Skriv ut denna sida

Nytt nummer: Folket i Bild/Kulturfront nr 2/2013

Nils Lundgren 24 februari 2013
Bjarne Isacson intervjuas av Nils Lundgren Nils Lundgren +46 73-0398823 i-Padkamera

Intervju: Bjarne Isacson om Sveriges okända politiska fångar och Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskapets bok "...faror för staten av svåraste slag". I boken skildras några av dom som under perioden 1880 till 1950 av makthavarna betraktades som Sveriges inre fiender.  Från tiden för det demokratiska genombrottet till åren runt andra världskriget.

Bombmän, uppviglare, Kominternsabotörer, agitatorer, strejkledare, antifascister, spioner, spanienfrivilliga. Oavsett om de var anarkister, ungsocialister, kommunister, syndikalister, partilösa eller socialdemokrater har de en sak gemensam. De har alla dömts att sitta inne på Långholmens Centralfängelse.

 

- Titeln "...faror för staten av svåraste slag" är egentligen ett citat ur ett av domstolsprotokollen. Det finns fler av samma typ av beskrivningar av de här fångarna som åkte in.

 Vi tyckte att det var ett klatschigt och bra namn, berättar Bjarne Isacson f.d vagnreparatör på SJs verkstäder i Hagalund, idag ombudsman på fackförbundet SEKO. Han ingår i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskapets bokkommitté.

 

Men det var en tysk uppmaning till LO-distriktet i Stockholms län att sätta upp en minnesplatta för Herbert Wehner som väckte berättelsen om de politiska fångarna i Sverige.

Herbert Wehner (KPD)

Wehner deltog som kommunist aktivt i motståndet mot Hitler. Komintern i Moskva skickade 1941 honom till Sverige; uppgiften var att omorganisera det tyska kommunistpartiets kamp mot det nazistiska riket. Efter cirka ett år i Sverige greps han. Den 6 maj 1942 skrevs han in på Långholmen. Efter kriget blev han en höjdare i det socialdemokratiska partiet i Tyskland.

Herbert Wehner (S)

-  Att det även i Sverige har funnits politiska fångar är ju lämpligt att påminna om idag. En del är ju rätt kända som Branting och Palm. Men för oss gav arbetet med boken en annan bild av vägen till demokratin i Sverige. Det var många fler som blivit lagförda och fängslade än vad vi hade trott förut. De stora striderna kände man ju till, men mängden domar gav ett annat intryck än vad vi hade haft från början.

 

- I Sveriges vandring ifrån ett oerhört klasskiktat auktoritärt kungadöme till det vi är idag, upptäcker vi  massor med vanligt folk som dömts för små grejer, för sina åsikter, för att de varit med i fackföreningen eller något annat, som har suttit både här på Långholmen och på andra ställen.

Bjarne Isacson f.d vagnreparatör på SJs verkstäder i Hagalund, idag ombudsman på fackförbundet SEKO.

De flesta som är med i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap är socialdemokrater.  Är det självklart att lyfta fram de här kontroversiella fångarna, en del av dom är ju ansedda som landsförrädare, sabotörer och våldsmän?

 

Ja det kanske dom är. Men det är väl så här att den här historien har ju varit. Jag tror att det är viktigt att lyfta fram olika delar i historien. Vi hade en ordentligt diskussion om just Amaltheamännen, om  vi verkligen skulle skildra dom på det här sättet, medger Bjarne Isacson.

Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap har sin bas i fackföreningsrörelsen men hela vänstern finns representerad i medlemskåren.

Fartyget Amalthea sprängdes av Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern som placerade en bomb för att skrämma iväg engelska strejkbrytare från Malmö hamn. En strejkbrytare dödades dock i attentatet, ett antal andra skadades.

