Bara en hastig blick över det svenska rättssystemet gör att den sjävbelåtna vampyrtanden bör dras in. Här har vi självrättfärdigande åklagare, som driver mål i fullständig medvetenhet om att deras respektive ”case” inte har någon solid grund annat än i önsketänkande från poltiska makthavare av skiftande kulörer, men med gemensamt intresse för statsnyttan.
Ta bara de allra senaste haverierna med åtalen mot barnläkaren på Karolinska och den ungefär allestädes närvarande terroriståklagaren i Göteborg, som nu hittat ett par muslimer som, utan större ansträngning, kan antas vara sura på Lars Vilks. Med lite fantasifull tolkning av samtal per telefon och stor legal uppfinningslusta konstrueras ett åtal. I slutänden kan det naturligtvis inte bli ”terrorism” utan i stället ”förberedelse till mord”.
Agneta Hilding Qvarnström, som tidigare misslyckades med angreppet mot ett antal muslimer för att de skulle varit ansvariga/uppgiftsinnehavare för ett påstått terroristattentat våren 2011, trampar på i väl inkörda spår. Det är ju möjligt att hon har viss framgång den här gången, då vissa misstänkta har uttryckt sina aggressioner mot Vilks i andra än rent privata sammanhang.
Med ”viss framgång” menar jag att hon möjligen kan hoppas att tingsrätten köper hennes, mer än tillåtligt, svaga argument. Att det skulle gå vägen i hovrätten tror hon nog inte ens själv. Vi får ju anta att åklagarämbetet inte är helt intelligensbefriat. Att lita på de rättsliga instanserna i ärendets vidare handläggning kan emellertid vara vanskligt. Starka rådmän driver ofta genom sina, rättsligt ganska svaga, åsikter mot villrådiga nämndemän. Dessa kan å andra sidan ibland visa stora böjelser för högröstade (dvs ofta stödda av borgerliga ledarredaktioner) opinioner.
Vi ska alltså inte slå oss för bröstet här utan noga analysera situationen. Konflikten är i grund densamma som för de åtalade i IB-rättegångarna på 1970-talet. Om de förklarar sig skyldiga (till båda punkterna, gränspassagen är ju otvistigt illegal enligt etiopisk lag) erkänner båda att de stött ”terrorism” i den etiopiskt juridiska meningen av ordet. Därefter kan de söka nåd av den etiopiska regeringen. Men då har de också gett upp möjligheterna att hävda sina uppdrag som journalister. Och därmed avsagt sig det principiella stödet från oss som är anhängare till yttrandefrihet (och därmed journalistisk undersökningsrätt)! Och, vilket förefaller viktigast i nuet, raserat stödet till framtida journalister i Ogaden-provinsen!
För att behålla ett rättfärdigt stöd måste alltså Johan och Martin överklaga och (i varje fall för tillfället) förneka möjligheterna till nåd. Vi får därefter hoppas att etiopisk rättssäkerhet i vart fall inte är sämre än svensk (vilket ingenting tyder på hittills, utan snarare förefaller klarlagt av regeringsrepresentanter) och bibehålla trycket på den etiopiska rättsapparaten. Att vi skulle hålla på med något annat (dvs jämfört med situationen i Sverige) är bara illusioner! Men det gör det naturligtvis inte mindre viktigt! Yttrandefriheten har inga nationsgränser!
Dennis Zackrisson