Kommentarer och litteraturtips till artikeln ”Den okända revolutionen” i FiB/K nr 10/2010 om kulturrevolutionen i Kina

En helhetsbild eller utvärdering av kulturrevolutionen kan inte vara enkel. Tio års historia i ett stort land med en miljard människor rymmer en ofantlig mängd politiska rörelser och strider, samhällsomvandlingar, händelser och mer eller mindre övertänkta handlingar. Det är som att skriva ett decennium av Europas eller Förenta staternas historia.

Men varje seriös forskare eller debattör måste bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt hände under denna tid och ta hänsyn till hela landet och folket. Varje framställning av kulturrevolutionen, eller någon del av den, måste sättas i relation till en helhetsuppfattning. Annars blir skribenten lätt ett redskap – medvetet eller omedvetet - i propagandakriget, inte minst mellan den gamla och den nya stormakten.

FiB/K-artikeln bygger på Dongping Hans bok ”The Unknown Cultural Revolution”, som ger ett trovärdigt bidrag till att klargöra en del av utvecklingen under kulturrevolutionen. Den är vetenskapligt samvetsgrann och tar upp händelser som var typiska för en stor majoritet av kinesiska folket. Hans språkkunskap, personliga kontakter och erfarenheter har givit honom unika förutsättningar att tränga in i skeendet. Därför ger han en viktig pusselbit till helhetsbilden som inte kan avfärdas utan vidare.

Dongping Han undervisar numera i statskunskap och historia vid Warren Wilson College i North Carolina och håller ofta föredrag om sin bok. I en artikel i Monthly Review i december 2009, ”Farmers, Mao, and Discontent in China”, följer han upp utvecklingen efter kulturrevolutionen fram till dagens situation. Han går även tillbaka till Det stora språnget 1958-1961, även det en kampanj som svärtats ner och vanställts i efterhand. Visserligen gick det mesta snett vilket kan härledas till allt från inkompetent ledning till otur (vädret!). Men det finns rationella förklaringar. Det går att bilda sig en helhetsuppfattning baserad på fakta av denna kampanj. Den innehöll även positiva sidor som kollektiva investeringar med bestående resultat och misslyckandet kan inte hänföras till enstaka personer, inte ens till Mao Zedong!

En annan sentida läsvärd bok, som tar upp kulturrevolutionen och Det stora språnget i ett perspektiv liknande Dongping Hans, är Minqi Lis ”The Rise of China and the Demise of the Capitalist World Economy” (Monthly Review Press 2008 och uppmärksammad av Jan Myrdal i FiB/K nr 5/2009).

Både Dongping Han och Minqi Li är yngre forskare som skriver i ett folkligt perspektiv och i en tradition av stora kinaskildrare.

Några bra skildringar av den kinesiska revolutionen, som finns på svenska, är Edgar Snows ”Röd stjärna över Kina” (1971) och ”Den långa revolutionen” (1972), Han Suyins ”Morgonens flod: Mao Tse-tung och den kinesiska revolutionen 1893-1953” (1974) och ”Vinden kring tornet – Mao Tse-tung och den kinesiska revolutionen 1949-1975” (1980) eller Harrison Salisburys ”Den långa marschen” (1989).

Jan Myrdal och Gun Kessle skrev om den kinesiska byn Liu Ling i ett flertal böcker med början i ”Rapport från en kinesisk by” 1963. De finns samlade i ”Rapporter från kinesisk by” (1985). ”Kina efter Mao Tsetung – Anteckningar kring uppgörelsen med ’de fyra’” kom 1977 och den senaste sammanfattande diskussionen om kulturrevolutionen och tiden efter finns i ”Kulturrevolutionen 20 år efteråt – Rapport med frågetecken” (1983).

Förändringarna i den ekonomiska politiken behandlas även i Williams Hintons ”Privatiseringen av Kina: den stora kursomläggningen 1978-1991” (1992).

(Det bör nämnas att William Hinton är författare till klassiker som ”Fanshen: A Documentary of Revolution in a Chinese Village” (1967), ”Shenfan: The Continuing Revolution in a Chinese Village” (1980), ”Turning point in China: An Essay on the Cultural Revolution” (1972) och “Through a Glass Darkly – U.S. Views of the Chinese Revolution” (2006, postumt).)

