Som skönlitterär författare är jag antagligen slut. Jag lever på ATP, den sista rest som finns kvar av välfärdssamhället, men som sossarna avskaffat för nästa generation. Om detta har Urban Lundberg skrivit i boken Juvelen i kronan. Genom att förändra pensionssystemet förändrade socialdemokratin sig själv, säger han. Partiet förlorade sin politiska originalitet och förvandlades till ett liberalt parti bland andra.
Och partiet drev oss in i EU. Genom Ingvar Carlsson. Jag begriper inte varför svenska journalister inte är nyfikna på vad som hände mellan maj 1990 då Ingvar Carlsson ansåg det omöjligt för Sverige att gå med i EG till november 1994 då Ingvar Carlsson med aggressiv propaganda förmådde oss att säga ett knappt ja till EU.
Vad kostade det Näringslivet att köpa Ingvar Carlsson? Det får vi inte veta eftersom våra journalisters nyfikenhet alltid tar slut när de mäktiga vill det.
Kapitalismen har i dag blivit en orimlighet. Allt större företag ägs av en allt mindre del av befolkningen. Och den arbetarrörelse som skulle vara en motvikt är i dag avväpnad och menlös.
Jag var sosse så länge sossarna själva var det. Nu är jag partilös. Håkan Juholt skulle kunna få in oss i partiet igen, mej och ett antal föredettingar. Om han gör de rätta sakerna. Återgår till Ernst Wigforss tre grundbegrepp: Full sysselsättning! Rättvis fördelning! Demokrati i arbetslivet. Plus återta det borgarna privatiserat. El, järnväg, post, tele … ja, ni vet. Ställa tillrätta allt det borgarna förstört. Bana väg mot socialismen.
Ska han ha tillbaka mej till partiet får han skynda sej på. Som 87-åring har jag inte mycket tid att vänta och nästan inget tålamod alls.
Sven Wernström