Ezras turnéplan.

Resolution antagen vid protestmöte mot EM-kvalmatchen Sverige-Israel i Karlskrona söndagen 12 juni 2011.

Händelserna i Tunisien gör att de väststödda diktatorerna i Mellanöstern nu bävar och börjar känna marken gunga under fötterna. Men medan medieintresset riktas mot länder som Algeriet och Egypten ökar trycket mot den palestinska befolkningen i de ockuperade områdena. Bara under en vecka i januari har den israeliska armén dödat en och skadat sex palestinier. Man har utfört 54 raider in i palestinska byar och arresterat 27 personer. Fyra fiskare, varav två barn, har arresterats. Klartecken har givits för nya bosättningar - varav 32 hus i Jerusalem som ett led i den etniska rensningen av staden. Blockaden av Gaza fortsätter.

Folket i Bild/Kulturfront Västmanland-Dalarna följer nu FiB/K Blekinges exempel och blir stödjande organisation till Ship to Gaza.

Folket i Bild/Kulturfront Blekinge har gått med som stödjande organisation i Ship to Gaza.

Finns det något annat land än Israel som kan utföra sådana övergrepp mot ett ockuperat folk och samtidigt förbli straffria?  Finns det något annat land som är så ursäktat och förlåtet?  Israel betecknas på ett outgrundligt sätt, samtidigt som det är ett rasistiskt land, som regionens enda demokrati. Att jämföra Israel med apartheidens Sydafrika är att förolämpa Sydafrika. Kanske kallas det antisemitism att skriva så, men det har inte det minsta med antisemitism att göra. Om man läser Goldstonerapportens 120 sidor långa dokumentation om modernt barbari i högteknologisk form på juristprosa parallellt med Ögonen i Gaza av de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse, som var ögonvittnen till kriget blir man människofientlig och anser att den här världen är obeboelig . Här finns bara brott och synd och man blir rasande och undrar hur länge skall dessa brott få fortgå?  Men Israels ockupation är ett av världens mest avskyvärdas brott, ett brott som har pågått sedan Israel skapades 1948, och palestiniernas kamp är av det mest storslagna och till synes utsiktslösa slaget. Ett sätt att förstå Palestinakonflikten är att låta parterna byta roller. Hur skulle världen reagera, hur skulle domen bli om det var palestinierna som gjorde det som nu israelerna har gjort mot dem under mer än ett halvt sekel?

Goldstonekommissionen utsågs av FN för att utreda om brott mot folkrätten eller brott mot krigets lagar begåtts i samband med Israels invasion av Gaza. Israel vägrade samarbeta med kommissionen, den tilläts inte ens komma in i Gaza via Israel. Kommissionen, som leddes av den judiske folkrättsjuristen Richard Goldstone och som själv betecknat sig som sionist, kritiserar båda parterna, men huvuddelen av kritiken riktas naturligtvis mot Israel. På ett sätt är det skönt att läsa om brotten på kommissionens torra kanslispråk. På ett annat är det ännu mer outhärdligt.

I de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosses ögonvittnesskildring från kriget i Gaza kommer vi krigets fasansfulla verklighet skakande nära i all dess vidd och grymhet. Ytterst syftade troligen Israels krig mot Gaza till att mala ned det palestinska motståndet genom att bomba och jämna skolor, sjukhus och polisstationer med marken – det civila samhället.   Det här en nödvändig och  viktig bok. De norska läkarna var kanske de enda västerlänningarna i Gaza under kriget. I den egenskapen fick de access till världens media. Det går inte att blunda för rasismen i den här konflikten. Palestinierna är i liberalernas ögon alltför fattiga och utblottade – och reaktionära – för att ha rätt att yttra sig.

Goldstonerapporten fäller en tung dom som främst riktar sig mot Israels övergrepp och brott mot krigets lagar. Ögonen i Gaza är en rapport som skildrar det urskillningslösa våldet sett utan skyddande filter. När det skrivs hotar Israel att med våld stoppa Ship to Gazas försök att bryta blockaden. Detta ytterligare våld mot ett belägrat folk visar ännu tydligare vem det är som har makt att sätta bakom orden.

Om man vill förstå den här konflikten djupare kan jag inte göra annat än rekommendera den engelske historikern och Mellanöstern korrespondenten Robert Fisk monumentala verk om Mellanöstern Det stora kriget för mänskligheten, som på svenska utkom 2007. Där görs konflikten både tydligare och historiskt mera djupgående.

