Skriv ut denna sida

Estelles allra värdefullaste last

Helena Molin 19 oktober 2012

Ship to Gaza aktivisten Helena Molin berättar om resan med Estelle mellan Korsika, La Spezia och Neapel, men allra mest om aktivisterna. Estelles allra värdefullaste last, den som skrämmer den Israeliska flottan så mycket, alla våra hjärtan. Alla våra hjärtan följer Estelle med vår briljanta besättning, till Gaza och folket där.

Good Wind
Jag vaknar på morgonen av att Alberto från Italien kryper ur sin koj och står och ser ut genom ventilen alldeles bredvid. Utanför är det grått, och vinden slänger regndroppar mot rutan. Estelle rullar i vågorna.
-Good wind.
Säger han och ler.

Ibland sätter det minsta ögonblick spår och kan omfatta en väldig upplevelse som knappt gått att greppa annars. Det två orden han uttalade den morgonen omfattar så mycket jag mötte på min resa, och hans leende och det regngrå havet det jag känt.

Jag fick chansen att åka från Korsika till La Spezia med Ship to Gazas skepp Estelle.
Det var meningen att jag skulle åka hem efter det, men jag och två kamrater från Ship to Gaza fortsatte till Neapel för att inte bara vinka Estelle inför den sista kritiska sträckan, utan också för att fortsätta hjälpa till så långt vi kunde.

Det som har slagit mig allra mest är alla dessa fantastiska människor som offrar så mycket tid, liv, så mycket energi och ger så mycket kärlek för människor de aldrig har träffat, och kanske aldrig kommer att träffa. Människor de aldrig ger upp att kämpa för.
De är så många och när grupper av människor möts som har samma humanitära mål, uppstår en ny stor grupp vibrerande av energi från de nya mötena. Kittet som binder samman i det här fallet är Estelle och vad hon bär med sig.

Estelle är en 90 årig ståtlig dam, byggd i Finland.
Hon går i bra fart på 10 segel, och har också en motor. Lasten hon bär med sig är två olivträd, 41 ton cement, rullstolar, kryckor, barnböcker, leksaker, 300 fotbollar, (nogsamt genomsökta) musikinstrument, ljusutrustning för teaterbruk, VHF navigeringsinstrument, stetoskop.
Lasten och Estelle har under den här resan genomgått fler inspektioner än hon gjort tidigare under hela sin yrkesbana, som i Neapel i all välmening, och andra gånger under resan i försök att stoppa henne.

Hon är ett vackert fartyg med en förförisk personlighet, om nu ett skepp kan ha något sådant, men det är uppenbarligen något som fångar oss och upprör andra med henne.

Hon sett många människor genom åren, både som fairtrade fartyg och som lastfartyg. Det krävs ett minimum av sju vana sjömän i besättningen för att föra henne framåt.

De som på denna resa för henne framåt på plats är två maskinister Johan Uddebrant och Anders Widell från Sverige, kapten Mika Jämiä från Finland som arbetat 25 år på Estelle, Joel Opperdoes från Sverige, Herman Reksten från norge, Wellu Koivisto från Finland som arbetat 26 år på Estelle, Charlie Andreasson från Sverige, Daniel Särner från Sverige, de två kockarna Jan Hammervold och Nils Johan Sjøstrøm från Norge.
Utöver besättningen så har mängder av trainees rest med båten under hela den långa färden från Åbo, en del namn som ni sett och hört i media, inom politiken, vetenskap och kulturen. Andra kända aktivister, och så dem mindre kända lokala aktivister från olika städer i hela världen. På denna sista sträcka är många modiga frivilliga med.
Alla med samma mål, att få bidra och arbeta för att bryta blockaden i Gaza och att få göra det på Estelle.

Samma mål har de tusen och åter tusen och åter tusen som har besökt Estelle i varje hamn, och det är Estelles allra värdefullaste last, den som skrämmer den Israeliska flottan så mycket, alla våra hjärtan. Alla våra hjärtan följer Estelle med vår briljanta besättning, till Gaza och folket där.

Varje gång vi har stått på kajen har våra hjärtan spruckit. Tre gånger för min del, varje gång värre än den förra. Av stolthet, och glädje över att Estelle och de vi följer ombord kan fortsätta resan. Sedan kommer insikten att vi kanske aldrig får se henne igen, och att de vi är så stolta över riskerar så mycket för att Israeliska politiker är rädda för hjärtan och fotbollar.

Trött på mina tårar i Neapel höjer jag handen med en knuten näve. En kanske onödigt dramatisk gest, men jag är sliten mitt itu av motstridiga känslor och behöver ett fokus. Anders står i aktern när båten glider ut, och höjer han handen han med. En stund står vi så medan avståndet ökar.
Runtomkring är det trångt på kajen, och andra höjer sina knutna nävar, en fana som någon viftar med snuddar min panna. Människor börjar sjunga igen och från båten hörs saxofonen.

Good wind.

Estelle lämnade Neapel som den segrare hon är, eskorterad av Neapels kustvakt.

Det finns så många bra människor som tog emot oss som jag vill berätta om, om möten, om att få vara en del av Estelle omgiven av bara hav fast jag aldrig gillat hav eller båtar. Om att hissa segel, om att vakna på morgonen och borgmästaren står och håller tal inför halva La Spezia när jag tänkte gå och hämta kaffe. