Dagmar Daggmask
Del 7
Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går före fall.
Men berättelsen slutar inte här.
Varför inte?
Eftersom den fortsätter.
Dagmar tyckte att det kändes underbart att återigen kunna känna den bördiga jorden under sin kropp och hon tänkte att det kommer att kännas ännu mer underbart att känna jorden runt hela sin kropp. Och eftersom det aldrig var långt mellan tanken och handlingen, när det gällde Dagmar – det var inte för ingenting hon var den bästa – var hon redan mer än halva sin kropp nedstigen i jorden.
Tanken på vad hon hade varit igenom denna eftermiddag fyllde henne med nya krafter och stärkte hennes redan starka självförtroende.
Jag har nästan drunknat av regnet, jag var nästan ihjälklämd av rasande gångar, jag var nära på att torka ut av en obarmhärtig sol, jag undkom en hungrig korp, jag räddade mig undan en giftig paraplydrink, jag lyckades att slippa hamna på en metkrok, och, framför allt, jag egenhändigt och utan någon annans hjälp lyckades undkomma inte en, utan hela två flickjättar. Om det är någon som är bättre än bäst, så är det jag, Dagmar daggmask!
Innan Dagmars hela kropp hunnit borra sig i och försvinna i den väldoftande jorden, drev hon i väg och glömde bort, allt skryt, eftersom hon visste att ingen är bättre än det som hon eller han åstadkommer i just det pågående nu. Och i detta nu gällde det att återuppbygga sitt underjordiska bo med alla dess tunnlar, gångar och rum.
Med vilken sedelära kan man summera denna söta berättelse?
Är inte det klart?
Hjälp dig själv, så hjälper dig gud. Och gud kan anta många olika skepnader.
© vladimir oravsky