I vårt land hyllar vi den enda och rätta åsikten. Därför väcker det alltid en sådan uppståndelse när någon, till exempel en biskop eller en författare, anmäler en avvikande åsikt. För att inte tala om den som ifrågasätter hackordningen inom den konstnärliga inhägnaden. Om fel ord kommer ur fel mun blir vi alla förvirrade.
Just därför passar Jan Myrdal inte in i den litterära småstaden. Han bullrar och har sig. Istället för att i stillhet skriva sina memoarer om sitt långa och händelserika 82-åriga liv gifter han helt fräckt om sig och kastar sig ut i den sydindiska djungeln och marscherar med upproriska rebeller. Sen kommer han hem och vägrar delta i sorgen över två svenska officerare som insvepta i svenska fanor flygs hem till en högtidlig ceremoni från USA:s anfallskrig i Afghanistan. Och till råga på allt är han nu i färd med att dela ut sitt stora litterära pris, benämnt ”Leninpriset”, på 100.000 kronor och dessutom ett annat på10.000 kronor till en ny ung författare, ”Robespierrepriset”. Tala om levande historia!
Jan Myrdals stora pris, ”Leninpriset” instiftades förra året av den fantasifulle företagaren och hotellägaren Lasse Diding i Varberg. Det gick till Mattias Gardell som brutit sig ut ur all akademisk instängdhet för att ta itu med vår tids brinnande frågor. Med stor skärpa och analytisk förmåga lyfter han fram den politiska komplexiteten i den islamska världen och gör en minutiös genomgång av hur tortyren som arbetsmetod återigen kommit i bruk i USA:s imperialistiska krigföring. Det var ett pris helt i Jan Myrdals anda.
I år går Leninpriset till en annan utbrytare ur den svenska intellektuella konformiteten, nämligen till filmaren och fritänkaren Roy Andersson som liksom Myrdal vägrar inordna sig i förväntade positioner och som hittat sitt eget formspråk som bildskapare.

1995 höll Roy Andersson ett uppskattat föredrag i anslutning till den årliga filmfestivalen i Göteborg med rubriken ”Vår tids rädsla för allvar”. Föredraget gjorde ett så starkt intryck på festivalens Gunnar Bergdahl att han lät trycka en utskrift. Det är just detta föredrag som Roy Andersson nu låtit återuppstå, fastän kompletterat och försett med nya ingångar och resonemang, i sin nya bok med samma namn.
Det har blivit en inträngande analys av vår tids flykt undan ansvar och medvetenhet. Istället för att hålla fast nuet och ta reda på allt vad det innehåller flyr vi undan i schabloner och generaliseringar. Våra media är proppfulla av pseudonyheter och förfalskningar. Också inom konsten förekommer mycket fusk, rent av osanningar. Roy Andersson återkommer gång på gång till sanningskravet; att inte ljuga bort verkligheten. Det är också det kravet som ligger bakom hans estetik som alltså samtidigt är en moralism som han delar med Ezra Pound. Den dåliga konsten är alltså lögn eftersom den inte återger verkligheten som den är i all sin komplikation. Konsten är nämligen en vetenskap menar Pound. Den goda konsten är den som är öppen för verklighetens dialektik.

Men den offentliga lögnen präglar i hög grad vår samtid. Roy Andersson tar upp ett antal myter som genom sin masspridning fått gälla för sanningar, t.ex. den om HIV och AIDS. I samband med en upplysningskampanj om detta nya hot mot folkhälsan ombads han att göra en film för att stimulera debatten om hur vi kan skydda oss mot smittan och tog sig därför tid att noga studera uppkomsten av myterna kring den skambelagda sjukdomen. Dess virus påstås ha uppstått genom olika former av samröre mellan innevånare i Afrika och grönapan. Men i själva verket har grönapan varit det vanligast förekommande experimentdjuret i laboratorierna i hela världen. Men därom säger forskarna i sina vita rockar ingenting. Att vi själva skulle kunna vara medansvariga för uppkomsten av dessa farliga virus är naturligtvis något som det inte knystas ett ord om. Istället har en bild av en svart man med en grönapa i famnen cirkulerat i den västerländska pressen.
Filmen är naturligtvis ett slagkraftigt medium och därför har Roy Andersson vid flera tillfällen tillfrågats om han vill medverka i olika kampanj- och utställningsverksamheter. Men förutsättningen för hans medverkan är att han själv i alla delar omfattar uppdraget. Han ställer höga krav både på sig själv och sina medarbetare. I boken tar han särskilt upp sitt deltagande i utställningen Sverige och Förintelsen initierad av Forum för levande historia. Men för Roy Andersson var inte denna dödsindustri någonting som ägde rum i ett främmande land utan i ett grannland som uppvisar många likheter med vårt eget. Också i Sverige fanns en beredskap att gå nazismen till mötes. Tjänstvilligt stämplade svenska myndigheter ett stort J i de judiska passen för att lättare kunna identifiera dem när tillfället infann sig. Men historien ändrade riktning innan det första svenska koncentrationslägret uppfördes. Det blev istället några interneringsläger för kommunister i Norrland.

Men vad har vi lärt av historien? Har vi över huvud taget lärt oss någonting alls? Vad bryr sig media om att rapportera? Roy Andersson drämmer till SvT:s kulturnyheter så att det ryker. Inte ett ord eller en bild visades av Förintelseutställningen med motiveringen att programmet skulle tappa i trovärdhet om man lyssnade på sådana kritiska kommentarer. Hur kunde det komma sig att det var den kommersiella TV4-kanalen som tog upp ämnet och inte statstelevisionen? Kanske var det ett utslag av den maktfullkomlighet som ofta utvecklas i skyddade verkstäder?

Roy Anderssons bok är en nutida svensk variant av ”J´accuse”. Liksom Zola riktar författaren blicken både framåt och bakåt i historien. Det förflutna är närvarande i nuet bara vi orkar se det. Därför är folkbildningsarbetet alltjämt en viktig uppgift, som dessvärre kommit på skam. Roy Andersson exemplifierar med den unika svenska simkunnigheten. Vid förra sekelskiftet var det vanligt att inte ens skutskeppare eller yrkesfiskare kunde rädda livet på sig själva om de föll i vattnet. Men när simkunnigheten blev till en mäktig folkrörelse kunde plötsligt varenda folkskoleelev dyka på huvudet och ta sig fram i böljorna! Därför är det trist men dessvärre symtomatiskt att flera kommuner idag skär ner på anslaget till simundervisningen. Samma liknöjdhet kan iakttas vad gäller folkrörelserna i stort.
Att läsa Roy Anderssons Vår tids rädsla för allvar är att plötsligt bli varse hur mycket som står på spel i vår egen tillvaro. Vi behöver alla laddas med hans raseri över den stora likgiltigheten som hotar att sluka oss alla. Låt oss därför ansluta oss till hans refraktära parti!

Peter Curman är poet, författare och kritiker. Paul Mohlin är fotograf och praktiserar på FiB/K.