Skriv ut denna sida

Det var en gång ...

Carin Åberg 10 november 2011
CARIN ÅBERG
CARIN ÅBERG

… ett samhälle där en grundläggande tanke var att alla hade rätt att leva under någorlunda drägliga omständigheter.

Man tyckte att alla skulle ha kläder, en juste bostad och mat på bordet. Kunna delta i sociala aktiviteter fast inkomsterna tröt. Ha råd med mer än ett par skor. Därför införde man ett system där alla fick betala en summa från lönen, vid arv och vissa andra avgifter och där de som hade mer fick dela med sig till dem som hade mindre eller inget alls.

Det kallades för skatt. Och bidrag.

Ensamstående föräldrar fick lite slantar ifall den andra föräldern inte bidrog. Arbetslösa fick ut pengar att leva på, pengar som de tidigare betalt via skattsedeln. De som inte fixat skolan eller bara valt fel kunde gå om både grundskolans sista tre år och gymnasiet i något som hette kommunal vuxenutbildning. På ålderns höst, som det kallades, fick alla något som kallades pension, pengar som alla med jobb betalat under hela sitt yrkesverksamma liv. Till och med hemmafruar fick pengar att leva på. Staten tog och gav. Ungefär lika för alla.

Var hyran för hög kunde man få bostadsbidrag. Räckte pengarna inte till en månad kunde man få socialbidrag. Kastade maken ut makan kunde hon få hjälp med mat och bostad trots att hon inte hade något jobb. Trots att hon bara varit hemmafru, varit arbetslös, blivit ”försörjd”. Skolan stod under det allmännas beskydd med baktanken att alla skulle ha samma rättigheter till bildning – sorteringen efter klass skulle inte få styra utbildning och yrkesval. Samma villkor skulle gälla över hela landet. Alla barn fick en garanterad summa varje månad, det benämndes ”barnbidrag”. Lika för alla.

Sjukdom hanterades av något som kallades ”det allmänna”: samma läkare, sköterskor och annat stod till allas förfogande. Alla hade rätt till samma vård.
Alla bostäder förmedlades efter behov. Alla jobb fanns anmälda hos en och samma myndighet. Allt för att medborgarna skulle ha samma tillgång och möjligheter till att bo och arbeta. Infrastrukturella saker som telefon, el, kommunikationsmedel och annat ägdes gemensamt via staten och staten ansvarade för att alla hade ungefär samma möjligheter att utnyttja dessa faciliteter.

Men det blev ju för dyrt (och ska jag vara ärlig så uppfylldes nog inte allt heller, man kom inte så långt). Men folk vande sig i alla fall vid att ”någonannan” tog hand om saken. Folk blev ”bidragsberoende”, osjälvständiga. Kunde inte förverkliga sig själva. Förstod inte sitt eget bästa. Kunde inte välja själv.
Inte göra en egen karriär. Inte bli rika på egen hand. På andras bekostnad. Fick inte tillåtelse att visa framfötterna helt enkelt. Nivellering. Det var baksidan av saken.

Så den stora ”avregleringen” slog till. Valfriheten blev den nya religionen som ingen kunde invända mot.

Egentligen handlade det om att kapitalisterna skulle få tillgång till en del marknader som de tidigare blivit berövade, blivit av med under några decennier i slutet på förra millenniet, men det sa man aldrig högt. Som varit fallet tidigare, för ännu längre sedan, skulle nu alla välja själva. Valde man att vara ful, fattig och sjuk istället för rik, vacker och frisk, fick man skylla sig själv. Det var ju bara att välja ju!

Och en annan sak. Det dyra systemet med skatter och avgifter skapade skulder för staten. Staten fick ju ligga ute med mer pengar än som kom in ibland. Statsfinanserna var inte ”goda”, skulderna var för höga. Och skatterna. Skatterna var ju alldeles för höga. Den nya religionens gud, Marknaden, gillade inte höga skatter. Det går ju inte att starta företag när så många områden är stängda för vinstdrivande företag. Den lilla rest som var kvar kunde ju ingen bli rik på. Speciellt inte med så höga skatter och avgifter.

