Storsien är min mors hemby och min släkt har bott där sedan 1798. Storsien är mina sommarlovs förlovade land. Storsien som likt Tolkiens Hobsala ligger himmelriket nära, är beläget 35 kilometer utanför Kalix mellan Morjärv och Vitvattnet. Efter milsvida tigande urskogar som omgärdar Storsien i alla riktningar öppnar sig byn likt en mussla. Förmodligen var det placeringen mitt i den norrländska urskogen, obefintlig flyktrisk, som fick någon att kläcka idén att förlägga ett arbetsläger under andra världskriget i byn Storsien, berättar Anne-Christine Liinanki som här bjuder på ett kapitel ur sin bok.

Ur Storsien av Anne-Christine Liinanki, Black Island Books, 2008.

Arbetskompaniet

Efter några veckors inkvartering i uthuset kom den första baracken. Innan Agne visste ordet av stod fyra baracker och trängdes tätt intill varandra, med endast någon meter mellan ytterväggarna. Agne och Oscar fick order att lämna uthuset och installera sig i baracklägret.
Varje dag kom det fler män, från förläggningar, från hem och arbetsplatser.
Oscar stegar mellanrummet mellan barackerna, funderar. Går in, vankar fram och tillbaka i baracken. Sätter sig på sin militärsäng, reser sig upp. Vandrar åter igen omkring. Agne funderar vad som tagit åt honom. Lugnet är som bortblåst, det är som om han hade isbitar i byxorna.
– Vad är det med dig, Oscar?
Oscars blick ger Agne kalla kårar efter ryggraden.
– En rejäl smäll och vi åker åt helvete allihopa.
– Eeh ... varför, säger du så?
Oscar rynkar på de buskiga ögonbrynen.
– Det behövs bara en enda bomb.
Agne känner sig som om han ser på en främmande varelse.
– En enda bomb ... vadå?
– Det behövs bara en enda bomb och det blir ingenting kvar av trehundra man!
– Åh ...
Oscar ger honom en djupsvart blick och kröker pekfingret i riktning mot väggen.
– De kan också tända eld på barackerna.
Agne känner det som om en smak av någonting beskt och härsket tvingats in i hans mun.
– Snälla Oscar, sluta, det räcker nu.
Oscar ser på honom med ögon som simmar mellan isvakar.
– Det finns ingen som går brandvakt.
– Oscar!
Den unkna lukten i baracken får Agne att må illa.
– Det behövs bara en brasa ...
Agnes tankar mal som ett oändligt stort kvarnhjul på tomgång. Han orkar inte ta till sig alla gissningar som snurrar runt i baracken under kvällarnas långtråkighet. Förra veckan var det ett rykte som sa att de skulle bombas av svenskt flyg och allt skulle skyllas på ryssarna. Den natten sov Agne inte en endaste blund. Hoppade högt när kylan spelade munspel i taket.
Och nu Oscars osammanhängande steg i baracken. Stanken från rädslan som springer efter honom mellan britsarna. Bomber, säger hans steg mot golvet. Bomber, trummar hans ben när han sätter sig på britsen. Oscar är inte längre en trygg bonde som månar om sin häst. Han har förvandlats till en tilltufsad okänd, med ovårdat hår, som blivit misstänksam. Agne känner att han blir mer och mer irriterad över den tilltvingade samvaron med inburade män.
Isblommorna förökar sig på fönstren på samma sätt som Agnes vanmakt och förtvivlan. För att inte tala om mössen i väggen. Råttfällor är utsatta men de listiga små jävlarna lyckas knapra i sig det mesta av ostkanten utan att fällan slår igen. Han känner ett våldsamt hat emot mössen, människorna och sin egen situation. Flyktplaner finns det gått om. Men vart ska de fly?
Alla vägar slutar vid något välbevakat skogsbryn. Det är omöjligt att fly i tjugofem graders kyla utan riktig utrustning. Och vart ska de ta vägen, de är ju internerade i sitt eget land. Ibland tycker Agne att väggarna kommer emot honom på nätterna. Det susar och sjunger i hans huvud och han får för sig att väggarna ska ramla över honom.
På morgonen vaknar Agne till en lika värdelös dag igen. Han tar på sig kängorna i sängen för att inte fastna med sockorna på det utkylda golvet. Agne tuggar ointresserat i sig den osmakliga gröten. Käkarna mal och mal likt munnen på en idisslande ko.
Ytterdörren öppnas med ett brak och löjtnantens välrak-ade ansikte dyker upp.
