Hur fick jag mitt efternamn? Vem var den förste som tog det namnet? Varför heter släktgården som den heter? Vad sysslade mina förfäder med?

Ibland fastnar man. Kanske prästen som skrev i hus­förhörslängden i början av 1800-talet hade blivit darrig på handen. Svårt att tyda handstilen.

Då kan man kontakta Björn Engström i byn Klockarnäs i Envikens socken. Han har lyckats lära sig det där med handstilarna. Han är 55 år och har sysslat med släktforskning i över 50 år.

– Redan i 3-4-årsåldern gick jag runt med farmor i byn, snappade upp, fick titta på gårdshandlingar.

Sen dess har det varit hans stora hobby, för att inte säga passion. Gymnasiet gick han i Falun. Då blev släkt­forskandet mera omfattande. Efter skolan gick han till biblioteket och tittade i kyrkböckerna, som vid denna tid fanns mikrofilmade.

– Jag skrev av släkt efter släkt. Efter Enviken och Svärdsjö fortsatte jag med andra grannsocknar. Idag har jag 71 300 personer i min dator. Jag har faktiskt skrivit in alla för hand. Men han tror inte det är rekord. Det finns några i landet som har ännu fler namn.

Sedan har det vuxit. Inte bara masar och kullor finns med i hans dator utan även folk från angränsande landskaps socknar, gästrikare, hälsningar och värmlä­ningar. Med tiden blev det enklare. Först kom mikrofichen, sedan filmades kyrkböckerna. Och idag kan man faktiskt sitta hemma och släktforska. De flesta vanliga kyrkböcker (husförhörslängder, födelse, vigsel och död­böcker) är tillgängliga digitalt.

Det finns flera släktforskningsprogram. Björn Engström använder ett som heter Holger.

– Ett bra och enkelt program.

Han har en lite överraskande teori om hur släktfors­kandet sköt fart i Sverige.

– Det var mormonerna. I deras religion spelar förfä­derna en stor roll. Svenskamerikaner som var mormo­ner ville ta reda på sina förfäder hemma i Sverige.

Den som släktforskar får också vara beredd på obe­hagliga överraskningar. Kanske det står i husförhörs­längden att någon förfader kommit i klammeri med rättvisan eller uppträtt berusad. Sånt var prästen inte sen att notera.

Björn Engström tror att han lagt ner ett arbete mot­svarande 20 års heltid på släktforskningen. Han hjälper andra och för det mesta är det gratis. Han trycker på en knapp och så mejlas en hel släkt, en stamtavla på flera hundra år på några sekunder till kunden. Oftast är det gratis. Men handlar det om en större utredning som tar lite tid så tar han numera betalt.

Han föreläser och har också författat ett studiemate­rial för studiecirklar.

– Men tjusningen ligger ju i att forska själv, inte att få det serverat.

De flesta svenskar som släktforskar finner att de här­stammar från enkla bondesläkter. Våra förfäder brydde sig kanske inte så mycket om sina släkttavlor. Med ett undantag – adeln. Med den har släktforskningen i Sverige mycket gamla anor. För vad är Riddarhuset med alla adelssläkter om inte ett rent släktforsknings­institut? Det är ju adelns adelsmärke att hålla reda på sin fina släkt.

– Adeln har ju alltid varit intresserad. Det ligger ju i sakens natur. Men det är bara på farssidan man håller reda på sina rötter.

Björn Engström blev mycket uppmärksammad när han i en bok om Daniel Westlings anor konstaterade att prins Daniel i själva verket hade adliga anor, från släkten Svinhufvud, med intressen i Falu koppargruva. Men lika mycket härstammade han från svedjefinnar i Svartnäs, en gammal bruksort i Svärdsjö socken.

– Jag tittade efter sambandet mellan mig själv och släkten Svinhufvud och fann att även Daniel var släkt med Svinhufvud.

TV, både svensk och utländsk fick bege sig till Enviken för att intervjua Björn Engström om forskarrönen.

– Min nästa forskningsuppgift blir att ta reda på om Daniel också är släkt med Gustav Vasa. I så fall är prin­sessan Viktoria och Daniel släkt med varandra.

Nu var det inte så mycket av rojalistiska skäl som Björn Engström skrev sin bok om prinsen och hans av svedjefinnar och adel uppblandade blod. Han ser sig som aktiv folkbildare och hoppas att uppmärksamhe­ten skall främja intresset för släktforskning. Han reser också runt och föreläser, både om släktforskning och om kulturhistoria.

Vilka hjälpmedel har släktforskarna idag?

Förutom kyrkböckernas husförhörslängder finns födelse- och dopböcker, vigselböcker och dödböcker. För 1900-talet gäller församlingsböcker. Handlingarna för­varas på landsarkiven.

Hur långt tillbaka i tiden kan man komma?

– Som regel till slutet av 1600-talet. Domböckerna går ännu längre tillbaka. Där kan man finna uppgifter via försäljning av mark. Men domböckernas kvalité varierar från landskap till landskap.

Hur kommer släktforskningen att se ut i framtiden?

– Den kommer att förändras mycket. Familjebilderna förändras och vi flyttar ofta. Det blir svårare.

---------

Peo Österholm journalist Eva Wernlid fotograf

Artikeln var publicerad i FiB 9-2011.