 

- Det finns ju inget plusvärde i att spränga en båt, att ta livet av människor. Men det som hände med fartyget Amalthea var ju en del utav kampen mot det organiserade strejkbryteriet. Det är viktigt att lyfta fram tiden som den var, med kampen mot strejkbrytarna som leder ända fram till 30-talet och skotten i Ådalen. Det är historia som man måste få lyfta fram även om dom inte var socialdemokrater, de var ju anarkister från början, men så småningom vart ju i alla fall Anton Nilson glödande kommunist. (se not längre ner om Nilsons partitillhörighet)

 

Gjorde dom rätt?

 

- Jag  tror inte att man kan bedöma det med dagens synsätt. Idag hade man säkert valt ett annat sätt att väcka opinion på. Dom här tre var ju anfäktade av det anarkistiska sättet: att spränga bomber.

Amaltheamännens dåd knöts också ihop med Hjalmar Gustafson som jag skrivit om. Hjalmar var ungsocialist och med i socialdemokratiska ungdomsförbundet. Han dömdes 1910 till två månaders straffarbete för "uppmaning till brott", för att ha läst upp en uppmaning till järnvägsmän och typografer att ansluta sig till 1909 års storstrejk. Åklagare Vallentin knöt ihop  Hjalmars uppläsning med mordet på amiralen Beckman, som mördades av en anarkist under ett Stockholmsbesök av den ryske tsaren och Amalatheamännens dåd. Staten försökte koppla samman Hjalmar och dom som faktiskt representerar LO, fackföreningsrörelsen och socialdemokratiska partiet i Stockholm vid den här tiden, med brott som andra utfört för att skärpa straffet för Hjalmar Gustafson.

 

Ja, jag tycker att det är rätt att lyfta fram detta och frågan om dom har gjort rätt. Nej det är klart att man inte ska använda bomber för att ta livet av oskyldiga, även om de är strejkbrytare och kanske tillhörde ett internationellt strejkbryteriföretag, resonerar Bjarne Isacson.

Men man ska våga bryta lag?

 

Det kan ju bli nödvändigt ibland!

 

Även idag?

 

Jaha. Det måste man göra. Jag är också aktiv i Fackligt Center för Papperslösa. Vi brukar ju inte säga att de papperslösa är olagliga, de är ju här olovligt. Även om man inte har tillstånd att vara här, har man ju ändå rättigheter som människa. Det är klart att man ska hjälpa dom, se till att de får sjukvård och anständiga arbetsvillkor. Då kan man ibland vara tvungen att bryta lag.

En aning yngre Bjarne Isacson demonstrerar, troligen en 1 maj.

Du har ju själv gått ifrån en radikal, revolutionär, ståndpunkt till att bli socialdemokrat. Hjalmar har ju också utvecklats från en ståndpunkt till en annan. Vad tänker du om du jämför dig med Hjalmar Gustafson?

Bjarne Isacson ler lätt generat. Han dröjer med svaret.  Så hämtar hans blick kraft från ovan.

 

- Hjalmar började som en ung fackföreningsaktivist. Där är vi ju lika, kan man säga då. Så småningom så åker han in i fängelse. Det gjorde aldrig jag, även om det var nära nån gång. Jag anklagades för att hota min chef på SJs verkstäder till livet,. Men det hade vi inte gjort, det gick inte att bevisa brott, så förundersökningen mot oss lades ner.

 

- Men Hjalmar lämnade aldrig socialdemokraterna, han följde inte med i partisprängningarna vänsterut, han är socialdemokrat hela vägen, tills han dör. Han hyllas med en dödsruna i Stockholms-Tidningen, han jobbade ju på den sedan 1910. Han är en ung radikal strejkledare och agitator, han är ute och organiserar fackföreningar och bildar ungdomsklubbar. Sen blir han då skribent på Stockholms-Tidningen och där man kan ju se, antydningsvis, att det blir allt lättare kåserier han skriver. Jag är väl inte riktigt där med kåserierna än, småler Bjarne Isacson. Jag har ju försökt lyfta fram en historia av radikala människor, blandat socialdemokrater, kommunister och anarkister och antifascister som i sig inte är partibundna.

