Rasister och antirasister i Sverige har mycket mer gemensamt än de själva vill tro, är argumentationen. Båda förknippar svensk vithet med något gott och progressivt. Men de blickar tillbaka på olika epoker.

Lundström-Hübinette urskiljer tre faser: Den första, ”det gamla Sverige” skapades kring föreställningen om ett homogent vitt samhälle. Rasistiska värderingar och t o m rasbiologi var rumsrena. Det rasbiologiska institutet grundades 1922. Sverige införde också ett av världens mest effektiva steriliseringsprogram som avvecklades först på 1970-talet.

I den andra fasen, ”det goda Sverige”1968-2001, framträder Sverige som det mest toleranta, progressiva, antirasistiska och jämställda landet i världen, emot kolonialism, segregering och apartheid. Sverige blev världens samvete och antirasism en integrerad del av svenskheten.

I vårt eget land löste vi frågan om rasism genom att osynliggöra den, eller som Catrin Lundström uttrycker det:

- Vi blev färgblinda. Rasism blev en icke-fråga och ordet ”ras” blev tabubelagt.

Idag befinner sig Sverige i den tredje fasen, som de kallar för ”den vita melankolin”. Den kännetecknas av sorg över den vithet som haft övertaget men som är på väg att förlora kontrollen. Både ”det gamla (homogena) Sverige” och ”det goda (antirasistiska) Sverige” är borta. Välfärdsstaten krackelerar, klyftorna växer. Ett främlingsfientligt parti har tagit plats i riksdagen och en delvis förvirrad diskussion pågår om vad som är rasism och inte.

Samtidigt är Sverige av idag ett mångkulturellt samhälle. Närmare 25 procent av medborgarna har utländsk bakgrund, och av dem som är under 18 år är det mer än 30 procent. Men fortfarande är segregationen stark. Statistiken talar sitt tydliga språk:

Fattigdomen bland "helsvenska" barn och ungdomar ligger idag på ca 5 procent. men bland barn och ungdomar med utländsk bakgrund på närmare 40 procent. Ser man bara till de utlandsfödda barnen är över 50 procent fattiga.

- Vi menar att det krävs en annan analys för att förstå den diskrepans som finns mellan Sveriges självbild som ett land där ras saknar betydelse och de statistiskt belagda skillnaderna mellan vita och icke-vita på en lång rad områden, säger Catrin Lundström.

Båda Sverigebilderna, ”det gamla” och ”det goda” Sverige, byggde på idén om den svenska vithetens överlägsenhet, menar forskarna. Synen på ”de andra” skiljer sig egentligen inte så mycket åt i det rasistiska och antirasistiska Sverige. Även antirasisterna ser det vita Sverige som ett föredöme för ”de andra”, exempelvis för kvinnoförtryckande muslimer.

I botten ligger idén om att vithet och svenskhet hör ihop. Skillnaden mellan det kroppsliga konceptet ras och det kulturella konceptet etnicitet har kollapsat, skriver Lundström-Hübinette, de har blivit samma sak. Därför kan exempelvis ett svart adoptivbarn klassas som icke-svenskt trots att det kulturellt, språkligt och etniskt inte har någon annan tillhörighet än den svenska. Men till utseendet kan det aldrig bli ”svenskt”.

Läs en längre artikel här.

Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes artikel i NORA, Nordic Journal of Feminist and Gender Research: ”Sweden after the Recent Election: The Double-Binding Power of Swedish Whiteness through the Mourning of the Loss of ‘Old Sweden’ and the Passing of ‘Good Sweden’ “

Catrin Lundström nås på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.