Tre viktiga frågor om det pågående kriget
Inte heller diskuterar jag krigsförloppet även om allt tyder på att den nu hjälplöse högste krigsherren - Förenta staternas president Obama - leder sina underställda trupper av olika nationalitet mot ett liknande slags snöpliga och blodiga politiskt/militära nederlag som de brittiska befälhavarna gjorde i de två första Afghankrigen och de sovjetiska i det fjärde.
Men för att effektivt kunna driva kravet att de svenska trupperna skall tas hem från det pågående femte afghankriget finns vissa principiella frågor att diskutera. Jag tar nu upp tre.
1) Det humanitära ingripandet.
Att staten Sverige med sin krigsinsats i Afghanistan fullföljer sin skyldighet gentemot Förenta nationerna är som de flesta här vet mörkt tal. Den svenska militären är inte FN-trupp utan NATO-trupp. Ministrar och politiker också i Sverige motiverar denna krigsinsats humanitärt.
Ibland låter de som den officiella svenska statliga propagandan när Sverige (subsidierad av den katolske franske kardinal Richelieu) nästan var en militär stormakt under det Trettioåriga kriget. Man skickar sina soldater i det godas tjänst. Inte för att skydda protestanter från katoliker denna gång utan för att befria kvinnor från heltäckande slöja och annan könsdiskriminering. Om man på allvar menade detta och upplevde motiveringen så stark vore det ju rimligare att skicka kvarvarande svensk trupp till Hamburg för att befria offren för den i Förbundsrepubliken lagliga och skatteintäktsgivande prostitutionen. Eller till grannlandet Danmark för att där i det godas tjänst införa svensk och norsk könshandelslagstiftning.
Dock under de senaste tvåhundra åren har de officiella motiveringarna i våra länder för militära insatser i andra länder inte varit religiösa utan frihetliga och humanitära. Benito Mussolini - och hans diplomater i Nationernas förbund - motiverade sitt angreppskrig på Abessinien (Etiopien) bl. a. med att folket skulle befrias från slaveri. Om det slaveriet kunde de tala med kunskap då Italiens diplomater hade egna slavar på sin legation i Abessinien. Förenta staternas krig i Sydostasien sades vara ett krig för friheten. Den sovjetiska och de förbundnas ockupation av Tjeckoslovakien motiverades - liksom det senare sovjetiska ingripandet i Afghanistan - med att skydda socialism och sociala framsteg.
Allt detta var politikerljuga. Men inte bara det ty även om dessa motiv varit de verkliga, att det för ockupationstrupperna gällde kampen motslaveri, för frihet, för socialism, bleve ingripandet kontraproduktivt. Tvåhundra år, sade jag. Ja, det var under franska revolutionen som Robespierre i polemik mot Danton framhöll att sådana krig för att befria andra var principiellt omöjliga. Man kan som Robespierre påpekade inte militärt befria främmande folk utifrån. Bajonetter är användbara till mycket, blott icke till att sitta på.
Det klassiska artonhundratalsexemplet var det spanska krig som bidrog till - kanske avgjorde - Napoleons nederlag och fall. Den regim han lätinföra med sin bror i spetsen var liberal, avskaffade inkvisitionen, genomförde reformer. Men då den vilade på franska bajonetter gick fattigbönderna i Spanien i blodigt krig - för inkvisitionen!
Det humanitära - eller revolutionära eller demokratiska - motivet för militära ingripanden i främmande länder är och förblir falskt. Mörkt tal för att vilseleda.
2) Profiten driver.
Det är inte svårt att reda ut vad som drev britterna till artonhundratalets Afghankrig. Britterna sökte fullfölja den expansionspolitik som lett till annexionen av Oudh (och det följande stora indiska frihetskriget mot britterna 1857) och Sind. Men inte nog med det. Storbritannien och Ryssland kämpade om makten över Centralasien. Det gällde marknader, bomullsodling och för Ryssland att nå fram till - och för britterna att förhindra - hamnar vid de varma vattnen. För afghanerna av olika etnisk bakgrund gällde det att bekämpa feringhis; utlänningar. I detta var de med våld och med slughet traditionellt framgångsrika. Afghanistan var ända sedan perserrikets tid imperiernas grav.
Också det fjärde Afghankriget (när Sovjetunionen sade sig kämpa för socialism och broderskap) och det femte (när Förenta staterna sade sigkämpa för demokrati) hade dessa realmotiv. Men nu hade förutom kontroll över handelsvägarna tillkommit olja och (de sedan fyrtiotalet altmer kända) tillgångarna av malm.
