Sverige har som alliansfritt land allt intresse att FN-systemet fungerar och att våldsförbudet efterlevs.

FN-stadgan (1945) har syftet ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Grundbulten var därför artikel 2(4)med det generella våldsförbudet. Artikeln är en folkrättslig norm, jus cogens, det vill säga en rättsregel som är absolut och tvingande och som staterna inte kan göra avsteg från ens genom överenskommelser. Enda lagliga våldsansvändningen är självförsvar vid väpnat angrepp och genom säkerhetsrådsbeslut utifrån konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet.

Stormakterna i säkerhetsrådet fick vetorätt, men för att balansera deras makt skrev man in det absoluta våldsförbudet vilket var i de mindre staternas intresse. Säkerhetsrådet, vetorätten, våldsförbudet och medlemsstaternas territoriella integritet och politiska oberoende utgör en enhet där man inte kan ta bort en del av utan att systemet raseras.

För det alliansfria Sverige med målet att vara neutralt i krig var vetorätten i rådet en förutsättning för medlemskapet 1946. Sverige riskerade då inte att hamna på ena sidan i en stormaktskonflikt.

Hur ser världen ut där FN-stadgan skall tillämpas?

Efter andra världskriget inträdde en period av kallt krig mellan blocken och –trots vissa militära konflikter – en relativ fred. Efter östblockets sammanbrott kom en kort period då världen tycktes gå mot mindre spänningar och fredliga lösningar. Warszawapakten hade upplösts, och inom Nato fanns en diskussion om västalliansen skulle finnas kvar. Man övervägde om Ryssland kunde involveras i en bred säkerhetspakt för hela Europa.

Iraks angrepp på Kuwait fick stormakterna i FN:s säkerhetsråd att enas kring en resolution att ingripa militärt i enlighet med FN-stadgans kollektiva självförsvarsrätt.

Därefter gick utvecklingen mot ökande motsättningar mellan stormakterna och interventioner i strid med FN-stadgans våldsförbud.

Nato sökte en ny roll och omformulerade sitt uppdrag till att gälla inte bara försvar utan också interventioner i andra länder ”out of area” som tillämpades första gången i bombkriget mot Jugoslavien 1999. Kriget var ett allvarligt brott mot FN-stadgans våldsförbud. Västmakterna lanserade en ny doktrin, ”humanitär intervention”, för att söka legitimera kriget. Resultatet Kosovo är idag en mer eller mindre kollapsad stat (failed state) som närmare hälften av FN-staterna vägrar erkänna.

Attentaten den 11 september 2001 ledde president Bush att deklarera krig mot terrorismen som i många fall satte FN-stadgan på undantag. USA:s bombkrig mot Afghanistan saknade stöd i några säkerhetsrådsresolutioner och raserade landet. I mars 2003 angrep USA tillsammans med allierade Irak, även det i direkt brott mot FN-stadgans våldsförbud. Resultatet är att stora delar av Mellersta Östern nu är ett kaos av krig och islamsk fundamentalism.

Våren 2011 tog FN:s säkerhetsråd ett beslut om flygförbudszon och skyddande av civila i Libyen. Det var första gången som man hänvisade till försvar av civila. Nato som ledde interventionen bröt redan första dagen mot resolutionen genom att inrikta attackerna mot Ghaddafis regering och ställde sig därmed på ena sidan i ett inbördeskrig. Resultatet blev ett olagligt regimskifte, tiotusentals dödade och skadade samt utlöste en flyktingvåg söderut som destabiliserade Mali. Libyen är idag en failed state.

Hösten 2013 var det nära att USA och Frankrike startade en militär intervention i Syrien. De hindrades av en massiv fredsopinion världen över ,och Syrienfrågan placerades där den hörde hemma, på säkerhetsrådets bord.

IS som idag hotar flera stater i Mellersta Östern är ett resultat av den olagliga interventionen i Irak och det utländska underblåsandet av inbördeskriget i Syrien.

USA genomför drönarattacker mot en rad länder i strid med folkrätten.

Ryssland hotade våren 2014 Ukraina med militär intervention och stödde med rysk militär övertagandet av Krim. President Putin ursäktade sig med att USA flera gånger också brutit mot FN-stadgans våldsförbud.

Det har pågått, och pågår, en permanent strid om våldsförbudet i FN-stadgan. Grovt sett återfinner man på den ena sidan västmakter med USA i spetsen men sedan 2014 även Ryssland. De driver en ”flexibel” linje, som öppnar för doktriner om humanitär intervention och R2P (”Responsibility to Protect”) samt ”förebyggande självförsvar”.

På den andra sidan har vi stora delar av världens övriga stater, utvecklingsländerna, men också tunga stater som Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika. De står för en restriktiv linje, som är avvisande till sådana doktriner.

En majoritet av FN:sstater hade avvisat idén om humanitär intervention som den kom till uttryck i bombkriget mot Jugoslavien. I början av 2000 och fram till 2005 agerade flera väststater med Kanada i spetsen för att ”responsibility to protect” – ett annat ord för humanitär intervention som nu var förbrukat – skulle ge undantag från stadgans våldsförbud och inte kräva ett beslut i säkerhetsrådet. En överväldigande majoritet av världens stater avvisade detta, och på 2005 World Summit slogs åter fast att våldsförbudet kvarstår.