 

Det är en hel del av kapitlen som man kan koppla ihop med varann, just när det gäller Wollwebergruppen. 1935 fick tysken Ernst Wollweber i uppdrag från Komintern att bygga upp en organisation för speciella internationella uppgifter. Huvudkontoret låg i Oslo, medlemmarna fanns i Belgien, Nederländerna, Tyskland och Skandinavien. Medlemmarna fick inte ha någon koppling till något kommunistparti. Den svenska polisen misstänkte redan 1938 att det var en "internationell sabotageliga".

 

-Ja antifascisterna under andra världskriget.

 

Andra skulle kalla dom för Kominternsabotörer. 

 

-Ja det tycker jag är riktigt! Kominternsabotörer, det är väl ett bra begrepp. Det var ju Sovjetunionens underrättelsetjänst som organiserade det här. Men ingen har skrivit en samlad historia om gruppen. Wollwebers memoarer på 343 sidor som sträcker sig fram till 1947 är opublicerade i Sverige. Den stora boken om såväl personen Wollweber som om hans världsomspännande organisation saknas fortfarande.

Ernst Wollweber. Foto: Polisen

Tittar vi på de västallierades motsvarighet så har det skrivits spaltkilometer om Special Operations Executive och om exempelvis Lingekompaniet i Norge, som bara var en del av motståndsrörelsen där.

 

-Vår bok ger ett antal exempel på den sovjetiska underrättelsetjänstens sabotage- och underrättelsegrupper, så det skulle kunna vara grunden till att vi skulle kunna få en samlad historia som beskriver dom här sabotagegrupperna som Sovjetunionen hade på olika ställen.

 

- Den Kominternledda Osvaldgruppen är Wollwebergruppens motsvarighet i Norge. Gruppen var verksam i Norge under hela kriget. Om Osvaldgruppen är hjältar eller inte, finns det väldigt olika meningar om. "Hjemmefronten" hade en annan syn på det aktiva motståndet. De menade att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. "Hjemmefronten" var emot en del sabotageaktioner samtidigt som "Hjemmefrontens" militära organisation använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage. När arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten ju av proffssabotörerna i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland.

 

I Sverige förde Wollwebermedlemmar en diskussion om att sabotage kunde provocera Nazi-Tyskland till anfall.

 

-Norge var ju ockuperat, Sverige var inte det. Här gick man ju en balansgång mellan att hävda Sveriges självständighet och att klara sig undan, man var helt inringade av kriget och man försökte hålla sig utanför kriget. Då gick regeringen för långt i vissa delar i anpassning till Tyskland.

Ernst Wollweber

Teckning ur häftet "Sabotageligan Wollweber Vad häradsrättens dombok avslöjat" Referat och kommentarer av Kaj Axelsson. Utgiven av Folk och försvar 1952. Pris: kr 1:50 (Finns att ladda upp som PDF längre ner!)

-Men Ernst Wollweber åkte fast i Sverige, och organisationen rullades upp. Wollwebergruppen värvade ju nån som man vagt hört talas om, nåns svåger, nån med alkoholproblem. Tittar man på dem som rekryterades till Osvaldgruppen, så är det ju folk som varit i Spanien, sabotageutbildade, det är folk de känner väldigt väl. Det är verkligen en kvalitetsskillnad på rekryteringen och sättet att jobba. Alla exemplen från Sverige här i boken är ganska misslyckade sabotörer, ganska misslyckade radiooperatörer, de åker ju dit allihopa.

Som vi vet ska jag säga!

 

-Kommunisterna Wollweber och Rom grips i Sverige. För att slippa bli utlämnade till Tyskland tar de på sig mycket mer så att de ska bli dömda tillräckligt hårt för att de ska bli inlåsta här. Då råkar de svenska medlemmarna som kanske hade väldigt små roller, väldigt illa ut. Dom får också långa, långa straff. Så man är ju lite kluven för det rättfärdiga i det här, säger Bjarne Isacson.

 

Svenskan Solveig Hansson var ju Kominternutbildad, är hon en landsförrädare?