Numera ges inte mycket ut på svenska om Kinas moderna historia och särskilt inte om kulturrevolutionen. Hans Hägerdals ”Kinas historia” (2008) innehåller ett kapitel om kulturrevolutionen (sid. 315-338). Michael Schoenhals artikel ”Föregripande politiskt självmord? Mao Zedong, kulturrevolutionen och ’revisionismen’” ingår i antologin ”Kommunismens ansikten – Repression, övervakning och svenska reaktioner” (2005). De är båda ”gängse” i betoningen av politik, beslut, motsättningar, psykologi och intriger inom den högsta ledningen samt skeenden inom eliterna och i städerna. Deras politiskt tendensiösa och raljerande språk låter dessutom läsaren ana att de knappast intresserar sig för folkets roll – relationen mellan staten och folket verkar knappt existera i framställningarna. De har uppenbarligen en väsentligt annorlunda helhetsuppfattning om kulturrevolutionen än Dongping Han och Minqi Li.

De fyra författarna ger alla pusselbitar till kulturrevolutionen, annat är inte möjligt. Men varje sådan pusselbit som inte sätts i relation till utvecklingen på landsbygden och för den stora folkmajoriteten i Kina, riskerar att bli missvisande. I Schoenhals artikel är det definitivt så. Hägerdal skriver emellertid, intressant nog, i ett senare kapitel i sin bok (sid.344):

”Man antar gärna slentrianmässigt att det kulturrevolutionära decenniet 1966-1976 innebar en ekonomisk nedgång och allmän knapphet, som en följd av det politiska kaoset. Det är en syn som bara delvis är riktig. Tittar man på de tillgängliga statistiska siffrorna över industri och jordbruk så ger de en mycket entydig bild av vad som hände. Åren 1967, 1968 och 1969 innebar att produktionen stördes kraftigt, men den dök inte ner till samma bottenlösa nivåer som efter Det stora språnget. Jordbruket påverkades för övrigt mindre än industrin. Produktionen gick tillfälligt ner i slutet av 1960-talet vilket hade att göra med dålig väderlek och svårigheten att få tag på gödningsmedel. Det politiska tumultet spelade tydligen en mer indirekt roll här. Redan 1970 överträffade produktionen inom både industri och jordbruk förhållandena vid randen till kulturrevolutionen. Faktiskt växte jordbruksproduktionen snabbare än vad befolkningen gjorde under det kulturrevolutionära decenniet. Den odlade landarealen minskade något, men detta gottgjordes mer än väl av att den konstbevattnade jorden tog upp en allt större andel av marken.”

En bok som kan rekommenderas för den som läser engelska är Han Suyins ”Elder brother – Zhou Enlai and the making of Modern China 1898-1976” (1994). Den innehåller ett intressant kapitel om kulturrevolutionen och dess bakgrund. Det är nyttigt (och spännande) att läsa skildringar som denna, inte minst för att inse komplexiteten i utvecklingen i ett så stort och folkrikt land. Politiska rörelser och partier, arméer och inkräktare, massakrer och svältkatastrofer, strider och uppror passerar revy, till synes under stor oreda och med svåråtkomliga orsakssamband, tills man så småningom kan urskilja vissa politiska strömningar som efter många missöden och katastrofer växer i makt och inflytande för att till slut gripa regeringsmakten och börja bygga en statsapparat. De historieskrivningar som söker förklara denna samhällsutveckling främst utifrån personliga motsättningar och psykologiska aspekter inom det kommunistiska partiet och dess ledning eller genom att studera deras dokument framstår som fullständigt orimliga; inte för att de nödvändigtvis behöver vara ”osanna” på alla punkter (dokumenten finns och Mao med flera var också människor) utan för att ingen person eller grupp någonsin kunde ha ett sådant inflytande som de tillskrivs i dessa skildringar. Den kinesiska revolutionen var en kamp som fördes på tusentals fronter samtidigt med hundratals miljoner människor inblandade.

Slutligen en förklaring till artikelns första mening i papperstidningen. Den härrör från Samir Amin i ”Beyond US Hegemony?” (2006) sid 166-167. ”Stora revolutioner” har enligt hans uppfattning endast ägt rum i Frankrike, Ryssland och Kina. De förde en ny klass till makten men var inte enbart ett resultat av kortvariga protester och akuta behov utan hade också stort och bestående inflytande på framtiden. Mindre revolutioner av detta slag i modern tid har ägt rum till exempel i Mexiko, Jugoslavien, Vietnam och Kuba.

