Dagmar Daggmask
Del 2
Och så skulle det ha förblivit, om det inte slumpade sig så, att den här gången höll regnet på och höll på och höll på, i stället för att ta paus i sitt regnande och sedan flytta någon annanstans. Det föll så mycket regn, att Dagmars samtliga underjordiska gångar blev översvämmade.
Och Dagmar var en dagmask och inte någon fisk med en oändlig massa vassa ben i, och hon höll på att kvävas av allt det vatten som plötsligt fanns där det enligt Dagmar inte hade något att göra.
Även om Dagmar, liksom alla andra dagmaskar, inte har några lungor, utan andades genom skinnet, fanns det inget annat att göra, än snabbt som attan gräva en gång rakt upp till jordytan. Och det var inte långt mellan tanken och handlingen, när det gällde Dagmar, det var inte för ingenting hon var den bästa av bästa.
Det tog inte lång tid och Dagmar undkom både drunkningen och kväsningen av den tunga våta jord som av sin blöta tyngd rasade ner och ödelade Dagmars gångar.
Som tur var, regnet hade lugnat sig. Det var uppenbarligen så att det blev lika mycket trött av sitt regnande som Dagmar av sitt lodräta grävande. Fast Dagmar var inte den som skulle erkänna det.
Dagmar, som knappast hade ett absolut gehör och inte heller någonsynskärpa att tala om – dagmaskars ögon kan bara med nöd och näppe urskilja mörker från ljuset – hade i gengäld en känsel som heter duga och hon märkte därför naturligtvis att det hon kravlat sig upp på, var något hårdare och mer halt, än den jord- och gräsyta hon hittills var bekant med. Men i detta nu spelade det precis ingen som helst roll, då hon naturligtvis var mest glad över att hon lyckades undgå kvävning av vatten- och jordmassor vid de plötsliga gångrasen förorsakade av det dumma och dessutom våta regnet.
Dagmars lodrätta grävning uppåt, slutade med att hon dragit sig genom en springa mellan två träplankor som danade däcket på den trädgårdsaltan där Katharinas och Aleksandras snygga och vältränade mor brukade sola sig så snart vädret tillät det.
© vladimir oravsky