Jag skulle till Indien för att tala på olika universitet om Strindberg och svensk litteratur men också för att där diskutera det femte Afghanistankriget och vad som sker i EU. Då på nyårsafton får jag ett plötsligt besked att om tio dagar väntar ledningen för Indiens Kommunistiska Parti (Maoister) och Folkets Befrielse Gerillaarmé på mig i Dandakaranya, det stora djungelområdet (tre gånger Belgiens yta) i centrala Indien.

Det var ingenting att inför resan tala högt om, ty den indiska regeringen har utsett dessa ”naxaliter” till det största hotet mot sin stat och mobiliserat närmare 100 000 man i ett upptrappat allt blodigare krig mot dem.

Varför partiet inbjudit mig? För 30 år sedan hade jag gått med de väpnade grupperna i Telengana och skrivit om det. Få utanför Indien har gjort det. Generalsekreteraren och många ansvariga i partiets ledning hade läst Indien väntar i någon av de indiska upplagorna. En del av vad jag skrivit från Kina och Sydostasien användes i deras studiearbete.

I 16 dygn vistades jag där i djungeln hos dem samman med Gautam Navlakha från Economic and Political Weekly i Mumbai och People’s Union for Democratic Rights i Delhi. Mötte och diskuterade med såväl de politiska som de militära ledarna, kvinnorörelsen, kulturarbetarna och representanter för den nya revolutionära folkadministration som alltmer ersätter den officiella statsmakten.

Djungelvandringarna – från lägerplats till lägerplats genom raviner, uppför bergssluttningar, över floder – var betydligt svårare än de fjällvandringar jag gjort i Sverige för mer än 50 år sedan och redan första natten pajade 82-åringens knän. Men de unga adivasi-soldaterna från Folkets Befrielse Gerillaarmé hjälpte mig. ”Du är som farfar”, sa de. Utan deras hjälp hade resan varit omöjlig. Jag är dem tacksam. Men vet också att den självklara respekten för äldre och viljan att hjälpa (till skillnad från hos oss i åldersfascismens Norden) är stor i deras kultur.

Visst finns en äventyrsromantisk sanning, en vildmarksmässig en. Sova på marken (med ett markskydd under sig och ett skydd mot dagg och fallande löv uppspänt över sig ) i djungeln. Gå på nätterna med alla himmelens stjärnor så nära eller i ett månsken starkt som dager. Sitta runt lägerelden, dricka te, äta, tala.

Att kamratskapet blir till en stark känsla vet alla.

Men framför allt är denna naxalitiska rörelse nu en allt starkare och starkare politisk makt i Indien. Från det första upproret i Naxalbari för 43 år sedan har den växt och ur de olika splittrade grupperingarna, genom nederlag och därpå följande segrar enats till ett allindiskt och starkt parti. Det behärskar nu stora områden. Dess styrka är att det medvetet byggt på och tagit ställning för (respekt!) de allra fattigaste och mest förtryckta, den fjärdedel av folket som utgörs av så kallat kastlösa och stamfolk. Ordet var medvetet. Ty vad som kristalliserats fram under dessa 43 år av klasstrider är en strategi som syftar till att genom långvarigt folkkrig kunna omvandla hela Indien.

Frågorna blir mycket enkla. På vilken sida? Här i Dandakaranya till exempel finns malm och vattenkraft. Regeringen söker – med lagar och med vapenmakt – fördriva folket för att sälja dess naturrikedomar till storkapitalet. Utveckling kallas det.

Eller ta frågor som de om Kashmir och Manipur. Vem är förtryckare? Indien är en mångnationell statsbildning. Om någon av dess nationer vill nå självständighet då har de rätt. (Som Norge hade rätt när landet ville lämna unionen med Sverige!) Det är den leninska uppfattningen. Den håller det indiska partiet fast vid. Även om regeringen i Delhi skriker högt.

Detta vill jag skildra. Liksom jag vill diskutera det som överheten kallar terrorism. I Indien begår utsugna och svältande bönder självmord – det har man kunnat läsa också i svensk press. Min omedelbara känsla är naturligtvis att det vore förnuftigare att de först slog ihjäl utsugaren direkt. Så gjorde man också till en början i Naxalbarirörelsen (eliminerade klassfienden individuellt). Den politiken har lagts om ty den leder fel som en gång socialistrevolutionärernas politik i Ryssland.

Men regeringen har inte lagt om sin politik. Den driver med såväl sina officiella polisorganisationer som med olika mer eller mindre öppet statsorganiserade terrororganisationer ett krig mot det uppstudsiga folket med mord, plundring och våldtäkt. Detta måste beskrivas.

Dock i det officiella Sverige skriver man inte om sådant. I Sverige ljugs det om världen som man gjorde i pressen på 1920-talet eller som i press och radio på 1950-talet. Sverige är som på Strindbergs tid ett land där den officiella lögnen sätts i system var gång det passar överklassen.

Dock, det går att öppna världen. Vi gjorde det för 50 år sedan. Jag – men inte ensam! – var med den gången när vi skulle knäcka det officiella Sveriges och dess mediers koloniala och postkoloniala lögn med förnuft. (Läs Resa i Afghanistan, eller Rapport från kinesisk by eller Indien väntar.)

Vad jag kallar boken denna gång?

Red sun over India – The wretched of the earth are rising. Eller på svenska: Röd sol över indien – Jordens fördömda reser sig.