Det finns inga hemligheter vad gäller de ekonomiska drivkrafterna bakom krigen. Men, som visades såväl när det gällde Förenta staternas angrepp på Irak som på Afghanistan, är det militära ingripandet sällan rätt sätt att nå kontroll över naturrikedomar. Tyskland misslyckades två gånger att utnyttja Ukrainas rikedom när det angrep militärt. I Afghanistan tycks Förenta staternas och de förbundnas soldater dö på kostsamt sätt samtidigt som det uppåtstigande och försiktiga Kina (som finansierar Förenta staternas katastrofalt växande underskott och samtidigt tränger ut det från dess ekonomiska maktsfärer) tar kontroll över de stora afghanska naturrikedomarna.
Den grupp som får verklig - om än tillfällig - profit på dessa krig är det i Förenta staterna alltmer styrande militär-industriella komplexet.Märk att det förfogar över ett följe med underordnade leverantörer som Sveriges. Men i längden är denna deras profit självdestruktiv då den inte förmår vara verkligt värdeskapande.
Den svenske försvarsministern Sten Tolgfors har dock öppet sagt att svensk trupp är i Afghanistan också för att främja svenska affärsintressen. För sådant uttalande tvangs den tyske förbundspresidenten Horst Köhler avgå. Den svenska cynismen och det tyska hyckleriet väger upp varandra ty visst kan profiterna från kriget för en tid förse kapitalister, politiker och journalister av olika slag med sin försörjning. Dock knappast i längden. Den som pulsande i vintersnön söker hålla sig varm genom att pissa i byxorna upplever snart hur den behagliga värmen ersätts av bitande iskyla.
3) Terror.
Under imperialismens glanstider fanns inget större hot mot hemländerna.
Det viktorianska Storbritannien erövrade, utsög och förslavade folk samtidigt som det exporterade sin annars besvärliga underklass till landområden i Nordamerika och Australien vilka rensats från sin befolkning. Det var endast från det underkuvade Irland som det kom fenianer och senare IRA till herrefolkslandet på blodigt uppdrag.Detta har förändrats. Med djup upprördhet talar nu politiker, poliser och ledarskribenter i våra - krigförande - stater om risken att våra styrkors terrorkrig kan slå tillbaka. Att talibanerna dels av fattigdomoch dels av ideologi knappast skulle agera i Förenta staterna och Europa hindrar inte att den allmänna terrorskräcken där inte bara är ett uttryck för det egna dåliga samvetet.
Ty om utskickade soldnärer från Förenta staternas och dess villiga följe med statsterrorism dödar män, kvinnor och barn kan de drabbades mer resursstarka meningsfränder gärna vilja se till att civila dödas i imperialismens hemländer. Moraliskt finns heller ingen skillnad mellan de ena och de andra terrormorden.
Moraliskt fanns ju ingen skillnad mellan de brittiska statsmorden i Irland och IRA:s mord i Storbritannien. Det avgörande var och är om det är en effektiv metod. Individuell terror - som det kallas till skillnad från gängse statsterror - är dock som delar av den palestinska frihetsrörelsen, ETA, IRA och RAF (liksom kring 1900 anarkisterna) med sin praktik visat ingen politiskt framgångsrik väg. Det är det avgörande.
Men sättet att undvika att drabbas av denna politiskt mindre framgångsrika individuella terror är inte att trappa upp det egna deltagandet i statsterrorismen utan att dra sig ur. Säg det på annat sätt: Ett Sverige som deltar i och/eller blott understöder de stora imperialistmakternas krig i främmande stater som Irak och Afghanistan (listan kan göras lång) kan inte räkna med annat än att i längden drabbas av individuell svarsterrorism. Fortsätter våra politiker med nuvarande politik tvivlar jag på att sådant som Stockholms stadshus kommer att bli länge bestående. (Burn baby burn!)
Sammanfattningsvis: Det finns bara en politik som på en gång är allmänt och humanitärt korrekt och tjänar våra egna såväl långsiktiga som kortsiktiga intressen. Vi måste söka se till att de svenska trupperna dras hem från Afghanistan. Endast en sådan gentemot de stora imperiemakterna självständig politik ger oss någon möjlighet att inte dras ner i ett långt elände.
Det borde inte vara omöjligt. Redan har Finlands utrikesminister Alexander Stupp och socialdemokraternas Erkki Tuomioja sagt att de finländska trupperna ska tas hem snart.