Kulturrevolutionen i Kina

Den 25 maj 1966 sattes en väggtidning upp vid Beijings universitet som anklagade dess ledning för att undertrycka elevernas kritik. Mao Zedong uttalade sitt stöd och uppmanade andra till efterföljd. För första gången i det kommunistiska partiets (KKPs) historia kortslöt han partiapparaten i en kampanj. Det blev startskottet för kulturrevolutionen som skulle prägla Kina under de följande tio åren.

Efter segern i inbördeskriget 1949 stod den nya statsledningen och KKP inför en gigantisk uppgift: att utveckla jordbruk och industri och att minska de ”tre stora gapen” mellan stad och landsbygd, arbetare och bönder samt mellan intellektuellt och manuellt arbete. Framsteg gjordes på många områden under de första 17 åren men mycket förblev ändå vid det gamla, särskilt i människornas sinnen. Tusenåriga kulturella föreställningar förändras inte över en natt. Underdånigheten inför överheten fanns kvar. Respekten för intellektuella, ämbetsmän och folk i städerna var stor och de såg i sin tur ner på bönderna på landsbygden, där okunnigheten var stor och analfabetismen dominerande. Korruptionen var utbredd. Särskilt allvarligt var att skolsystemet på landsbygden, där den stora majoriteten av folket bodde, inte hade reformerats. Det tjänade främst till att slussa ett fåtal rikemansbarn till välavlönade ämbeten i städerna och stod i vägen för vidare ekonomisk och social utveckling som krävde ett kunnigt och läsande folk samt mångas specialkunskaper i teknik, jordbruk, undervisning och sjukvård. Dessvärre hade även många partimedlemmar återfallit i gamla mönster när deras position möjliggjort extra privilegier och deras underlydande inte höll tummen i ögat på dem. Därför var det nu dags att ”låta massorna utöva makt och skola sig”.

Dongping Han växte upp i Jimo härad i Shangdongprovinsen i Kina under kulturrevolutionen. Jimo var ett fattigt område med en yta som Storstockholm. Där bodde 800,000 människor i ett tusental byar och några mindre städer varav huvudorten med samma namn hade 60,000 innevånare. De levde nästan uteslutande på jordbruk. Där fanns ingen småindustri före 1958.

Dongpings föräldrar hade aldrig gått i skola. Modern var analfabet men fadern hade lärt sig läsa på en kvällskurs på sin fabrik. De flesta barnen gick i bästa fall ett år eller två i småskola; mer hade inte bönder råd med. Men Dongping kunde gå i skola, även mellan- och högstadium. Därefter arbetade han ett år i jordbruket och nästan fyra år i fabriken i sin hemby, Södra floden som hade 1200 innevånare. År 1978 fortsatte han studierna och blev sedermera lärare vid universitetet i Zhengzhou. Han ville han forska om den kulturrevolution som han själv upplevt, men det tillät inte regeringen. Kulturrevolutionen hade avslutats och politiken lagts om. Först på 1990-talet, när han kom till universiteten i Vermont och Brandeis i Förenta staterna, kunde han genomföra sin studie av Jimo härad under kulturrevolutionen och klara av sin doktorsexamen. Hans avhandling finns utgiven som ”The Unknown Cultural Revolution – Life and Change in a Chinese Village” (Monthly Review Press 2008) och ligger till grund för denna artikel.

Den politiska revolten

Den 20 juni 1966 satte högstadieeleven Wang Sibo och fysikläraren Li Yingliang tillsammans med flera andra lärare och elever upp den första väggtidningen som kritiserade utbildningen på sin skola, ”Första mellanskolan”, i Jimo. Redan dagen efter skickade partikommittén en arbetsgrupp om 70 personer till skolan som stämplade de obstinata som ”partifientliga element”. En kampanj drevs mot kritikerna och som avledning organiserade partikommittén själv kritik mot lärare och godsägare. Den 19 juli ställde de till exempel upp tjugo respekterade lärare på torget, klippte deras hår och förödmjukade dem. Ett trettiotal av dem som startat kritiken mot skolledningen placerades i husarrest i över 50 dagar. I desperation försökte de i ett brev kontakta den centrala partiledningen vilket upptäcktes och den hjälpsamme posttjänstemannen sattes även han i husarrest.

