På DN Debatt skriver idag den kände säkerhetspolitiske experten Wilhelm Agrell en artikel med titeln ”Ansök om NATO-anslutning tillsammans med Finland” Föranleder snabb kommentar.

Markus Limmergård hävdar att ”ryska federationen har en moralisk förpliktelse att skydda etniska civilbefolkningen [de ryskspråkiga i Donbass], som de i modern tid var i samma land som”. Han fortsätter: ”om Donbass skulle lida en direkt risk att falla i banderistiska [fascistiska] händer, så skulle Ryssland ingripa med nödvändiga medel för att avvärja detta, och med all rätt då de som sagt har en förpliktelse till detta”.

Det är lätt att känna vanmakt inför det namlösa lidande som utspelar sig framför TV-kamrorna i dagens flyktingkaos. Och visst kan det behövas både “humanitära korridorer” och “humanitära visum”. Men om rop på sådana inte följs av krav på åtgärder som sätter stopp för människors flykt riskerar ropen att eka av tom humanism, rent av bli till ytligt “verbiage”.

Jan Myrdal anser att jag ägnar mig åt "verbiage", att jag använder en massa "ädla" ord som ingenting betyder, när jag — så konkret och handfast jag förmår — påtalar vikten av att rädda liv i en akut katastrofsituation. Det jag, och många med mig, nu pläderar för är säkra och lagliga sätt för dessa flyktingar att ta sig in i EU för att där kunna söka asyl. En del talar om "humanitära korridorer", andra förespråkar "humanitära visum" som skulle vara möjliga att ansöka på plats, på någon ambassad eller liknande i katastrofens närområde. Allt för att dessa flyktingar inte skall behöva riskera livet på sin väg till Europa. Det är också därför jag, och många med mig, kräver att det så kallade transportörsansvaret skall avskaffas, så att flyktingarna kan köpa sig en vanlig flyg- eller färjebiljett.

Det är inte svårt att hålla med Margareta Zetterström om att orden är viktiga. Ord som “flyktingvågor” och “människor som väller in” eller att tala om flyktingar som “svärmar” och “horder “ hör till en samhällsdiskurs som vänstermänniskor bör undvika. Men det räcker heller inte att resa en tom humanitet och peka ut Åkesson som skyldig till allt ont. Människor flydde elände och misär långt innan Syrienkriget. Men det skedde i bland annat Afrika och inte så många brydde sig. Och en av orsakerna - kanske den viktigaste - var den imperialistiska och ytterst handelvänliga politik som Sverige inte bara stödde utan på många sätt gick i bräschen för. De skyldiga till flyktingkatastrofen finner man alltså även på Helgeandsholmen och i Kanslihuset, som Jan Myrdal skriver.

Tyvärr är Margareta Zetterströms ädla ord luft. Det fransmännen kallar "verbiage". Om hon stöts av ordvalet flyktingarna "väller in" bör hon titta på filmer i TV och bilder i tidningar och på nätet. 

I diskussionen om den nuvarande flyktingkatastrofens orsaker är det många, speciellt vänstermänniskor, som anger Syrienkriget och Natos militära ingripande i Libyen 2011 som avgörande faktor. Det är sant att antalet flyktingar har ökat kraftigt den senaste tiden på grund av nu pågående krig och konflikter. Men det var inte, som även Jan Myrdal nu hävdar, det västliga angreppet på Libyen 2011 eller kriget i Syrien "som gjort Medelhavet till en massgrav".

Visst kan mätmetoder och resultat diskuteras. I officiella "gallupska" opinionsmätarinstitutioner brukar Sverigedemokraterna undervärderas och i de avvikande brukar de övervärderas.

I en krönika med rubriken Absurd vänsterdebatt skrev jag här på fib.se för ett år sedan: "Jag vet inte om det är värmeböljans fel. Men denna sommar är det som om en del vänstermänniskor drabbats av hjärnsläpp." Det jag syftade på var den obehagliga och för mig då fullständigt obegripliga företeelsen att personer som jag trodde politiskt hörde hemma på vänsterkanten helt plötsligt börjat tala och resonera som sverigedemokrater. Man varnade för "massinvandring" i stället för att kräva lagliga och säkra vägar för flyktingar i behov av asyl i Europa, ojade sig över tiggeriet och förespråkade tiggeriförbud i stället för att upplysa om de rumänska romernas helt omöjliga livsvillkor i hemlandet, försvarade (i strid med vetenskapliga fakta) själva begreppet "ras" och rynkade på näsan åt någonting de kallade "mångkulturalism".

Ordföranden i kongressens försvarsutskott senator John McCain besökte nyligen Sverige som regeringens gäst.

Den sista helgen i augusti samlades försvarare av Israels våldspolitik i Stockholm för att, under ledning av Sionistiska Federationen i Sverige och Israels ambassadör, ”stå upp” för Israels sak och ”skapa ett forum för sionister att samlas i en varm och positiv miljö och inspireras och få stöd från varandra”.

Under förmiddagen avslöjade Expressens frilansjournalist, Annika Hamrud, att den dolda SD-nära makthavaren Julia Ceasar egentligen heter Barbro Jöberger och har tidigare varit journalist på Dagens Nyheter. Under förmiddagen har sociala medier kokat över med indignations-späckade twitterutrop om att den heliga rätten att vara anonym.

Donbass väpnade styrkor har på bara ett år genomgått en snabb utveckling från enkla folkmilisförband till en i stort sett reguljär armé, som på ett framgångsrikt sätt har lyckats stå emot de ukrainska styrkornas anfall mot Östra Ukraina.

Man bedriver kampanj mot den store konstnären Valerij Gergijev, chefdirigenten för Mariinskijteatern i S:t Petersburg och för London Symphony Orchestra. Han har mottagit Polarpriset, tillhör Kungliga Musikaliska Akademien och är en av initiativtagarna till den årliga Östersjöfestivalen. Hans tolkningar av ryska mästare är klassiska.

Dokumentären är en fullträff i skildringen av filmskådespelerskan Ingrid Bergman.

Regi: Stig Björkman

Produktion: Stina Gardell

Produktionsbolag: Mantary Film.