Dagmar Daggmask
Del 6
”Hon är äcklig!” upprepade Aleksandra men kunde ändå inte låta bli att fascinerat titta på Dagmar och hennes akrobatiska konster.
”Nej, hon är inte äcklig, bara dum”, svarade Katharina återigen och till Dagmar sade hon: ”Vad har du på vår mammas solterrass att göra? Skulle hon hitta dig här, så skulle du hamna i hennes drink tillsammans med en oliv och sugrör och ett litet paraply, det kan jag garantera dig!” skojade Katharina och gick med Dagmar till den närmaste blomrabatten.
Doften från den, fick Dagmar kämpa ännu vildare och ännu mer ursinnigt än tidigare:
”Nej, tro inte att du har vunnit, flickjätten! Inte över mig, daggmasken Dagmar. Jag skall kämpa tills du får känna på vem denna Dagmar daggmask är för någon! Här skall det skrivas historia. En ensam daggmask mot två flickjättar.”
Katharina och Aleksandra kunde naturligtvis inte förstå vad Dagmar babblade och fantiserade om, faktum var att de inte ens kunde höra henne. Däremot hörde de sin mamma som blåste på bilens ljudliga tuta och pappa som ropade ”Katharina! Aleksandra! Vi kör nu! Mamma väntar redan bakom ratten”.
”Inte ens en döv daggmask skulle kunna undgå det! Inte sant daggmasken?”, svarade Katharina, fast bara för sig själv och lät Dagmar glida mellan sina fingrar ner till jorden i blomsterrabatten.
”Ha det så gott, daggmasken. Och försök att undvika att hamna på vår altan nästa gång du tänker besöka vår värld. Det behöver inte alltid sluta så här gott”, undervisade Katharina och sprang efter Aleksandra som sade att hon inte tänkte säga adjö till en ful daggmask som antagligen inte ens hörde på vad man sa till henne.
Fri igen och i kontakt med den svala, livgivande jorden, tog det Dagmar någon minut eller två, innan hon samlade samman sina tankar och tänkte över allt hon hade varit med om på sistone:
”Ha! Jag klarade det! Jag vann över flickjättarna och befriade mig från deras fångenskap. Mig kunde de inte vinna över. Eftersom jag är precis vad jag är: Alltid och på allt, inget annat än bäst!”
© vladimir oravsky