Två bekanta konstnärer på väg till ett styrelsemöte i Gävle med KC Nord, kliver på. Konstnärscentrum bildades för att tillvarata de yrkesverksamma konstnärernas arbetsmarknadsintressen. Idag är de cirka 200 medlemmar. På tåget finns även en 61-årig man på väg till Folket i Bilds stämma i Stockholm.
Det är inte längre vanliga SJ som förvaltar tåget. Det heter numera SJ Norrlandståg och de är skilda bolag eller heter det kanske resultatenheter nu för tiden.
Det är människor jag mött genom åren, men aldrig umgåtts med.
Jag läser ett brev från en ny Krattan-prenumerant i Laxå och tänker på det vi har gemensamt, utan att vi träffats.
Solen lyser på bländande björkstammar. Jag ser hur våren framskridit i vattengölar, uppstickande gräs och ristuvor. Jag åker baklänges från Luleå och läser i Fria Tidningen 17 april 2013 artikeln ”Omsorgen gör avtryck på litteraturen” av Frida Lundgren:
”Litteratur som skildrar det dagliga livet på en arbetsplats frodas i ett Sverige där arbete, eller avsaknaden av det, ständigt diskuteras.”
Jag tänker att det är så, medan jag genom fönstren ser skidspår jag inte hann med i vinter heller.
I Boden väntar vi på anslutande tåg från Narvik och ser slabsvagnar från SSAB med stålämnen till Borlänge. Jag påminns om nutidshistorien, där järnverket var nedläggningshotat och nedräknat.
Jag läser om Sara Beischers bok ”Jag ska egentligen inte jobba här”, som jag ännu inte läst.
I Boden arbetade jag under många år.
Jag pratar med Bengt, den ene konstnären, som jag sen tidigare visste, kommer från Boden och frågade om vilka skolor han gått i. Han berättade med bävan om hur de fått gå från Centralskolan till badet i Lundagårdsskolan, där de fick sitta i små badkar och skrubba varandras ryggar, innan de fick träna simning i femmetersbassängen. De skyndade sig in, för att få karen i mitten, eftersom de fick vända sig och skrubba varandras ryggar, medan baderskan skrubbade de som satt längst bak. Vi pratade om rivningen av Parkskolan, medan vi lyckades förhindra, att den äldre Lundagårdsskolan, som jag arbetat vid, blev kvar om än nedlagd.
Bengt berättade om Barnens Polarbibliotek, vars hemsida han arbetade med, där de har ett projekt Poesimusik, dit barn kan skicka dikter och där tio dikter kommer att spelas in med musik av Norrbotten Big Band.
På väg från Boden glömmer jag de två långa tunnlarna innan Älvsbyn men påminns om hur jag var med vid en demonstratiom under Skogsarbetarstrejken1975, där en av mina fotografier publicerades på omslaget till Marxistiskt forum.
Jag minns även en flyktigfamilj jag hjälpte 1990, där barnen steg på tåget i Älvsbyn, medan jag följt mamman till Invandrarverkets förtroendeläkare på Karolinska sjukhuset i Stockholm, som skulle utreda om hennes självmordshot var verkligt. Allt detta är en del av mitt litterära stoff, minnen jag skulle konna skriva mer om.
I tidningsartikeln läser jag: ”Ett drygt år efter Beischers bok fortsätter alltså arbetsplatslitteratur som tematiserar äldreomsorg att beröra och ta plats. Den rör sig in mot centrum, vägrar befinna sig i periferin där den ofta befunnit sig tidigare. Det är också en litteratur som är värd ett eget namn. Det handlar inte om vilken arbetsplatslitteratur som helst, det är en litteratur som handlar om det samhället borde byggas på: omsorg.
Böckerna av Beischer, Hållander med flera är omsorgslitteratur.”... ”Omsorgslitteraturen hade inte existerat om det inte vore för ilskan och hatet. Det är en del av arbetet, både för den som vårdas och den som ger vård. Ilskan blir desto mer påtaglig och skrämmande när det handlar om just arbetet med omsorg och visar att exempelvis äldreomsorgen är långt ifrån så konfliktfri som vi kanske skulle önska. Det är en verklighet som skildras.”
I Älvsbyn kliver Danne på i vår sovvagnskupé och säger ”Är det inte Herr Kajsajuntti, som sitter här!” Han arbetar vid Framnäs och är på väg till Folk – och Världsmusikgalan i Gävle.
Bengt och Danne tycks känna igen varandra och jag njuter av deras försök att hitta ledtrådar till varandras liv. Jag säger igen mig. Det är därför jag tycker om att åka tåg. Jag talade tidigare ofta om att ”tillfälligheterna hade en mening”, tills jag lärde mig av en man, att han inte trodde ett dugg på detta, utan såg det som den mänskliga hjärnans ”förmåga att söka samband”!
Medan de pratar, läser jag vidare. Båda har förlänge sedan prenumererat på Folket i Bild, men aldrig varit aktivister.
Vi åker genom skogslandet med stubbåkrar och närmar oss Jörn. Jag tänker på alla gemensamma bekanta vi har, men låter dem brottas med de frågor jag har har facit på. När Danne går till Cafévagnen nämner Bengt de hisnande perspektiv vi fört samtalet i om hur vi lever på samma hotade planet och pratat om allt från de stora världsfrågorna, universums bakgrundsstrålning till gemenskapens teater och Hertsö Happening.
Det jag vet är, att den ene är konstnär, den andre är musiker och att jag kan kalla mig författare, om än jag arbetar som personlig assistent inom vården. I tystnad ställer jag mig frågan, hur deras erfarenheter ska kunna gestaltas i FiB.
Det mörknar. Vid 21.40 bäddar vi. Jag lägger mig högst upp och läser. I Gävle tar vi farväl och jag ringer hem för att väcka ena sonen. Som ska iväg till skolan. Den andre är mer självgående.
Bror Kajsajuntti
