Mariusz Kalinowski som bland annat översatt August Strindbergs Inferno till polska, höll den sjätte augusti 2008 på det tjugosjunde internationella mötet för skandinaviska studier i Gdansk föredraget: ”Fröken Julie – designed in Russia! Om Strindbergs skuld till Tjernysjevskijs Vad bör göras?” (På polska hade han publicerat en liknande text i Jagiellonska universitetets i Krakow översättartidskrift Przekladaniec 2004/1.)
Till mötet i Lund i år har han anmält texten: ”Indras dotter – född ur en rysk dröm. Om Strindbergs skuld till Tjernysjevskij. ”
Detta är viktiga texter ty de återställer Strindberg som konstnär och intellektuell och lösgör hans skriftställararbete ur svensk akademisk tvångströja. Kalinowski visar nämligen med ordentlig parallelläsning hur Strindberg genom åren lyfter och återspeglar tankar, namn, motiv, repliker och bilder från Tjernysjevskij (ibland med en blinkning till läsaren). Så gör vi skriftställare ju med de författare som bidrar till att forma oss. Att Strindberg var djupt tagen – och medvetet påverkad – av Tjernysjevskijs Vad bör göras? är känt. (Också jag har skrivit om det.) Men Kalinowski gör mer, han bevisar med citat hur stark denna bindning var och att den fortsatte (Drömspelet).
Våra akademiska svenska strindbergianer är inte intresserade av sådana texter. De passar nu inte i anständiga organ som Strindbergiana. Men de visar därför pudelns kärna! Fram ur dunklet tvingas det svenskt akademiska textfifflet. Tjernysjevskij återtar också i Sverige sin plats; Strindberg befrias från höljet!
”Vad bör göras?” är en lysande bok (läs min anmälan i ”Förr och nu” 3/1984 http://janmyrdalsallskapet.se/vad-goer-myrdal/item/38-recension-1984.html ).
Tjernysjevskijs betydelse för rysk och internationell litteratur och i rysk och internationell revolutionär tradition är mycket stor. Men som Victor Terras påpekar (sida 82, Handbook of Russian Literature, Yale University press 1985) kan han därför av politiska skäl inte erkännas av rysk höger och de flesta västliga kritiker. Ty Tjernysjevskijs porträtt dekorerade salen när II Internationalen höll sin kongress 1891. Det var hans ord som väckt den unge Lenins sociala insikt. Därför övertog Lenin titeln ”Vad bör göras?” till sitt eget arbete om partibygge 1902. Inte undra på att man i Sverige akademiskt mörkar hans konstnärliga och politiskt/intellektuella betydelse för Strindberg!
Att man lyckats med detta är dock märkligt; inte bara jag har skrivit om sambandet. På ”Ryska Posten” publiceras nu ett referat av D. M. Sjarypkin: ”Den ryska litteraturen i de skandinaviska länderna” (Russkaja literatura v skandinavskich stranach), ”Nauka” (Vetenskapsakademiens förlag) Leningrad 1975. Den volymen finns på nio svenska bibliotek. Däribland Strindbergsmuseets bibliotek. På sid 188 tar Sjarypkin upp sambandet mellan Tjernysjevskij och Fröken Julie. På sid 197 skriver han: ”Personagerna i ‘Fröken Julie’. Julie själv och hennes älskare Jean har inte bara getts samma namn som de ‘gamla människorna’ hos Tjernysjevskij – Jean Solovtsov och fransyskan Julie, utan också liknande karaktärsdrag, och liknande syn på livet; de har samma intressen och stereotypa beteenden.”
Mariusz Kalinowski kan med all rätt fråga sig om de svenska Strindbergforskarna inte går till sina egna bibliotek!
Nu till själva den akademiska traditionen. Den är dubbel:
Den 17 maj hade Olof Palme-centret Indienmöte på ABF-huset i Stockholm. Professor Sunil Khilnani från John Hopkins University i Washington talade om ”India in Search of Wealth and Power”; Uppsalaprofessorn Sten Widmalm kommenterade. Sunil Khilnani var en kunnig och bildad officiell indisk intellektuell; en på rätt hög nivå alltså. Sten Widmalm däremot var en vanlig svensk akademisk intellektuell. Alltså en fläckvis mycket kunnig. Men blott fläckvis. Som förklaring till att svenska medier inte uppmärksammar det pågående inbördeskriget menade han att det var alltför få döda. Vilket tyder på att han inte följer indisk dagspress.
Hade jag valt att gå den akademiska vägen till professur och han varit en min doktorand hade jag berömt honom för läsflit men samtidigt gett honom en lång boklista av annat slag att läsa in och en och annan resrutt i det mineralrika centrala Indien.
Men det innebär inte att jag ser på alla akademiker som jag ser på Strindbergianerna och Widmalm.
I går kom brevbäraren med professor Walter Markows postuma slutversion av Die Freiheiten des Priesters Roux (Leipziger Universitätsverlag 2009). Den som läser tyska (och franska för excerpterna), har ett levande intresse för den franska revolutionen, vet att den ses bäst underifrån och i dagsskeendet ofta funderar över revolutionernas – tidigare, nuvarande, framtida – förlopp och gränser bör beställa den. Den är helt lysande, reser och diskuterar just de frågor vi grubblar över. När – och hur – går en revolution förbi sin sociala bas och når sin klassmässiga gräns? Och vad är då möjligt?
Walter Markow var akademiker. Men en ovanlig en; han promoverades 1934 under nazitiden med en lysande avhandling om Balkandiplomati; upprättade en kommunistisk akademisk motståndsgrupp, greps och dömdes till 12 års fängelse.
Efter kriget och fängelset återupptog han sin akademiska karriär. Han uteslöts ur SED för avvikelse (”titoism”). Fortsatte därefter som akademiker och forskare i DDR utan att varken bli partitrogen eller avhoppare. En av de verkligt stora historikerna.
Jag är sannerligen – trots Strindbergianer och gängse professorer – inte mot det akademiska arbetet.
Publicerad i nr 6-7/2010