Den 27 december 2008 inledde Israel massakern i Gaza. Bomberna föll på världens största koncentrationsläger. De palestinska invånarna var sedan länge isolerade och militärt försvarslösa. TV-kanalen al-Jazira rapporterade direkt på plats och nyheter spreds via internet i olika nätverk. De första demonstrationerna hade redan genomförts men vi hade vaga föreställningar om det verkliga läget. På kvällen den 5 januari fick jag genom en bekant ett sms. En norsk läkare, Mads Gilbert skrev från ett sjukhus i Gaza sedan 80 skadade och 20 döda nyss anlänt från den bombade centrala grönsaksmarknaden:”...Vi vasser i död, blod og amputatet. Masse barn.Gravid Kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig…..Fortell videre, rop det videre. GJÖR NOE!! GJÖR MER! Vi lever i historieboka. nå..alle.”Senare på dygnet intervjuades han av den kanadensiska web-tidningen Global Research och berättade om skador som bara kunde förklaras med det nya vapnet DIME (Dense Inert Metal Explosive) – en av Förenta staterna utvecklad bomb som effektivt lemlästar människor.Mads Gilbert och hans kollega Erik Fossum är båda ansedda läkare och professorer med 30-årig erfarenhet av krigskirurgi och stödarbete i Västasien bland annat under det israeliska angreppet på Libanon år 2006. När anfallet på Gaza inleddes, störtade de iväg till det största sjukhuset, al-Shifa, för att hjälpa till. De arbetade dag och natt i två veckor – den längsta tid det går att vara produktiv i en sådan uppgift. På kvällarna rapporterade de till omvärlden till exempel i den ansedda medicintidskriften ”The Lancet”. Gilberts SMS blev världsberömt och citerades i FN:s säkerhetsråd.De båda läkarnas berättelse finns nu i Ögonen i Gaza, en fantastisk bok. De skriver ungefär vartannat kapitel om vad de såg och gjorde; sakligt och ursinnigt men utan sentimentalitet och falsk medömkan. De återger offrens berättelser och deras skador, de kirurgiska ingreppen, kaoset på sjukhuset efter varje bombvåg när det rådde brist på allt, de nödvändiga prioriteringarna för att avgöra vilka som kunde behandlas och vilka som måste lämnas att dö, de anhörigas oro och den palestinska sjukhuspersonalens situation.Skildringen är ohyggligt gripande och effektiv av flera skäl. Författarna är politiskt och historiskt kunniga. De ser händelserna i perspektiv av Israels tidigare politik och krig. De är uppenbarligen mycket skickliga läkare och håller huvudet kallt. De klargör från början att språket är en maktfaktor och nämner genomgående saker vid dess rätta namn. Israel är ”ockupant” och utövar ”statsterrorism”, ”bosättningarna” är ”kolonier”, Gazas folk utkämpade inte ett krig utan blev överfallet, Israel var angriparen och palestinierna försvarare.Läkarna fotograferade hela tiden och ett stort antal realistiska färgbilder illustrerar berättelserna. Välgjorda kartor gör det möjligt för läsaren att följa händelseutvecklingen geografiskt. Och när de skriver nästan ett år efteråt, kan de sätta in sina upplevelser i ett större sammanhang. En mängd rapporter och vittnesmål har visat att deras intryck på plats inte bara var riktiga utan också att massakern varit mer detaljplanerad, omfattande och brutal än de kunnat föreställa sig. Boken blir därigenom även en historielektion. De skriver i vredesmod, rappt och medryckande.Israel bombade ingalunda planlöst och utan urskillning. Målen var omsorgsfullt utvalda och propagandakriget minutiöst förberett. Redan första dagen bombades polisstationer och offentliga byggnader och därmed de myndigheter vars uppgift var att organisera räddningsarbetet. FN-byggnader och parlament bombades. Infrastrukturen slogs ut och el- och vattenförsörjningen bröts. Därefter bombades skolor, sjukhus, moskéer, marknadstorg och bostadshus. Markstyrkor gick in, skövlade och utövade prickskytte på ambulanstransporter och FN-fordon. Fosforbomber riktades mot oskyddade civila och soldater kunde skjuta ner kvinnor och barn på öppen gata. Blockaden upprätthölls hela tiden och hindrade tillförsel av mat, sjukvårdsutrustning och andra förnödenheter.När elden upphörde den 18 januari hade drygt 1400 av Gazas 1,5 miljoner innevånare fått sätta livet till varav majoriteten kvinnor och barn. Omkring nio av tio offer var civila. Därtill kommer över 5000 skadade och de oundvikliga psykiska följderna för hela befolkningen. Medelåldern i Gaza ligger under 18 år.Målet för operationen ”Gjutet bly” hade till 90 procent uppfyllts enligt fredspristagaren och presidenten Shimon Peres dvs. ”att ge invånarna i Gaza ett så hårt slag att de tappar lusten att skjuta mot Israel. Det är allt.” Eller som en hög israelisk befälhavare uttryckte det: att skicka Gaza ”årtionden tillbaka i tiden”.Gilbert och Fossum arbetade främst som läkare och gjorde som sådana otvivelaktigt en stor insats. Men Shifa-sjukhuset har ca 400 läkare och är bland världens främsta att behandla krigsskador. Läkarna ser själva sin insats i det avseendet som marginell. De kunde visserligen bidra med administrativa råd som ledde till effektivare mottagning och behandling av akuta fall i