 

- Nej jag tycker inte det. Det hon döms för är ju olovlig underrättelsetjänst för främmande land, mot land som Sverige står i vänskapligt förhållande till, dvs Nazi-Tyskland. Det hon gör är inte riktat mot Sverige på det sättet. Hennes uppdrag är att hålla koll på Tysklands agerande i Sverige, att hjälpa flyktingar och sådana saker. Jag tycker inte att vi har någon landsförrädare i den här boken. Många är säkert sedda som landsförrädare av den ena eller andra gruppen. Jag är säker att en hel del av dem som i början av 1880 - 1890-talet talar illa om konungen, domstolsväsendet och krigsmakten också betraktades som landsförrädare av borgerliga kretsar

 

- Regeringen under kriget var ju en samlingsregering, där diskuterades ju att SKP skulle förbjudas som parti även om högern aldrig fick majoritet för det. De fick inte med sig de andra partierna. Var går gränsen för det som kan betraktas som landsförräderi?

Gränsen ser ut på ett sätt 1940 - 1941, på en annat efter Stalingrad och idag är det ytterligare en annan gräns. Synen på landsförräderi är oftast tidsbestämd och politiskt kategoriserad.

Nils Lundgren


"...faror för staten av svåraste slag" är Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok 2013

 

Not: Anton Nilson var socialdemokrat, men i praktiken verkar han ha varit aktiv både hos KPML (r) och Offensiv. Om nu källorna har rätt:
Wikipedia
I Sverige blev Anton Nilson 1931 medlem i Socialistiska partiet för att sedan, som många andra, lämna det för Vänstersocialistiska partiet när Socialistiska partiet tog ställning för Tyskland i andra världskriget. Nilson anslöt sig senare till Socialdemokraterna för att stanna kvar där i resten av sitt liv. Han var dock något sovjetvänlig, även om han hade kvar den starka kritiken mot det auktoritära systemet.

Anton Nilson blev 101 år gammal och var aktiv in i det sista, bland annat med att berätta för yngre generationer om händelser i sitt växlingsrika liv. Anton Nilsson var också hedersmedlem iOffensiv, den trotskistiska vänstern inom socialdemokratin, och motsatte sig uteslutningarna av Offensiv-medlemmar på slutet av 1980-talet.

KPML (r):

1928 arbetade Anton Nilsson ett antal år på sovjetiska handelsdelegationen i Stockholm och han var aktiv i det så kallade Kilbomspartiet men i mitten av 30-talet lämnade han politiken. Han var inte överens med utvecklingen i partiet och han var dessutom mycket kritisk mot Stalin och utvecklingen i Sovjetunionen och därmed också kritisk mot SKP (Sveriges kommunistiska parti). Under många år levde Anton Nilsson tillbakadraget men behöll sina revolutionära politiska åsikter.

Hans första bok, Dömd till döden för Amalthea, kom ut 1962 och Från Amalthea till ryska revolutionen kom ut 1980. Han hade gått in i socialdemokratiska partiet men hade sina sympatier hos KPML(r). Vid Palmjubileet 1981 i Baltiska hallen i Malmö gjorde han ett bejublat framträdande tillsammans med Sven Wollter. 1985 talade han på Röd Front i Malmö. Som talare och oförtröttlig propagandist gästade han partiets sommarläger och flera partikongresser.

 

Offensiv:

Anton Nilson blev 101 år gammal. In i det sista inbjöds han på otaliga möten för att berätta om sina erfarenheter för yngre generationer. Han var också under 1980-talet fram till sin död hedersmedlem i Offensiv, efter att land och rike runt ha talat mot offensivarnas uteslutning ur det socialdemokratiska partiet, där han själv var medlem på äldre dar.

 

 

 


Hjalmar Gustafson 1883–1961
Fånge nr 207/1910
8 mars 1910–8 maj 1910

Dömd till två månaders straffarbete enligt strafflagen 10 kap. 14 § för uppmaning till brott.