– Uppställning om två minuter!
Agne tar på sig den smutsgråa fårskinnsjackan. Det är svårt att se att den en gång varit vit. Han vandrar ut tillsammans med männen i baracken. De ser sällan varandra i ögonen om det inte är absolut nödvändigt, var och en bär på ett osynligt skyddspansar. Utanför är trädens stammar klädda av rimfrost. Vinden har skulpterat fram vågor i snön under natten.
Kylan är vidrig. Den är som ett väsen som griper tag i Agne. Täpper till halsen och näsan, får honom att kippa efter andan som en urgammal man.
Inte ett ord blir sagt när Agne vandrar över ån och fort-sätter uppför backen till Gransätra. Händerna i de grova lädervantarna har börjat kylas ned när han ställer sig i det spikraka ledet utanför utrustningsförrådet. Agne har lärt sig av Oscar att linda sönderklippta jutesäckar utanpå skorna för värmens skull. Jutesäckarna värmer fötterna någorlunda bra. Kylan biter däremot ursinnigt i hans kinder under den omständliga avprickningsproceduren.
Löjtnanten ser med ointresserade ögon på honom. Det är som om han har förvandlats till ett djur. Tappat sin människoroll och blivit en i mängden av obehagliga, icke önskvärda.
– Namn? Spade och spett! Nästa!
Med spaden uppslängd på ryggen och järnspettet i handen vandrar Agne tillbaka nedför backen igen. Han går mitt i ett myller av nedstämda män. I den allt råare kölden hörs ljudet från deras kängor obegripligt långt. Männens sträva andhämtning ekar mot honom från alla håll samtidigt. De går i ett led efter löjtnanten, farten är inte hög, de masar sig fram. Agne tycker att det inte verkar vara så noga när vägen blir färdig. Ingen brådska alls.
Väl framme vid vägbygget delas de upp i olika arbetslag. En del hugger ned träd, andra får skotta i obanad terräng. Agne får som vanligt skyffla sig fram mot ett för honom okänt mål. Rätt in i en mur av urskog och berg ska de bygga en väg. En förlängning på landsvägen som tar slut i Storsien. Till vilken nytta, undrar Agne.
Agnes inre är bottenfruset. Det enda han bryr sig om är hur han ska kunna stjäla sig till en stunds vila. Räkna ut hur han ska kunna röra så litet som möjligt på spaden. Han gör stora framsteg i den sortens knep och finter. Trots att Agne maskar växer det ut nya muskler i axelpartiet. Men han får fortfarande blodsmak i munnen, armarna värker och det dunkar i huvudet för varje tag med spaden.
På långt håll hörs ljudet från bandtraktorn som arbetar sig uppför backen. Ljudet färdas långt i den stillastående luften, överröstar ljudet från yxor och fallande träd. Agne har hört dånet från bandtraktorn bra länge innan den kommer körande. Den plogar sig fram som ett lokomotiv genom snön och lämnar ett moln av dyrbart bränsle efter sig. Han byter spaden mot järnspettet och hackar bort lösa stenar där plogen farit fram. Utan sina nyblivna muskler skulle Agne inte ens ha orkat med att spetta bort den minsta lilla stenflisa. Ryggen värker och han hostar av ansträngningen. Agne blir lättad när Oscar till slut blir beordrad att spränga bort de stenar som inte går att lyfta bort.
Att spränga är Oscars uppgift, det enda som får hans slocknade blick att vakna till liv. Oscar har förgäves försökt att lära Agne hur man gör ett borrhål i frusen sten.
Agne ser Oscars ivriga lärdomsförsök inom sig.
– Först måste du stå i rätt nivå och lära dig att träffa borrhuvudet.
– Mmm ...
– Slå försiktigt tills du kommer i rätt läge.
Ungefär där brukar Agnes uppmärksamhet försvinna i ointressets kolsvarta brunn. Agne kan göra så att medan hans händer är sysselsatta med annat är han samtidigt inte närvarande. Allt för att slippa se sanningen i ögonen. Men han får svårare och svårare att minnas färger och dofter. Den overkliga verkligheten omkring honom får minnena att vattnas ur, bli svartvita och ryckiga. När Agne försöker att minnas hallonplockning som barn kommer han endast ihåg att händerna fläckades av hallonblod. Han har insett att vägbygget bara är till för att hålla dem sysselsatta. Det enda Agne ser fram emot är maten mitt på dagen och värmen från elden.