Duger då FN-stadgan idag?

Ja, den är viktigare än någonsin, särskilt försvaret av våldsförbudet. Innebörden av FN-stadgan måste spridas och våldsförbudet förklaras. Tyvärr har Svenska FN-förbundet inte bidragit här:

- FN-stadgans våldsförbud relativiseras. Stater ”bör” vända sig till säkerhetsrådet, skriver man på sin hemsida. Men det saknar stöd i stadgan. Stater får inte kringgå våldsförbudet. Generalförsamlingen kan användas för att gå förbi rådet vad gäller beslut om militär intervention, skriver man. Också det saknar stöd i stadgan! Ordföranden Aleksander Gabelich har publicerat artiklar där han ivrar för militär intervention i Syrien och påstår att generalförsamlingen kan ta ett sådant beslut.

- Läget i världen beskrivs nästan enbart som brott mot mänskliga rättigheter, och stormakterna aggressionskrig finns inte med i FN-förbundets skrift FN behöver ett starkare svenskt stöd.

- Man visar upp en övertro på militära interventioner som medel att lösa konflikter istället för förhandlingar och medling.

-Staternas nationella suveränitet, som är fundamentet för FN, angrips och ses som ett hinder för utomstående stater att intervenera utifrån vad som anges vara övergrepp mot befolkningen.

-Vetot, grunden för FN:s säkerhetssystem, vill Svenska FN-förbundet avskaffa.

Svenska FN-förbundet kommer inte att kunna ändra FN-stadgan, och något stöd för det går inte att hitta hos svenska regeringen som nu söker en plats i säkerhetsrådet. Men kampanjen mot stadgan är farlig, då den vilseleder allmänheten om vad som är lagligt, och kan användas stormakter som argument att bryta mot våldsförbudet.

Vad skall vi som värnar om FN-stadgan göra istället?

Det går att påverka: opinionsbildning är viktigt! Världsopinionen avstyrde en militär intervention i Syrien, och generalförsamlingen tog förra året en tydlig resolution mot användning av drönare i strid mot folkrätten efter skarp kritik från många stater. Flera av de främsta folkrättsexperterna i världen kritiserar dem som vill vränga stadgan:

- Professor Olivier Corten, tidigare ledamot av Internationella Domstolen i Haag, FN:s högsta domstol, skriver i sin bok The Law Against War att de västliga stormakterna tenderar att ställa sig över FN-stadgan och avvisa ”legalism” och ”formalism”. De åberopar gärna ”ny sedvanerätt” och vill därigenom frigöra sig från stadgans tydliga formuleringar. Typiskt är att de lättvindigt blandar ihop ”legalt” (lagligt) med vad de påstår vara ”legitimt” (rättfärdigt, berättigat), som om det vore samma sak.

- Bruno Simma, professor i folkrätt och tidigare ledamot av Internationella Domstolen i Haag, skriver om den hårda kampen för att hålla tillbaka användningen av våld i internationella relationer och attackerna mot FN-stadgan, särskilt efter 11 september: ”Krig har blivit tänkbara, ja faktiskt möjliga, på nytt. Som jag beklagligtvis var tvungen att säga i ett särskilt yttrande till en dom nyligen från Internationella domstolen anser man mer och mer att man inte behöver åberopa en rättslig grund för att motivera användningen av våld inom stadgans system, inte ens som fikonlöv.” (Förordet till Corten 2010)

En överväldigande majoritet av världens stater slår vakt om FN-stadgan.

Den Alliansfria rörelsen med 120 medlemsstater och mer än hälften av världens befolkning tog ett viktigt uttalande på sitt toppmöte i Teheran 2012 där också FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon var närvarande: ”Mötet avvisade idén om en värld styrd av en mäktig stat och att vissa stater på egen hand agerade på ett sätt som kunde underminera och bryta mot FN-stadgan.” Med tydlig markering mot de senaste decenniernas säkerhetsrådsbeslut om våld och sanktioner (man syftade sannolikt på åtgärderna mot Libyen och Iran) för att lösa konflikter uttalade mötet: ”Hänvisning till kapitel VII i stadgan som ett paraply för att hantera konflikter som inte utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet måste undvikas.” Istället underströk mötet vikten av att följa stadgans kapitel VI och VIII som föreskriver förhandlingar istället för våld och sanktioner.

Sverige är ett litet alliansfritt land som har allt intresse av att FN-stadgan upprätthålls och särskilt att våldsförbudet efterlevs, att inga kryphål skapas för att gå runt förbudet och att konflikter löses på fredlig väg. Att föra ut detta måste också vara den viktigaste uppgiften för Svenska FN-förbundet. Aggressionskrig är det värsta brottet mot mänskligheten som det slogs fast i Nürnbergrättegångarna mot de nazistiska krigsförbrytarna.

Lars-Gunnar Liljestrand hade även en debattartikel i Dala-Demokraten :

http://www.dalademokraten.se/opinion/debatt/valdsforbudet-tjanar-sverige