Följande är ett utdrag ur boken …faror för staten av svåraste slag från kapitlet om socialdemokraten Hjalmar Gustafson som dömdes till straffarbete på Långholmen efter att ha agiterat för strejk i samband med storstrejken 1909.


Fängelsevistelsen
Den 8 mars 1910 skulle Hjalmar börja avtjäna sitt straff på Långholmen. Han beskrev själv i Signalen, Järnvägsmännens fackliga tidning, den 28 september 1946 händelsen enligt följande:


Det var en kulen dag och jag skulle vid 5-tiden möta en fånggevaldiger vid Tegelbacksfärjan för transport till Långholmen. Mitt ressällskap var en gammal butter och tråkig typ som nog i sin enfald jämförde mig med tjuvar och banditer.

 

Till saken hör att Hjalmars vänner, ”Z. Höglund, Calle Stålbärj, tsarflyktingen Anna Brumberg med flera vänner”, firat av honom med en bättre middag på restaurant Royal före inställelsen, så måhända var förtjusningen över ressällskapet ömsesidig.Hjalmar skrevs in i fångrullan som fånge 207 Gustafsson Hjalmar Albin född den 27 maj 1883 i Gust. Vasa församling.

 

Han tituleras journalist och beskrivs som 1,73 meter lång med ljust hår, blå ögon, ovalt ansikte och ordinär kropp. Raden för särskilda kännetecken lämnas dock tom. Också Hjalmars personliga tillhörigheter är uppräknade och värderade. Allt noggrant upptecknat, bevittnat och därefter bekräftat av Hjalmar själv.

HJAlMAR FORTSäTTER sin berättelse om vistelsen på Långholmen: ”Folk har inte i allmänhet klart för sig, vilken stor skillnad det är på straffarbete och enkelt  fängelse med egna kläder och egen mat utifrån och rätten att läsa och skriva.”En straffånge skulle sitta tre månader i cell innan han eller hon fick låna något från biblioteket. För Hjalmar innebar det att han fick nöja sig med en smutsig bibel som litteratur och vägglöss som sällskap. Kosten var usel, han var hungrig för jämnan och drömde ofta om att få en stor biffstek.

 

Själva arbetet bestod av att klistra ihop gröna musikkuvert för noter. För detta erhöll han 2,13 kronor i flitpengar när han muckade från Långholmen! I ett brev hem skrev han om det tillfälle när han hittat en vägglus i skummjölkstallriken, som placerades på golvet utanför cellen. Brevet publicerades i Social-demokraten och ställde till ett stort rabalder i Fångvårdsstyrelsen.

 

En gång om dagen fick Hjalmar komma upp och röra på sig på en liten fånggård som var försedd med en toalett i ena hörnet. Vid upp- och nedmarscherna hade fångarna på sig en liten blå mask över ansiktet. Detta uppskattade Hjalmar, eftersom han ”inte hyste någon längtan att bli bekant med dem som bebodde granncellerna”.

 

Men tiden kändes lång:
Då jag varken fick ha penna eller almanacka eller mottaga besök markerade jag dagarnas antal med en liten glasbit, som jag funnit på golvet och som jag ritade ett streck med varje dag i den bordsskiva som var min sänggavel om nätterna.


De två sista veckorna fick jag av den hygglige fängelseprästen låna prof. Sombarts Sozialismus und Sociale Bevegung på tyska. Det var den enda solglimten under de trista dagarna.


Hjalmar avslutade sin berättelse om Långholmsvistelsen på följande vis: ”Den 8 maj fördes jag av kamraterna till Stallmästaregården, där den efterlängtade  biffsteken väntade.

 

”Efter sin fängelsevistelse uppdrog partiet åt honom att ge sig ut på en lång agitationsturné i Norrbotten som avslutades vid midsommartid i Gällivare när ”dvärgbjör-
karna började knoppas och myggen tog sin första sommardans på Dundret”. ■ ■

Mer att läsa:

Amaltheattentatet 

Av Karl Fernström s 151-159 ur boken Ungsocialismen - en krönika utgiven 1950.