Varför läsa en roman som skrevs för mer än 170 år sedan och till större delen utspelar sig vid hovet i en liten norditaliensk stad?

Därför att Kartusianklostret i Parma är en storartad sedeskildring och en av de första moderna romanerna. Författaren skildrar sina gestalter i full storlek utan att anpassa dem efter den goda smakens eller moralens diktat.

Därför att skildringen av Fabricio del Dongos förvirrade deltagande i slaget vid Waterloo är en av världslitteraturens mest berömda krigsskildringar.

Därför att det är en lysande politisk roman och avståndet mellan dagens europeiska politik och intrigerna vid hovet i Parma är mindre än vad vi vill tänka oss. Italo Calvino menade att ”[d]et som gör Kartusianklostret i Parma till en stor ’italiensk’ roman är synen på politik som kalkylerad justering och omfördelning av roller: där finns fursten som samtidigt som han förföljer jakobinerna bekymrar sig om att kunna få till stånd en framtida maktbalans med dem, vilket skulle göra det möjligt för honom att ställa sig i spetsen för den stundande rörelsen för nationellt enande; där finns greve Mosca som går från officer under Napoleon till reaktionär minister och ledare för det ultrarojalistiska partiet (men fullt beredd att uppmuntra en fraktion extremistiska rojalister bara för att kunna visa sig sansad genom att ta avstånd från dem), och allt detta utan att vara det minsta involverad till sitt inre väsen.”