Skriv ut denna sida

Intervju. ”Skrivande är politik”

Stefan Ljung 11 april 2013
Kalle Holmqvist skriver för att åtgärda en informationsbrist – och för att förändra världen.
Kalle Holmqvist skriver för att åtgärda en informationsbrist – och för att förändra världen. Bild: Oda Hodlekve
FiB 4 - 2013

Vårdarbetaren Kalle Holmqvist skriver böcker på halvtid. Hans författarskap är motkultur.

– Skrivandet är en form av politisk aktivism. Det är absolut en politisk handling. För mig är det ett sätt att förändra världen, inte så genomtänkt kanske, men det är det jag kan, säger han.

Vid sidan av halvtidsanställningen ägnar sig Kalle Holmqvist fullt ut åt skrivandet. Han skriver tidningsartiklar, medverkar i antologier och medarbetar på Murbruk förlag, som han är medgrundare till. Förutom det skriver han också egna böcker – förra året gavs två Kalle Holmqvist-titlar ut: Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet och Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675.

Fakta

Kalle Holmqvist,34 år, tidigare medlem av FiB/K:sredaktionskommitté 1998

Uppvuxen i Upplands Väsby och Härnösand. Arbetar halvtid inom handikappomsorg.Skriver resten av tiden. Har haft olika jobb inom vård och omsorg.

Medgrundare av Murbruk förlag, som han grundade tillsammans med vänner.

Aktuell med böckerna Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess1675, utgiven på Murbruk förlag och Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet, utgiven på Sekel Bokförlag.

INFORMATION. Både grundandet av förlaget och det egna bokförfattandet handlar om information, eller snarare brist på viss information – en brist som har politiska konsekvenser. Att åtgärda bristen genom att göra något själv är en medveten politisk handling.

– Jag har alltid läst mycket. Jag har alltid varit intresserad av text. Det här med att skriva böcker kom av att jag ville få ut information om Venezuela. Ingen annan skrev så jag fick göra det själv. Främsta drivkraften var att det saknades böcker om Latinamerika.

Textintresset finns sida vid sida med intresset för historia. Så efter Venezuela och Latinamerika vända Kalle blicken mot Sveriges förflutna.

– Det är enklare på ett sätt att skriva om historia. Det är inte så bråttom, vilket passar när man skriver på deltid. Men jag tycker också att det behövs en radikal historieskrivning. Jag kanske inte kan få andra att skriva, men jag kan göra det själv.

Boken om trolldomsprocessen i ångermanländska Nordingrå 1675 kom till när Kalle Holmqvist ville ta upp hur man kan lägga en historiematerialistisk synvinkel på ett exempel.

Nordingråfallet var en omfattande rättegång med bra material att titta närmare på.

– Jag såg det som en klasskampshistoria. Jaganser att man kunde dra viktiga slutsatser genom att gå på djupet i ett fall. Det väsentliga handlade inte om vidskepelse utan om en process riktad mot folket som var styrd ovanifrån. Massmord är inte ren galenskap – det är maktutövning och politik.

MOTKULTUR. Kalle Holmqvist nämner själv att han alltid kritiseras för att hans böcker inte är objektiva. Hans svar på kritiken är kort och koncist:

– Jag tror inte att det finns någon objektiv journalistik och historieskrivning. Men man ska vara saklig. Det jag tillför är ett annat perspektiv, jag berättar en annan historia. Det handlar om motkultur. Det gör det, säger han.

Boken om de homosexuella arbetarna Frans och Lars i 1890-talets Stockholm ingår också i Holmqvists radikala historieskrivningsprojekt. Han ville skriva om Stockholm och arbetarklassens och arbetarrörelsens framväxt.

– Det är viktigt att kunna sin historia. I dag pratar man mycket om att arbetarklassen inte finns. I dag är klassen heterogen säger man. Men den har aldrig varit homogen. Fasta anställningar på livstid är en produkt av arbetarrörelsen, inte en förutsättning. På 1890-talet byter arbetarna jobb hela tiden. De har ingen fast yrkesidentitet.

NYCKEL TILL NUTID. Kalle Holmqvist konstaterar att nutiden blir enklare att begripa om man studerar historien. Hans modell är att det källmaterial man studerar ska vara konkreta fall. Som i boken om Frans och Lars där han följer ett par enskilda personer, typiska för arbetarklassen på den tiden.

– Klassmedvetenheten har inte alltid varit stark inom arbetarklassen. Väldigt få var med i facket på 1890-talet. Facket fanns oftast inte alls. Arbetarna var daglönare. Men de gick att organisera då och det borde gå även i dag. Facket har missat det här, dagens ungdomar blir kanske aldrig fastanställda. Det är en ny sits att man missar väldigt stora grupper. Ungdomar, vikarier, invandrade. Vänstern har tappat sin historia, det är historielöst.

Historia ska inte utnyttjas för nostalgiska skäl.

– Historieanalysen ska koppla till nutiden. Vi ska inte romantisera men kunna se att vissa saker återkommer. Problemet med vänstern och arbetarrörelsen är att man hela tiden måste försvara sig. Man borde gå till attack. Då behövs en egen historieskrivning och att man står upp för den.

MÅNGSIDIGHET. Poängen som Kalle Holmqvist vill lyfta fram med boken om Frans och Lars är att visa att arbetarklassen alltid har varit väldigt mångsidig. Den är den enda kollektiva klassen, arbetarna arbetar tillsammans men är väldigt olika som individer. De likriktas i sin arbetssituation, men står som individer för en mångfald.

– Invandrare och kvinnor, heterosexuella och homosexuella är alla delar av arbetarklassen. Det stämmer inte alls överens med den vanliga nutida beskrivningen i medierna som säger att arbetarklassen är invandrarfientlig och homofientlig, säger Kalle Holmqvist.

Han avslutar:

– Klasstillhörighet är ingen livsstil. Arbetare är på alla möjliga sätt. När man pratar om klass så blir det lätt att man pratar om någon annan och tycker synd om. Kulturmänniskor kan ha en nedlåtande och exotiserande syn på arbetarklassen. Man tror att den är på ett visst sätt, sitter framför teven och käkar på McDonald´s varje dag … men det är ju inte så att alla chefer och tjänstemän är bildade och läser böcker.

Stefan Ljung