Ty av alla Nobelpristagare i litteratur utgör de engelskskrivande 24 procent och de franska och tyska dito vardera 12 procent. Alltså utgör tillsammans dessa författare nära hälften av dem som fått utmärkelsen. Räknar man in pristagare med danskan, isländskan, norska och svenskan som modersmål så uppgår dessa till ca 62 procent. Detta trots att dessa språk tillsammans bara är första språk för ca 10 procent av jordens befolkning.

Men ändå är det som EsaiasTegnér så träffsäkert kallade ärans och hjältarnas språk, det svenska språket, som utmärker sig. Vi har med Tranströmer inräknad hela 8 pristagare – ca 7.2 procent av alla pristagare - detta trots att vår störste författare, August Strindberg, inte fick priset. De som har svenskan som modersmål utgör endast 1,6 promille av jordens befolkning. Tala om överlägsenhet på det litterära området.

De finns de som säger att de aderton i Svenska akademin har haft en alltför provinsiell och eurocentrerad litteratursyn. De ska till exempel i alltför hög grad favoritiserat nordiska författare. Det är nog en orättvis felsyn. Svenska akademin är tvärtimot väldigt storsint.  Genom att man 1974 prisbelönade Harry Martinsson och Eyvind Johnson, så ville de skicka en signal och uppmuntra författare från helt andra länder och kontinenter.  Man ville helt enkelt genom att med dessa exempel visa - att man med världslitteraturen  som måttstock - inte behövde vara en så märkvärdig författare för att få komma till Sverige, firas i Stockholms stadshus och ur konungens hand få priset.