Så man började ”privatisera” och ”konkurrensutsätta” det ena området efter det andra: telefonoperatörer, elnät och elleveranser, tåg och bussar. Skolor, sjukvård, apotek. Arbetslösa skulle kunna välja var de ville vara registrerade (men inte till vilket pris de skulle sälja sin arbetskraft, men de hade de ju förresten inte kunnat göra tidigare heller). Bidragen togs bort. Nu skulle människor lösa sina egna problem. ”Fråga inte vad vi kan göra för dig utan leta reda på vad du kan göra själv” blev det stående bemötandet från alla myndigheter och kommunala avdelningar. Ansträng dig lite, var inte så bidragsberoende, så osjälvständig. Gör nå't vet ja'. Visa lite initiativ. Starta eget så slipper staten hantera olika transfereringar, då kan du sköta alla dina sociala försäkringar själv. Betala bara för precis det du vill ha.

Men det fanns också en annan fördel med det här systemet! Allt eftersom statens kostnader sjönk, kunde staten betala tillbaka de lån som tagits för att upprätthålla det gamla systemet. Se, statens finanser blev goda. Sverige fick goda omdömen i internationella kreditutvärderingar. Med en stat med god
likviditet kan garantier ges så att storföretagen ska få låna pengar till låg ränta. Det behövs, för privat företagande ger jobb. Och ju mer vi kommodifierar, ju mer kan vi konsumera och alla kan få arbete. Till och med miljön mår bra av det, där finns ytterligare möjligheter till kommodifiering, nya företagsidéer
om återvinning, klimatsmarta lösningar eller produktion av till exempel vindkraft (eller kärnkraft). (Eller varför inte olika projekt om att hantera det enorma sopberg som vi tyvärr får dras med med all överkonsumtion – men det går nog att lösa det också, satsa lite pengar på lämplig forskning bara.)

Sedan rotade man lite i valutasystemet också. Priset på pengar sattes i slutändan efter vilken tilltro Marknaden hade till olika företag, speciellt banker och andra marknadsaktörer och deras handel med aktier, spekulationer i bostäder och annat som rör framtida förhoppningar. Inte till produktion, guldreserv
och annat forntida trams. Men det är en annan historia.

Och dessutom kan bankerna ju hålla en låg ränta gentemot privatkunder också. Och det är bra, för utan bidrag och annat från staten måste många, de flesta, privatpersoner låna pengar till bostad, möbler, resor. Kanske till och med mat och kläder. Spara lönar sig inte med så låg ränta. Fast har man låga inkomster får man fortfarande betala mycket för att få låna pengar. Men å den andra sidan, det finns program i TV som visar hur man ska komma ur lyxfällan. Det är ju bara att sälja sina tillgångar, kläder och möbler till exempel (andrahandsmarknaden för mat är, än så länge, sämre).

Och genom att genomföra den gigantiska uppgiften att kommersialisera alla områden i samhället och föra över statsskulden till privatpersonerna har ju Marknaden genomfört det samhälle efter liberal ideologi som gick omkull på 1870-talet. Det vidriga företaget att försöka genomföra ett socialistiskt samhälle har stoppats, tack och lov! Valfriheten kan äntligen fira sina triumfer.

Statens uppgift är endast att garantera medborgarnas rättigheter till yttrandefrihet och etableringsfrihet. Garantera fri rörlighet av varor, tjänster och arbetskraft, verka för avskaffande av ”handelshinder”. Stifta lämpliga lagar – kort sagt administrera, inte lägga sig i vad Marknaden gör. Skilsmässan mellan stat och religion är ju genomförd. Staten ska inte lägga sig i religionsfrågor som till exempel vilken ideologi som ska vara förhärskande! Det avgör den allenarådande Marknaden.

Upp till kamp emot kvalen ...

PS. Och det globala ansvaret, det behövs väl inte nu när alla har Internet. Eller hur? Sen när det inte längre går att leva på Jorden, är jag säker på att NASA är klar med sina projekt om att emigrera till Mars. Undrar hur man ska ha levat för att bli garanterad en plats? DS.

Läs mer ...

Carin Åberg