Oscar kan inte göra ett ordentligt jobb med vantar på. Han tar av sig dem och arbetar med dynamiten, det känns som om fingrarna ska falla av i kylan. Han känner stenens kantiga hårdhet under fingrarna. Uppslukas av sitt uppdrag.
– Var försiktig. Det finns en kallkälla i sluttningen.
Oscar tittar förvirrat upp med geléaktiga ögon. Ser på Emanuel som fortfarande går omkring med sin slitna trenchcoat täckt endast av en fårskinnsväst.
– Kallkällorna är naturens gåva till människorna. Dom ska man vara rädd om.
Oscar blir förvånad när Emanuel protesterar. Annars är han ju den som aldrig visar några känslor. Skrattar aldrig, berättar aldrig någonting om sig själv. Går omkring som en skugga med sänkt huvud.
Oscar rycker på axlarna.
– Eeh ...
Emanuel andas ut ett rökmoln av kall andedräkt.
– De fryser ju inte ens under vintrarna och sådant kan ingen förklara.
Oscar drar ned halsduken som har frusit fast som en skavande iskrage över munnen.
– Uhmm ...
Oscar gnuggar sina frusna händer mot varandra, han har nästan tappat känseln i dem. Han trycker ned dynamiten i borrhålet. Tar på sig vantarna när han lägger ut stubintråden och kastar av sig vantarna igen med händer som skakar av köld. Det går åt flera tändstickor innan stubintråden väcks till liv.
– Tänt var det här!
Tråden börjar att spraka.
Oscar hukspringer tillbaka. Just då kommer smällen. Kylan klyvs av ett exploderande sken. Tystnaden bryts av ett fruktansvärt dån.
– Idiot!
Emanuel springer i riktning mot Oscar och fäller omkull honom.
– Din jävla idiot!
Frusna jordklimpar flyger högt i luften. Faller ned och sprids som komockor över dem och snön.
– Det är otur, vet du det, att förstöra kallkällor.
Emanuels knutna nävar hamrar på Oscar.
– Jag lyder bara order. Har inget val!
De rullar runt bland frusna jordklimpar och snö.
Agne springer fram och särar på slagskämparna. Han borrar fast sina frusna fingrar i Emanuels axel.
– Sluta, vi slåss inte med varandra!
Han uppmanar dem att ta varandra i hand. Emanuels näsborrar är vida, andedräkten ryker i kylan. Han reser sig upp, skakar på huvudet.
Männen gör upp stora eldar och lägger ut stockar att sitta på. Agne sätter sig på stocken närmast brasan och äter ur snuskburken. Trots att Agne försökt att göra så litet som möjligt värker ändå skulderbladen efter flera timmars slit med spade och spett. Han sneglar bekymrat på Emanuel och Oscar. De ser molokna ut bägge två, kanske skäms de en smula. Värmen från elden tinar endast upp framsidan av kroppen, baksidan kyls ned av den svettvåta ryggen. Agne börjar huttra, frossbrytningarna är inte långt borta. Han försvinner in i sitt inre och stänger av det pågående livet runtomkring honom.
Agne tänker på kvällarnas sysslolöshet som ägnas åt hårresande spekulationer eller åt att smyga sig till ett besök på Café Undantaget. De kan de som har pengar göra, och de är inte många. De är tillåtna att besöka caféet som ligger innanför bevakningsområdet. Månljusa nätter kan man klart och tydligt urskilja gårdarna i Gransätra. Lampan i hörnet av boningshuset tänds när caféet öppnas, vilket inte är godkänt, men ingen verkar bry sig. Lampan verkar som en magnet på Agne. Han tycker att den avlägsna ljuspunkten ropar på honom. Ett rop som luktar av frånvarande hemma.
Agne återvänder till verkligheten av att han darrar under en hinna av köld. Han ser på sina olycksbröder som omringar elden. De kommer från olika delar av landet. Röster på skånska vävs samman med kraftuttryck från Tornedalen. En del har transporterats direkt från sina förband medan andra brutalt har hämtats från sina hem och arbetsplatser.
Agne föreställer sig fasan över att bli hämtad i sitt eget hem. Han ser framför sig mors gråt och fars vrede, ser skammen i hans egen skepnad vandra nedför trapporna. Han blir plötsligt yr och känner sig förvirrad bara av tanken. Det är som om han upplöses och ljuset dansar framför hans ögon.