I början av augusti fanns i alla Jimos byar officiella Röda garden som upprättas av partiet och bestod av elever av god familj och av medlemmar i den egna ungdomsorganisationen. De förföljde de upproriska och fängslade en del av dem. Situationen liknade slutet på kritikkampanjen ”låt hundra blommor blomma” 1957 då de som hörsammat Maos uppmaning straffades för att ha trotsat partiet.

Dessa officiella Röda garden gjorde sig under den närmaste tiden skyldiga till många övergrepp, ibland även fysiska, mot tidigare godsägare, rikare bönder och intellektuella som förödmjukades offentligt. De gav sig på gammal kultur och traditioner, tempel och religiösa symboler. De brände böcker och bilder och förstörde den berömda pagoden Liu Xianguta. Detta tjänade också till att avleda kritiken mot partibyråkraterna själva.

Sedan Mao och partiledningen tagit sin hand från dessa partiinitierade Röda garden och antagit kulturrevolutionens ”16 punkter”, där ”kapitalistfararna inom partiet” angavs som den främsta måltavlan, blev det svårt för partifunktionärerna att undandra sig kritiken. Alla officiella Röda garden upplöstes omedelbart och över en natt bildades ett dussin oberoende garden på skolan där allt hade börjat. De bildade snart en enhetsfront och blev ett centrum för kunskap, samordning och ledning för hela häradet. Upproriska elever åkte till andra byar och fabriker för att hjälpa till att organisera. På mycket kort tid bildades revolutionära kommittéer bland militärer, konstnärer, elever, arbetare och bönder. Det fanns flera kommittéer på varenda arbetsplats och i varje by. I Södra floden fanns fyra vilket var ett normalt antal. Kritiken, som framfördes på möten och genom väggtidningar och flygblad, rörde det mesta – arbetsförhållanden, jordbruket, utbildningens innehåll och skolornas organisering, korruptionen, gamla oförrätter, juridiska övergrepp. En del grupper skaffade sig stencilapparater och producerade enkla tidningar. De ansvariga kritiserades och diskussionerna mynnade ofta ut i beslut om de skulle avsättas eller inte. De revolutionära grupperna var mycket olika men två stora fraktioner utkristalliserades utifrån deras inställning till de sittande partifunktionärerna. Båda kallade sig Röda garden. 

Sommaren 1966 begav sig ett tjugotal elever från Första mellanskolan i Jimo stad, 14-16 år gamla, för första gången utanför sitt härad. De gick till fots till Beijing med en röd flagga i täten. Utefter vägen träffade de andra rödgardister och diskuterade. De deltog i aktionerna i Beijing, samlade väggtidningar och material och läste mycket. De såg skillnaderna i tillvaro och levnadsstandard i staden och på landet och upprördes. De märkte den utbredda korruptionen bland kadern på landsbygden. De lärde sig och vann självförtroende. När de kom hem fick de stor betydelse som pådrivare och inspiratörer till nya oberoende Röda garden och för att förstörelse och våldsamheter upphörde.

Entusiasmen var stor under det följande året. Ungdomar satte upp kvällsskolor och arméenheten i Jimo skickade ut 3000 militärer till byar och fabriker för att hjälpa till i studierna. Maos skrifter användes för att lära och hantera praktiska problem, inte som utantilläxa. Musik och teater utnyttjades flitigt.

Över 90 procent av bönderna deltog i de nya organisationerna. De började utöva inflytande på ledningen över kollektivens produktionslag. De gjorde räkenskaperna offentliga, valde representanter till ledningen och hade den ena av två nycklar till spannmålslagret – utan dem kunde produktionsledningen inte komma in och än mindre stjäla spannmål ur det.

I skolorna valdes nya ledningar bland de upproriska lärarna och eleverna.

I början av 1969 hade en ny maktstruktur och kultur utkristalliserats. Det nya maktorganet blev Revolutionskommittéerna som bildades på olika nivåer och för olika syften. De nya ledarna levde på en jämförbar standard med folket i övrigt och fortsatte regelbundet att delta i kroppsarbete. Situationen stabiliserades. Nästan alla partifunktionärer, som hade kritiserats under den första tiden, accepterade successivt nyordningen och rehabiliterades under åren 1968-1976.

