig tonfisk eller en död av tyfoidfeber. Jag kan inget annat än att kamma mig, dra på mig herrstrumporna och gå till jobbet; smått hostande nattens drömbitar. Som hostade jag fjolårslöv, beständigt. Jag är ingen, men görs mindre, jag har ingenting och det ska tas ifrån mig.  

Bronserad handled  

av Per Teofilusson

Kritad vit dans över smala ansikten i ett fickljus och så du. Du med händerna över svepande håret medan du berättar. Jag i skenet. I skenet av en båt som dras upp för natten och dropparna som släpper från träet, ner i vit sand. På botten av en klang är jag född, jag kröp där, nära marken går jag, i jord ska jag försmäkta, som stråk. Kasta dina olivfärgade smycken i min grav, sära dig, glid över mig, smörj in mig kvinna, lös mig.

Connie Francis och jag, sodapop och Blondie och riktigt smör på limpa

av Per Teofilusson

Du gick då du vände dig om så vaggande nätt med spretande fingrar från höfterna. Som ett slags blomma, som pop. Jag satt kvar på en bänk och sögs som en tyngdlös virvel in i din blick, antagligen framåtlutad med lyftat ansikte, skinande. Hur har jag kunnat glömma dig. Men jag förstår att dagarna har gått, och de nya vill jag vara med om. Det har kommit nya minnen, med andra, men ingen som du, som vi, som vi fick varandra till. Jag minns att du aldrig målade dig till kvinna, det behövdes inte. Du är den mest tillknäppta jag mött och den som visade mig det mesta jag vet om kärlek mellan två vuxna. Ingen har skrämt mig som du, du var en bomb, och en furie, läkt blev jag aldrig, men inget kunde trösta som din famn. Vi viskade småskrattande att vi skulle åldras ihop, jag stod tätt bakom dig, ditt hår flög i vinden över relingen på en skärgårdsbåt, och din jacka frasade mot min. Det var ingenting annat än din varma nacke, sedan dina blanka ögon, och en plötsligt kastande mås.

Ljusår                                                                                                                av Per Teofilusson

Hittar en röd tråd på en betongkvadrat. Låter foten kippa takt i ett kort anfall av antytt raseri. Jag kan knyta mina händer som man knyter ihop trådar, jag kan böja mig fram, jag kan bli stående med ryggen mot sopsorteringsluckan; med bröstet mot en cykel som förlorat ett framdäck, med knäet mot trådarna efter ett bortryckt bakljus. Jag kan vrida ansiktet upp mot stjärnorna, kan räkna dem en och en och låta mina ögon förändras.

Mantra                                                                                                               av Per Teofilusson

Jag blir stående, ser hur snöflingorna faller åt olika håll, som en balett just innan slutscenen. Frank Sinatra sjunger om någon som kommer hem till jul om så bara i en dröm. Jag minns den äldre kvinnans svarta ögon, hur hon först tittade bort (jag såg henne speglas i fönstret). Hur hon sedan, sakta, vred på huvudet: utan att ändra uttryck såg hon på mig - rakt framifrån. Så länge hon själv ville. Det söndriga, som jäste ur mig, då, när du just kommit, som vällde fram - när jag häpnade över att finna mig plötsligt gråtande ett slags glas, med pannan mot bordet. Det är nu länge sedan eller i förra veckan, ja, i en annan tid. Du gör ljud. Jag hör inte vad du säger, jag vill inte veta vad du säger, jag hör att du ju säger någonting. Att det är bokstäver i det som kommer, när vi älskar.

Jag heter Per Teofilusson är 47 år och bor i idylliska Sätra, mittemellan Bredäng och Skärholmen. Arbetar detta år som timanställd lärare, fritidsledare, undersköterska i äldreomsorgen, mentalskötare och barnskötare. Mina rötter är i Malmfälten och Tornedalen och jag är pappa till en tonårig pojke. Så, mitt i livet kommen; då jag just begravt min far, och börjat begripa att min son, sakta men säkert, växer hemifrån, samt mellan två jobb som man säger; är det mycket spret hit och dit, humor och gravallvar i en enda härlig och fasansfull soppa. Allt det ovanskrivna påverkar givetvis mitt textande, som varken är sant eller ljug, utan ett tredje, dvs. ren och förbannad dikt.
Jag blir rent ut sagt förtvivlad av nedmonterandet av välfärden, vilket jag fått möjligheten att inifrån bevittna ända sedan åttiotalet. Diskrepansen mellan högutbildning och veritabel oförmåga att se konsekvenserna för hela samhällets förvittring, då skatterna oupphörligen skall sänkas, är för mig både irriterande och närapå en gåta. Jag menar, att det jag just nämnt verkar i mig som en stimulerande gnista i förvissningen om att utan poesi, i dess vidaste mening, så reduceras vi till - gud hjälpe - blott konsumenter.

Har tidigare publicerats i novellform (Dagens Arbete 2000, Ordfronts debutantnummer 2004). Blev 2009 inbjuden att deltaga med scenpoesi på Urkultfestivalen. Käkade där älvlax och blåbär med Timbuktu och Stefan Sundström, backstage... (om man säger så).

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
08-6040471
073-8144210