Ur Storsien av Anne-Christine Liinanki, Black Island Books, 2008.

Intervju av och med Anne-Christine Liinanki:

1. Vad har du för förhållande till skrivandet? Hur ”viktigt” är det för dig? Är det något som du ”alltid” har gjort, eller?
Mitt förhållande till skrivandet går under rubriken ”Besatthet”, jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva. Skrivandet är för mig någonting mer än bara bokstäver och ord, det är ett sätt att leva. Jag skriver mina tankar på notislappar, block, i marginalen på de böcker jag läser, och jag har vid det här laget förbrukat en ansenlig mängd blyertspennor. Skrivit i någon form har jag ”alltid” gjort, men i en mer strukturerad form först efter en skrivarkurs i Medlefors.

2. Kan du berätta lite om din skrivprocess? När, var, hur skriver du? Låter du någon läsa dina texter under arbetes gång?
Eftersom jag arbetar heltid som administratör har jag varit tvungen att strukturera mitt skrivande. Jag skriver på helger och några kvällar i veckan. Min favoritplats är i mitt arbetsrum i Södra Sunderbyn. När jag sätter mig tillrätta i min morfars arbetsstol framför laptopen då kommer tankar och idéer i en aldrig sinande ström. Bredvid laptopen finns högar av tidningsurklipp och notislappar. Jag tillåter ingen att läsa mina texter under arbetets gång, men när texten är klar är jag mogen för synpunkter. Jag är inte rädd för att skriva om stora textstycken om min skrivarvän i Ydre kommun har några synpunkter som jag kan instämma med.

3. Hur kommer det sig att du skrev en roman med Storsien som utgångspunkt? Har du någon personlig relation till byn?
Storsien är min mors hemby och min släkt har bott där sedan 1798. Storsien är mina sommarlovs förlovade land. Storsien som likt Tolkiens Hobsala ligger himmelriket nära, är beläget 35 kilometer utanför Kalix mellan Morjärv och Vitvattnet. Efter milsvida tigande urskogar som omgärdar Storsien i alla riktningar öppnar sig byn likt en mussla. Förmodligen var det placeringen mitt i den norrländska urskogen (obefintlig flyktrisk), som fick någon att kläcka idén att förlägga ett arbetsläger under andra världskriget i byn Storsien.