de kaotiska situationerna. Men deras viktigaste insatser låg på andra plan. Dels var de ett tecken på att åtminstone några i världen utanför Gaza brydde sig om vad som hände. Det var en uppmuntran när världen i övrigt lät massakern pågå vecka efter vecka utan åtgärder mot Israel. Dels rapporterade de händelserna till omvärlden via telefon, SMS och mail. De bröt igenom Israels hörnsten i propagandakriget: att offren inte skulle höras och att inga utländska journalister därför fick släppas in i Gaza. Där fanns visserligen cirka 100 fast anställda palestinska journalister och ytterligare hundratals frilansare och TV-kanalen al-Jazira sände direkt. Men i europeiska massmediers ögon var dessa inte trovärdiga och återgavs inte till exempel i svensk television (Public service?). Många reportrar stod i stället på ”skammens höjd”, som den kallades i Gaza, vid Sderot och förfärades över Hamas och dess tämligen ofarliga hemgjorda raketer - precis som Israels propagandastrateger hade planerat.Gilbert och Fossum genomförde ett 20-tal intervjuer om dagen (eller rättare sagt om natten) och skickade ut bilder och artiklar i en strid ström. Israel försökte blockera deras kommunikation utan större framgång och måste ha varit ordentligt störda av deras verksamhet. När läkarna slutligen skulle evakueras över den egyptiska gränsen, hindrades de på ett märkligt sätt. De uppmanades utan förklaring att vänta och övernatta utomhus på en gård vid gränspassagen. Under natten bombades gården. Men läkarna hade lyckats tvinga sig in i administrationsbyggnaden och undkom. De drar själva inga växlar på händelsen – de kan säkert inte bevisa något - men nog ser det ut som ett rent mordförsök. Om de inte haft erfarenhet av liknande situationer sedan tidigare och stått på sig, hade de förmodligen aldrig kommit hem. Och de hade inte kunnat skriva någon bok.***22 sömnlösa nätter – en bok om kriget i Gaza, en antologi med bidrag från 15 skribenter, ger ytterligare perspektiv på massakern. Där skriver ögonvittnen och Palestinaaktivister såväl som kritiska journalister i Israel och svenska politiker och akademiker. Klas Sandberg svarar för det mest intressanta inlägget, en detaljerad genomgång av Israels propagandakrig. Framställningen av Hamas som jämnstark part och skyldig till brott mot vapenvilan liksom anklagelsen att använda mänskliga sköldar var planerade långt i förväg. Likaså frånvaron av västerländska journalister i Gaza (gränsen stängdes redan i september 2008), placeringen av material i internationell press, insändarstormar och motinlägg enligt förutbestämda mallar så fort kritiska synpunkter dök upp någonstans. Alla israeliska övergrepp förnekades eller – om de bevisats – betraktades som enstaka misstag eller framprovocerade av Hamas. Men denna gång gick det snett för Israel. De kunde inte helt isolera Gaza och verkligheten trängde ut – inte minst genom de två norska läkarna – och avvek dramatiskt från propagandabilden. Händelserna var alltför groteska. Sedan började även israeliska soldater vittna och avslöja en moral inom krigsmakten som för tankarna till den amerikanska utrotningen av urbefolkningen. Hoppas att de journalister och politiker, som läser Klas Sandbergs artikel och ser att de fungerat som Israels megafon, kritiskt rannsakar sin insats.Bombangreppen är visserligen över men blockaden och utsvältningen av Gazas folk fortsätter. Och det så kallade världssamfundet gör ingenting åt det. Israel trotsar alla utan påföljd. Övriga artiklar i antologin ger tillsammans en bra bild av problematiken i Palestinafrågan. Boken innehåller de viktigaste FN-resolutionerna och värdefulla ordförklaringar och länksamlingar. Men det är slående hur svårt många skribenter – såväl gräsrotsaktivister som akademiker och politiker – har att politiskt formulera våra uppgifter i Sverige. Vilka åtgärder bör vi – individer och organisationer – tvinga fram i Sverige för att stödja Palestinas folk och hur ska vi gå tillväga? Flera namnkunniga debattörer har en benägenhet att resonera som om de vore FN: s generalsekreterare och ge recept på ”lösningar” och ge råd hur befrielserörelserna skall agera. Inte för att det är något fel att analysera parternas läge och politik, möjliga utvecklingsvägar och diplomatiska framstötar, men det är ändå i första hand en fråga för de berörda folken. De som i antologin utmärker sig positivt i det avseendet är Mattias Gardell som tar upp aktionen ”Ship to Gaza” och Naomi Klein som argumenterar för internationella sanktioner mot Israel av det slag som fick apartheid-regimen i Sydafrika på fall. Det är exempel på meningsfulla uppgifter för solidaritetsrörelsen. Det är hög tid att ta strid om den svenska utrikespolitiken i Palestinafrågan. ”22 sömnlösa nätter” ger riklig ammunition till den striden. Och läkarna Mads Gilbert och Erik Fossum har givit oss ett föredömligt exempel på hur en stor politisk och humanitär insats i praktiken kan förenas med – och kanske förutsätter - skarp analys, sunt förnuft och kompromisslöshet.

Ursprungligen publicerad i Politiken.se 18 mars 2010