Skriv ut denna sida

Ett 30-årsminne

Lars O.Nilsson 30 september 2013

"Resan och vistelsen i Nicaragua var tung och svår men gav outplånliga intryck för livet. Jag fick uppleva ett fattigt lands svårigheter."

Den 19 juli 1983 talade jag om Nicaragua på ett appellmöte på Storgatan i Luleå.Den nicaraguanska revolutionen fyllde fyra år men befann sig i ett svårt läge. De gamla diktaturanhängarna i det så kallade "contras" tryckte på vid både norra och södra gränsområdena.USA bevakade havet på båda sidor om det nu sandinistiskt styrda landet.
Den 31 juli åkte jag tillsammans med några medlemmar i Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua(VFSN) till landet i Centralamerika. Jag hade fått tjänstledigt av dåvarande masugnschefen på SSAB,BO Eriksson, för att vara borta några veckor. Vi tillhörde nu "Primera Brigada Sueca",den första svenskbrigaden i Nicaragua.

Första kvällen i huvudstaden Managua tog vi in på ett litet härbärge som drevs av Juventud Sandinista,ungdomsförbundet. Vi gick ut på staden och nog märktes det att vi kommit till ett verkligt u-land.Mycket var väldigt primitivt och smutsigt och tillsammans med värmen skapade de en lukt av fattigdom .Samtidigt fanns en stark vilja till förändring och utveckling. Men det allvarliga politiska och militära läget märktes påtagligt överallt. Slagord på väggarna typ "Todos las armas al Pueblo"(Alla vapen till folket) Skärpt bevakning.På stan tittade vi på Nationalpalatset,en ny stor folkpark,colombiansk avantgardistisk teater. Varmt,livligt,inget bus. Vi var på Revolutionstorget och besåg den stora bilden av Augusto Cesar Sandino,den gamla hjälten som mördades av högern.

Vi bosatte oss i Ciudad Sandino,en förort 15 km från Managuas centrum. Det var en typisk kåkstad av korrugerade plåtbitar och öppna väggar. Grisar sprang omkring på gatorna. Barn bland dem. Vi blev väl mottagna av ledningen för område 7 i Ciudad Sandino. Jag placerades hos en familj där mannen Gerardo jobbade på bensinstation,och hans fru Rosa var lärare. De ansträngde sig för att göra min tillvaro så bra som möjligt. Vi åt ris och bönor varje dag. Man drack också mycket söt dryck,"refresco",som var god men för söt.
Dagen efter ankomsten gick vi till vårt första arbete som bestod av trädplantering. Jag fick äran att plantera det första trädet. De vi planterade var Almendros,Maranon,Calmtoz,Tamarindo och Mango. Hård jord,enkla redskap. Vi gjorde gropar som var 40 cm djupa och 40 cm i diameter. Det var oerhört varmt, bland det varmaste jag varit med om,och då har jag jobbat vid masugn en stor del av livet. Jag svingade korpen så det svartnade för ögonen. Folket kom med en tunna av vatten, is och ananas så att vi skulle dricka.

I hela landet försökte contras, den tidigare högerdiktatorn Somozas trupper,sabotera sandinisternas strävan efter att att förbättra läget för folket. Nya sjukstugor och skolor brändes. Raffinaderi sprängdes. Folket ar tvungna att vakta sina nya anläggningar på natten. Jag följde med någon natt och bar på en Kalasjnikov, som liknade de Ak 4-or,som var standard i Sverige. Inget dramatiskt hände just de nätter jag var med i La Vigilancia(=vaksamheten).

Vi deltog i en stor, delvis väpnad demonstration för FSLN(sandinistfronten), för nationell enighet, folkets framtid och mot contras och USA-imperialismen. Den svenska brigaden blev också hyllad som ett exempel på internationalism. Härlig upplevelse. Läget blev allt spändare. Invasionsrisken påtaglig. Uppmaningar att bilda reservbataljoner.

Vi var på ett möte med kvinnoorganisationen AMNLAE. Min kompis Mikael och jag fick en T-shirt var. På den stod: "Jag är förälskad i en 4-årig flicka", d.v.s Nicaragua Libre 4 år. Vi besökte ett FSLN-möte för rekrytering av reservbataljoner. Militant stämning. Vi hälsades med talkörer och andra välkomstord. Jag tänkte lite på min "gränsjägarutbildning" som jag fått vid I 19 i Boden...och undrade vad den skulle duga till här....
Vi reste senare till Esteli och Leon. Där besökte vi ett rekreations- och arbetscentrum för före detta prostituerade kvinnor. Sedan var det stort möte på torget med anledning av folkarméns dag. Barn och ungdomar sjöng och marscherade. Soldater paraderade och visade upp sina vapen och for sedan till fronten. Jag kände en enorm eufori när jag såg att de hade tre T 62-tanks med sig.
Nästa dag åkte vi på ett lastbilsflak till Limon-gruvan. Mycket varmt. Ålderdomlig men viktig tillgång för landet.Sex gram guld per ton berg.
När vi i september med flyg lämnade Nicaragua såg vi USA:s flottenheter utanför kusten. (Dagen efter vår avfärd bombades flygplatsen.)
Resan och vistelsen i Nicaragua var tung och svår men gav outplånliga intryck för livet. Jag fick uppleva ett fattigt lands svårigheter. Jag såg också den uppriktiga strävan och slit från de medvetna människorna att komma ut ur den förnedring som är ett resultat av en orättvis världs- och samhällsordning. USA försökte strypa detta lilla land genom blockad, hindra krediter, och hota med invasion. Jag minns också fackföreningsledarens stolthet när han berättade om den fria sjuk- och tandvården,om betald semester,osv. Jag såg barnens nya glädje Och glömmer det aldrig.
En tid efter att jag kommit hem till Sverige  så pratade jag om Nicaragua på Metalls avdelningsmöte i Luleå. Det beslöts att skänka 1000 kr till Nicaragua. Jag informerade också om landet på ett fullsatt möte i Folkets Hus. Kampen gick vidare.
Lars O.Nilsson