Det var ibland kaotiskt och visst begicks misstag och övergrepp under denna period. Men det var en omvälvning som för första gången i Kinas historia möjliggjorde för fattigbönderna att leda samhällsutvecklingen. Konfucius mångtusenåriga inflytande utmanades av Mao Zedong. 

Skolan

KKP hade åtminstone sedan 1926 haft gratis skolundervisning för fattigbönderna på sitt program, men efter 1949 prioriterades ändå skolor i städerna framför utbyggnaden på landsbygden. Utbildningen, som huvudsakligen var teoretiskt och ägnad att fostra den blivande stadseliten, skulle nu bli mer praktiskt inriktad. Den totala skolgången minskades från tolv till nio år och den skulle vara tillgänglig för alla.

År 1966 fanns åtta mellanstadie- och två högstadieskolor i Jimo härad. Under de 17 åren efter revolutionen hade mindre än en elev per by gått igenom högstadiet. De fyra som gjort det i Södra floden hade omedelbart fortsatt till universitet och lämnat byn för gott.

Byn Södra floden hade länge delat en mycket torftig småskola med två andra byar. Den var inrymd i en gammal pagod. Byarna hade sammanlagt 4000 innevånare och var mycket fattiga. Men de hade överflöd av arbetskraft och kunde bygga skolor. I Södra floden arbetade Revolutionskommittén och medborgare hela vintern 1968-1969 med att avverka skog, samla material och bygga en ny skola. Till vårsådden var den klar: fem stora klassrum och tre kontorsrum med elektriskt ljus och fönster av glas. Undervisningen var bristfällig till en början och sköttes av två tidigare elever. De lärde barnen läsa och räkna plus lite sång och teckning. Kursplanen var flexibel. Under till exempel skördeperioden var skoldagarna kortare så att barnen kunde hjälpa till hemma. Eleverna bidrog till skolans inkomster genom att odla grönsaker i en liten trädgård i anslutning till den. Lärarna fick arbetspoäng i jordbrukskollektivet och bybor svarade för underhållet av byggnaden. Alla kostnader täcktes och skolgången blev gratis. Nu kunde också fattigböndernas barn gå i skolan.

Det gick till på liknande sätt i hela Jimo härad. Mellan- och högstadieskolor byggdes som regel genom samarbete mellan flera närliggande byar eller städer.

Under 1969 byggdes 130 nya mellanskolor i häradet. Två högstadieskolor år 1965 blev 84 år 1976. Under kulturrevolutionen gick 98,5 procent av barnen genom småskolan. 90 procent av dem utexaminerades från mellanskolan och över 70 procent från högstadiet vilket var mer än 13 respektive 17 gånger så många som under de sjutton åren före kulturrevolutionen.

Det var viktigt att ge eleverna kunskaper som de hade användning för i sin by. De behövde kännedom om olika maskiner och hur de reparerades, om jordbruket - hur, vad och var man lämpligen sådde för att få god avkastning, om gödningsmedel och bevattning. Där kunde arbetare och bönder, som sedan mitten av 1968 var representerade i skolledningarna, bidra på flera sätt. De assisterade för att sammanställa kursmaterial, de hjälpte till att anlägga grönsaksodlingar och verkstäder där eleverna kunde praktisera och även tjäna ihop pengar till skolan, de skötte underhållet av skolbyggnaden. Södra flodens mellanskola hade till exempel ett litet gjuteri, en verkstad för produktion av organiska gödningsmedel och ett miniatyrjordbruk. Högstadieklasserna kunde under 1970-talet i genomsnitt ägna upp till sju timmar i veckan åt sådant arbete.

Denna generation ungdomar lärde sig sådant som de hade nytta av när de återvände till sina hembyar och bidrog starkt till dess ekonomiska utveckling. Deras självkänsla hade vuxit och de bar med sig en ny, mer demokratisk, kultur. 

Ekonomin

Jimo härad plågades ständigt av torka och översvämningar. Under kulturrevolutionen byggdes fler brunnar, reservoarer och bevattningskanaler i häradet än under tiden före den och decenniet efter sammanlagt. Användningen av motorer för att sprida vattnet ökade kraftigt. Detta var kollektiva ansträngningar som till stor del utfördes genom frivilligt arbete och på kvällstid.

Jordbruket mekaniserades och produktionen mer än fördubblades. Industriproduktionen växte från praktiskt taget noll till 36 procent av den totala ekonomin.

