Dagmar Daggmask
Del 4
Men än så länge hade ingen av dem upptäckt Dagmar som lyckligtvis, plötsligt och oväntat, återigen fick känna lukten av den härliga jorden:
”Jag visste det!” hurrade Dagmar. Hon kravlade fram till en skreva mellan två brädor som släppte ut den härliga jorddoften, men när hon skulle sänka sig ner i skrevan, upptäckte hon till sin fasa att hon var alldeles för stor och tjock för att lyckas med den bedriften.
”Dumma illvilliga reva!” tänkte Dagmar som inte skulle kunna komma på idén att felet skulle kunna finnas annorstädes, kanske till och med hos henne.
Och solen gassade och Dagmar kände det som om någon sög ut krafter ur hennes kropp, hennes rörlighet blev begränsad, hon blev trött och slö så som aldrig förut.
Och till på köpet flög en stor svart korp rakt mot henne och kastade sin mörka skugga över henne.
Men korpen, lika plötsligt som den hade flugit hit, flög bort igen. Högst sannolikt var det så att något eller någon skrämt iväg den, eller också fick den syn på en smakligare matbit. Med korpar vet man aldrig.
Fast i det här konkreta fallet kan man vara tämligen säker på vad som räddade Dagmar åtminstone tillfälligt. Det var systrarna Katharina och Aleksandra som kom ut på sin trädgårdsaltan, kanske för att i trädgården plocka några daggmaskar åt deras pappa Vladimir som var en hängiven fiskare, och daggmaskar var ett utomordentligt bra bete för de fiskar Vladimir gillade att fiska. ”Efter regnet, är det lättast att samla dem”, lärde han flickorna, som brukade svara att de var elva år, när någon, som egentligen inte hade med det att göra, frågade ”och hur gamla är ni, flickor?”.
”Elva.”
Och det var de. De var elva. Tillsammans. Och det fanns ett års ålderskillnad mellan dem.
© vladimir oravsky