Min styvdotter Isolde fyllde nio år första veckan i januari detta år. Hon har just fått mig att se över mina åsikter – mina fördomar om man så vill – och börja fundera.
Ty visst var också jag lite oreflekterat misstänksam mot de yngres kulturvanor. Vi på vår kant brukar vara det. Det har inte bara, som det oftast sägs, med ålder att göra.
På 40-talet och det tidiga 50-talet när jag själv var ung minns jag att jag tvangs söka övertyga äldre svenskar på arbetarrörelsens vänsterkant om att radikal folkmusik inte bara var knätofsfelande utan att  blues och jazz egentligen kom ur en lika folklig och progressiv – fast annan – tradition.

Jag minns att jag ledde cirklar där vi ungklubbister lysnade och diskuterade Bessie Smith, hur hon dog som ett offer för den vita rasismen och hur hennes sånger kunde kopplas till den starkt förföljda vänstern och dess protestmusik i Förenta staterna. På vårt lilla skivbolag Avanti gav vi inte bara ut internationella arbetarsånger och skivor där Busch sjöng Brecht utan även sådant som vi fått (och jag hoppats även betalat) från Folkways i Förenta staterna. The Woodsbury cotton mill blues till exempel. Den som letar bland stenplattor i specialaffärer kan nog hitta ett och annat sådant från Avanti.
Men riktigt populärt bland äldre kamrater var det på den tiden inte (liksom än mindre i Öst där det gjordes dålig ideologi om jazz som musikaliskt  förfall i imperialismens samhälle) det sulle dröja ett antal år innan det blev tid för ”folk and protest” också här. Ännu i början av sextiotalet kunde man inte i våra kretsar få någon större förståelse för tidskrifter som Sing out. Inte ens i fredsrörelsen var då de olika versionerna av Atom song välsett spridda.
Visst var det också många – vänster som kulturkonservativa – som då såg  och beskrev serietecknande enbart som en reaktionär oläsenhetsverksamhet. Jag hade själv dock en tveggehanda inställning. Jag kunde ju en del om genrens historia (det sättet att berätta synligt  utvecklades ju särskilt av pressens tecknare under 1800-talet, Doré inte minst).  Samtidigt som jag tydligt uppfattade den folkfientliga laddningen i sådant som Superman (för att inte tala om de verkligt läskiga serierna) visste jag dock att även denna bytte värde med tiden. (Hur skulle man annars nu när man själv inte längre riskerade få hjärtat utskuret kunna som skönt ta till sig aztekisk tempelkonst?)  Det finns ingen i sig varken reaktionär eller revolutionär form. Om det har jag skrivit – med illustrationer.

Annat blev det senare i 60-talet. Det minns var och en som var med. Utan att man övergav knätofskärleken började det sjungas så som Pete Seeger då redan gjort en generation! Plötsligt blev också serietecknandet radikalt . Man hade på sitt sätt också på vårt håll lärt sigt. (Dock – egentligen inte ty det hade skett som tidsandeskiftning blott utan någon verklig debatt om form och ideologi. )

Men visst luras ungdomar (särskilt från underklassen) bort från läsandet; läsande är tråkigt. Det var mot det de kämpade under 1900-talets sex första årtionden på vår kant. Gå hem till arbetarklassfamiljer i min ålder och se på bokhyllorna. Ivar Lo, Moa och alla de andra som organiserat spreds genom fack och rörelse. De var inte dekoration. På väggarna  grafik spridd på samma sätt. Detta var ideologiska massverktyg för reformismens strävan att bygga ett svenskt folkhem.
Gå sedan till arbetarfamiljer i mina barnbarns ålder. Bokhyllor kanske finns. De är ju modern inredning. Där ryms prydnadsföremål. CD-skivor. Musik och video. Men knappast böcker. Vilket bidragit till att ideologiskt avväpna det som statistiskt kallats socialgrupp tre; förvandla vad som menat sig vara klass till just en statistisk kategori. Därmed möjliggöra det reformistiska folkhenmmets nedmontering och den pågående urgröpningen. (Nå om detta – och om vilka som tjänat på detta – har jag skrivit en del.)

Frågorna fanns när Isolde dök upp i mitt liv. De finns fortfarande men nu av henne nyanserade. Hon växer upp med TV och Nintendo och andra dataspel. De tar henne nästan all vaken tid. Jag har varit benägen att protestera. Läs! säger jag. Inte för att jag i åttaårsåldern – eller nio som hon just fyllt – kan påminna mig att mitt läsande var av särskilt hög klass. (Att Gabriel och jag lekte Trojanska kriget som sjuåringar hade dock med Barnbiblioteket Saga att göra. ) Läsandet– det allvarliga med franska revolutionen, Strindberg (och även det lättläst populära som den av Balzac föraktade De tre musketörerna) – kom nog först  i elva- tolvårsåldern.
Om jag lever så länge får jag se hur Isolde gör då. Men hon kan faktiskt redan mycket jag – eller hennes mor Andrea – inte kan. Det det tankeväckande.
Inför min Indenresa köpte jag liten bandspelare och ny liten kamera. Och  innan jag mödosamt kämpat för att förstå manualerna – på engelska och japanska – tog hon kommandot.
– Så här skall du göra, sade hon, det är enkelt.
Hennes fingrar flög över knapparna.Men det var inte bara elektroniken och knappandet hon  hade erövrat under sitt av mig med misstroende sedda spelande. På flygresan från Maputo till Stockholm i december upptäckte vi att hon kunde tala engelska och läsa rätt komplicerade engelska texter.

Lite hade jag väl anat det. Förstrött hade jag observerat hur hon med hörlurarna på lyssnade till den ena eller andra artisten från Förenta staerna och sjöng med i texterna. Hon hade också då och då kommit in till mig när jag arbetade; hållit fram sitt spel, visat på en engelsk mening som kommit upp med gröna bokstäver på den lilla skärmen och frågat vad den betydde – eller plötsligt stått i dörröppningen för att fråga hur det ena eller andra ordet stavades på engelska.

Men det var på flygplatsen i Istanbul vi upptäckte hur hon konverserade med flygplatspersonalen, hur hon frågade om avgångar och undrade vilken  gate vi skulle till. Vad värre var, hon menade sig kunna översätta för sin mor Andrea om denna ville något. Men Andrea hade ju läst engelska i flera år och Isolde hade inte börjat med engelska i Skinnskattebergs skola än. Men orden flöt fram ur hennes mun helt lätt. Utan ens brytning tycktes det mig.
Nioårsungen tvang mig att tänka om. Spelen, tv-tittandet och musiklyssnadet, var inte tidspillan utan också de ett lärande för livet. Fast jag undrar ju vilken världsbild de ger henne och steget in till böckernas värld återstår. Jag har någon kilometer böcker i sex hus, däribland en hel del som passar folk i nio, tioårsåldern. Får se om – och hur –  hon tar också det steget. Just nu är det dock inte bokverken utan mest Märklins Z-bana som intresserar henne i nedre bibliotekslängan.

Publicerad i nr 2/2010