Så går det mot sitt slut, Förenta Nationernas Internationella År för Kooperativ. När FNs Generalförsamling proklamerade 2012 som UN International Year of Co-operatives uppmanades regeringar runt om i världen att med kraft bidra till att utveckla och stärka kooperativa organisationsformer. Man poängterade särskilt idédrivna företags förmåga att skapa nya arbetstillfällen, bekämpa fattigdom och utveckla kooperativa finansieringsalternativ. Runt om i världen har omfattande debatt och en mängd praktiska initiativ genomförts under året (se www.2012.coop/en). I Sverige tycks dock denna närmast globala satsning gått de flesta spårlöst förbi.

På Regeringens hemsida söker man förgäves. En mailfråga tidigt på året om Sveriges eventuella deltagande, samt om regeringens principiella hållning till kooperativ som företagsform, gav ett senkommet svar i form av ett Goddag Yxskaft med pinsam brist på sakinformation. En sökning på Riksdagens hemsida ger likaså ett magert resultat.

Dock kan man leta fram en (S)-motion nu under hösten i frågan – symptomatiskt lämnad utan bifall av riksdagsmajoriteten.

Det politiska ointresset kring kooperativ är anmärkningsvärt. En lång och intensiv debatt har ägnats för- och nackdelar med privata företag inom vård, skola och omsorg. Tidigare gjordes stor affär av en påstådd decentralisering inom svensk förvaltning, särskilt på skolområdet. I ingetdera fallet tycks kooperativa företagsformer eller reell styrning underifrån funnits på dagordningen. Frågor om lokalt deltagande och inflytande har i stället vanligen tilldelats snävt formella innebörder, också i den allmänna samhällsdebatten.

I själva verket är det typiskt nog oftast staten (inbegripet kommuner, landsting och regioner) som avses när ”samhället” aktualiseras som aktör. I såväl politisk retorik som journalistik har på något vis delsystemet staten blivit synonymt med samhället som helhet. Att dagens politiker gärna vill låta som om deras fögderi omfattar den samhälleliga helheten är inte svårt att förstå, även när ”decentralisering” bara innebär en nedflyttning i de egna hierarkierna. Det civila samhället i form av enskilda sammanslutningar, lokala samverkan, föreningar, kyrkor, klubbar och just kooperativ har inte sällan fullständigt tappats bort.

I historiskt perspektiv kan Sverige uppvisa en stolt tradition med kooperativa folkrörelser på betydelsefulla områden. Men samtidigt som centrala samhällsfunktioner inom politik och ekonomi kunde byggas ut under 1900-talet, tycks positiv lagstiftning och andra systemmässiga förutsättningar för att stimulera olika typer av kooperativa initiativ lämnats därhän.

Nuvarande medlemsägda mastodonter som KF, HSB, LRF, OK och andra kan visserligen uppvisa en svensk närvaro i FN-året, men de kan knappast ses som exempel på den småskaliga och innovativa verksamhet som förknippas med lokala entreprenörers möjligheter att skapa arbete, social sammanhållning och kulturell integration. Bilden nedan är hämtad direkt från ICAs hemsida. Lite ironiskt för en svensk att att ICA är det officiella uttrycket för kooperation här...

Om kooperativ mer allmänt uppfattas som hot eller löfte tycks bero på var man befinner sig politiskt och ideologiskt. Men kanske är det smått patetiskt att efterlysa engagemang på detta område från riksdag och regering. I själva verket ligger ju det egentliga problemet i det civila samhällets egna ansvarsuppfattningar och människors lokala engagemang för att driva olika intressen. För kooperativa företag handlar ju inte bara om entreprenörskap och innovationer i ekonomisk produktion och konsumtion, utan också om möjligheter att ta kontroll över livsmiljöer och kultur.

På skolområdet ges talande exempel på detta i diskussionen om statligt eller kommunalt huvudmannaskap, där det direkta inflytandet för föräldrar och skolenheter sällan berörs. Här blir det också tydligt hur det ”privata intresset” kan ta sig vitt skilda uttryck längs hela skalan från lokala kooperativ till transnationella finansbolag. När friskolefrågan lyftes fram i massmedia på 80-talet kring striden för en liten byskola på landet i Dalarna var det nog få som kunde se detta som en inledning till att privata skolor några decennier senare skulle göda riskkapitalister i skatteparadis. Här kan man tala om en skolresa - från Drevdagen till Caymanöarna!

Möjligen kan man i detta också spåra en förklaring till alliansregeringens till synes paradoxala brist på engagemang i FN-året om kooperativ trots dess fokus på ekonomisk tillväxt och företagande. Det privata intresset kan ju uppenbarligen spelas ut på fundamentalt olika sätt i det civila samhället. Kooperativ organisering kan inte alltid kopplas direkt till tillväxtideologi och effekter på den offentliga skattebasen, men däremot ofta till lokal gemenskap och samhällelig solidaritet.

Christer Fritzell
professor emeritus i pedagogik

Drevdagen använder jag som ett exempel på hur det kooperativa frågan kan få sprängkraft, samtidig som den uppenbarligen kan urarta på vägen i privata riskkapitalisters händer! Min grundfråga gäller närmast hur det kan komma sig att kooperativ - på lokalplanet, t ex i skolor - tycks ha tappat sin aktualitet i dagens formella politik....

Drevdagen är en småort i Älvdalens kommun, Dalarna, ca 25 km väster om Idre. Orten blev riksbekant 1983 i samband med att kommunen ville lägga ned byns skola. Man inledde en skolstrejk som varade till 1989, då landets första friskola startades och drevs på försök fram till 1993 års friskolereform.

Drevdagen blev riksbekant redan 1971. Då var kampen om skolan som intensivast.

Folke Mosshäll var en av de drivande krafterna i frågan om att få behålla skolan i Drevdagen.

Sittande till höger serverande sig kaffe sitter läraren Hans Halvarsson han blev nog den som personligen fick ta mest stryk i skolfejden. Han återfick så småningom jobbet som lärare i byn.

För första lektionen var det fyra elever samlade. Ändå är det två klasser.

Skolan i Drevdagen har bedrivits i s.k. B2-form, vilket innebär att flera klasser delar på läraren.