4. Storsien – 100 år i en norrbottnisk by täcker, som framgår av titeln, en lång tidsperiod och krävde säkert en hel del research. Vad slags material har du gått igenom och använt dig av?
Jag har läst en hel del böcker om den samiska kulturen i Norrbotten eftersom boken börjar med att samen Aslak kommer till byn Storsien. Min släkting Curt Lövkvists Dokumentsamling (del 1 och 2) som innefattar en historisk dokumentsamling om tre byar i Nederkalix socken, bland dem Storsien, har varit till en ovärderlig hjälp. I de kapitel som handlar om arbetslägret i Storsien har min fars goda minne tillsammans med uppsatser, litteratur och flitigt googlande tjänstgjort som byggstenar i romanbygget.

5. Du har ett rikt bildspråk. Påfallande ofta söker du dina bilder i naturen, t ex ”fars röst var en iskall bäck” (10), ”Lillans tal flödade likt ett dånande vattenfall” (24), ”Vreden inom henne är kall som en bottenfrusen bäck.” (27), ”hans ögon blir svarta som isvakar” (39), osv. Andra gånger får en människa ge bild åt naturen: ”Det kalla ljuset från novembersolen lyser likt en fördömande predikant över honom.” (47). Ibland är bildspråket ”husnära”: ”Mor åldrades och såg ut som en grå och tovig vante.” (9), ”kroppen känns som klibbig mannagrynsgröt” (28), vid ett tillfälle känner sig Amanda ”som en gammal trasmatta” (34). Kan du kommentera din stil, ditt arbete med bildspråket.

Jag har arbetat en hel del med bildspråket så att det ska spegla ”tidsandan” i de olika kapitlen. Det var en utmaning som på något sätt tilltalade mig att få bildspråket att förändras och utvecklas från slutet av 1800-talet till nutid. När jag skriver så ser jag händelserna och personerna i berättelsen som i en film, men det som har krävt en hel del tankemöda är framförallt de stora ”tidshoppen” i boken.

6. Din framtid som författare – hur ser du på den? Har du fler böcker på gång?
Jag har några idéer till nya böcker, och har påbörjat ett längre arbete. Min framtid som författare är nog att ständigt försöka att förbättra och fördjupa mitt skrivande. En dröm är att skriva ett teatermanus; en annan att få en bok filmatiserad.

7. Vad slags litteratur läser du själv? Några böcker som du särskilt vill lyfta fram, som har gjort stort intryck på dig?
Ena dagen läser jag historiska romaner, andra dagen läser jag böcker om psykologi, tredje dagen läser jag Arto Paasilinna, fjärde dagen läser jag på mjölkpaket. Min favoritbok just nu är Yarden av Kristian Lundberg. Yarden handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar – tillgång men framför allt avsaknad av pengar. Det är också en berättelse om författarens uppväxt på samhällets skuggsida. En annan bok som betytt mycket för mig är Hitom Himlen av Stina Aronsson. I en värld där människor, djur och ting tycks bilda stumma punkter mot det karga landskapet träder berättelsen om Emma Niskanpää fram – ett liv i den tysta ödemarken, där en son föds, en make dör, en gift kvinna rymmer med en predikant. En tredje bok som jag har läst hur många gånger som helst är Harry Martinssons Aniara. Aniara är ett stort rymdepos och en berättelse om själens inre resa och samtidigt en varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid.
 

Under rubriken ”Egen presentation”
170 centimeter lång. Gröna ögon. Skonummer 36. Hårfärg varierar i dagsläget randigt rödhårig. Född i Luleå och uppvuxen i Gammelstad, och har som vuxen utvandrat hela sju kilometer till Södra Sunderbyn. Började en dag på en skrivarkurs i Medlefors, fortsatte med universitetsstudier i retorik och skapande svenska i Luleå och Umeå. Tog ut en högskoleexamen i svenska samma år som boken Storsien – etthundra år i en norrbottnisk by kom ut.

Under rubriken ”Kuriosa”
Under gymnasietiden skrev jag och en kompis ett specialarbete som handlade om judeförföljelsen i Auschwitz. Vi skrev 40 sidor på skrivmaskin, platsen var Uddebo och vi var omringade av oljecisterner.