I början av 1960-talet producerades enklare jordbruksredskap och bruksartiklar av några hundra personer i tio fabriker. År 1976 fanns 35 fabriker, som även producerade traktorer och andra jordbruksmaskiner.

Byn Södra floden byggde sin stora brunn 1969. En lokal fabrik donerade en elektrisk pump. Anläggningen kunde bevattna halva byns yta. 1976 var jordbruket mekaniserat; byn hade då två traktorer, två stora lastbilar och flera andra jordbruksmaskiner.

Medelinkomsten mer än fördubblades på landsbygden från 37 yuan år1965 till 79,6 yuan år 1976. I staden Jimo stagnerade emellertid medelinkomsten eller minskade något. 

Slutet

Under kriget mot Japan hade bönderna i Jimo härad givit skydd och stöd till folkarmén, likaså under det följande inbördeskriget då 90,000 av dem deltog aktivt i kriget mot nationalistarmén. De stred även mot storgodsägarna och en jordreform genomfördes i befriade delar av häradet redan år 1946. Den traditionen bidrog till den snabba demokratiseringen under kulturrevolutionen. Men den politiska striden pågick hela tiden och som vi vet förlorade kulturrevolutionärerna. Efter Mao Zedongs död 1976 förklarade den nya ledningen kulturrevolutionen avslutad och Kina ändrade kurs. Revolutionskommittéerna upplöstes, kampanjerna upphörde och väggtidningar kriminaliserades. De tidigare ledarna förföljdes, trakasserade och dödades i många fall. Wang Sibo – som satte upp den första väggtidningen i Jimo och senare ingick i dess Revolutionskommitté – fängslades till exempel i över ett år utan anklagelser.

Den nya inriktningen gick stick i stäv kulturrevolutionärernas strävanden. Men när Deng Xiaoping återkom till makten år 1978, kunde han bygga på deras framsteg. Den nya politiken blev möjlig på grund av de stora investeringar i infrastruktur, utbildning och jordbruksmetoder som gjorts under kulturrevolutionen. Men det ville inte den nya ledningen erkänna; i den officiella historieskrivningen beskrivs perioden ensidigt som katastrofal och kaotisk och 1978 anges som startpunkten för landsbygdens ekonomiska utveckling. 

Framtiden

Dongpings studie bygger på egna erfarenheter och kontakter. Han återvände till hembygden och intervjuade över 200 personer som deltagit i kulturrevolutionen. Han studerade kinesisk press och använde de utmärkta offentliga lokala arkiven. Hans detaljerade kartläggning av utvecklingen i Jimo härad under kulturrevolutionen, inklusive svårigheter och bakslag på vägen och orsaker till det slutliga nederlaget, förmedlar emellertid en annan bild än den gängse. Dongping hävdar att de flesta skildringarna av kulturrevolutionen, inklusive den officiella, är skrivna av personer som själva på grund av sin ställning blev angripna och kritiserade under den perioden. Nästan alla berättelser är skrivna ur stadselitens perspektiv.

Dongping Han återger emellertid utvecklingen på landbygden sin rättmätiga plats och bidrar till en mer rättvisande helhetsbedömning. Hans studie avser en liten del av Kina, men inget tyder på att utvecklingen där var unik. Han gjorde även intervjuer i andra provinser och stickprov i ett fyrtiotal andra lokala arkiv samt jämförde statistik från andra delar av landet. Utvecklingen i Jimo härad var av allt att döma typisk för landsbygden och därmed för cirka 80 procent av det kinesiska folket.

I en intervju i december 2008 förklarade Dongping vikten av att studera kulturrevolutionen:

”Vi har nu en finansiell kris i Förenta staterna och i världen. Även den kinesiska regeringen står inför en mycket stor och allvarlig kris. Det är tid för oss att stanna upp och reflektera. Folk behöver inte lida på det här sättet. Det finns bättre sätt att organisera samhället, bättre vägar för framtiden. Jag säger till mina studenter att, trots ansträngningarna under de senaste 30 åren att begrava kulturrevolutionen, kommer denna period att tränga sig på folken i Kina, i andra länder i tredje världen, i Europa och i Förenta staterna och även i resten av den utvecklade världen. Folk kommer att se tillbaka för att finna bättre idéer.”

-------

Åke Kilander är frilansskribent och bosatt i Stockholm.