Sven-Eric Liedmans bok är viktig, den fick mig som sett på hans arbeten med viss tvekan att både bli imponerad och läsa honom med intensivt intresse. Intressantast fann jag redovisningen av de vilka utgjorde den intellektuella omgivningen kring den yngre Karl Marx. Boken bör läsas. Den kommer med säkerhet att bidra till en tydligare syn på Marx och hans intellektuella utveckling.

Att jag fyllt boken med mängder av anteckningar och frågetecken hör till textens omfång och bristen på verkligt sakregister. (Jag undrar varför Liedman stoppar undan MEGA 1 i en fotnot. Upplagan var, och är, viktig. Det var med den de läsande kommunistiska tullnärerna, ”små Beblar” sökte fostra mig när jag kom till Göteborg som ungkommunist sommaren 1945.) Att ”Manifestet” i Sverige inte ”satte några djupare avtryck i medvetandet” (sid 270) vilseleder. I Vilhelm Fredrik Palmblads ”Tiden” tog uppgörelsen med dess farliga kommunism samma dominerande plats som förföljelsen av Almqvist. Det var efter 1851 som det typiska svenska tigande inleddes vilket bröts först när August Palm kom till Sverge och den 6 november på hotell Stockholm i Malmö höll sitt tal: ”Hvad vilja socialdemokraterna?”
Fast visst har jag mer allmänt kritiska synpunkter.En av dem är att Liedman efter att i princip korrekt rett ut tillkomst av och tankelinjer i ”Till judefrågan” därpå halkar iväg in i den nu officiellt gängse diskussionen om dess ”nedriga vokabulär”. Liedman kan ju sitt ämne, har bevisligen läst in sig i dåtiden; hänvisar själv till Hegel: ” Vi kan aldrig lyfta oss över den historiska situation som vi lever i.” Han borde alltså i handling inse att de ord Marx använder hör tiden och dess sociala realitet till. (Jämför med användning av begrepp som ”ras”. När det ordet gavs ”rasistisk” innebörd förändrade Marx inte bara användningen, han tog politisk och vetenskaplig ställning till ordvalets nya betydelse.) Att som Liedman på sid 121 ge djävulen ett lillfinger är felaktigt och farligt. Men det flerfaldiga tydliggörandet av religionen som ett folkets läkemedel – opium – och inte bedövning är utmärkt.
Att Liedmans diskussion om skillnaden mellan Marx och Engels i synen på famijefrågan/sexualfrågan (sid 263) blir oskarp har sin enkla förklaring i att det band av MEGA där Marx excerperar från Owens debatt i ämnet publicerades först i fjol och han inte kunnat läsa det när han skrev. Men ur excerpternas tvetydigheter stammar såväl det som kan kallas sensovjetiskt pryderi som Wilhelm Reich, TDR:s nakenkultur och dess beslut om gratis preventivmedel åt ungdomen. Att Engels inte blev far trots ett livslångt fritt kärleksliv tror jag dock inte som Liedman berodde på ”försiktighet” utan närmast på dåtida svårbotad dröppel. Karl och Jenny Marx familjeliv som ofta beundras finner jag obehagligt även i Liedmans tappning.
Sidoanmärkningarna om sovjetiskt och kinesiskt stelnade marxismer är begripliga, så skrivs numera officiellt. I Sverige har vi ett statligt ämbetsverk som fått i uppdrag att sprida detta som sanning och Liedman själv är för ung för att ha varit där, men detta är för oss som var där och för de vilka går till källorna, som går in i dokumenten, helt felaktiga. Både Sovjet och Maos Kina var märkligt intellektuellt fria och spännande. Jag vet, jag var där.
Men viktigare är något principiellt. De akademiska och professorliga texterna om Marx har ynglat av sig så att Predikarens ord i 12:12 besannar sig: ”Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet ...” I mitt bibliotek står de bredvid varandra i meter efter meter, många finns i Liedmans bibliografi och det intressanta är att också de på vår kant mycket omtyckta som en Eric Hobsbawn, eller för den delen Sven-Eric Liedman, ytterst själva blir de pipor genom vilka makten blåser.
Förhållandet har Marx tidigt redovisat. Liedman skriver om detta helt riktigt (sid 218): ”I varje hittillsvarande samhälle har den härskande klassen inte bara styrt produktionen utan också stått för det härskande medvetandet. Det som framstår som normalt och naturligt att tänka och tycka i ett samhälle överensstämmer med andra ord med det som den härskande klassen tänker och tycker.”
Detta var inte en unik upptäckt. August Strindberg skulle senare konstaterat att överklassen härskade i kraft av sin makt över tankelagarna. Det socialt refraktära blev ordrätt oformulerbart, otänkbart. Om hur detta yttrar sig i svensk verklighet diskuterade jag på Caen-universitetet i den föreläsning de gett mig titel på: ”Sverige och den offentliga lögnen” (På svenska blott tryckt i Finland, Nya Argus och elektroniskt tillgängligt på deras eller på Jan Myrdalsällskapets hemsida.)
Det avgörande skiftet i Marx liv, det vilket nolens volens drev honom att genomföra det stora arbete vilket ännu långt efter hans död har en världshistorisk verkan avfärdas av Sven-Eric Liedman på några meningar: ”När Marx hade promoverats för doktorsgraden i Jena i april 1841 begav han sig genast till Bonn. Ännu hyste han förhoppningar om en docentur vid Bauers sida. Men strax grusades hans förhoppningar...” (sid 93)
Ja, Marx räddades så från att bli ännu en tysk professor. Kanske en stor sådan, en av de vilka fortfarande lever sitt skuggliv i våra bibliotek. Men hur som haver blott ännu en av de pipor genom vilka makten blåser. Detta är Sven-Eric Liedman genom den sociala situation inom det akademiska vilken format honom oförmögen att förstå. Om detta är han inte ensam.Vi behöver bara se oss om.
Men den 6 juni 1966 publicerade Folkets Dagblad i Beijing en text ur det tal som Mao Zedong hållit i Yanan till Stalins sextioårsdag:” Marxismens många teorier kan sammanfattas i en mening: Det är rätt att göra uppror (zaufan youli).”
För ögonblicket är det få anständiga, gärna socialistiska eller på något sätt kommunistiska, politiker eller författare eller vad har ni som förmår begripa detta och förstå att det gällde för Wat Tyler som Lenin och för Zapata som för Pol Pot och att det gäller för ännu ofödda generationer som kommer att formulera det på sitt sätt och utifrån sina kunskaper och erfarenheter. Ja, det gäller också i de tider vi inte kan känna, de då till och med namn som Karl Marx och Mao Zedong kan ha blivit helt okända.
Men för den som kan utnyttja en bok att tänka förbi även dess pärmar har Sven-Eric Liedman skrivit en bra bok.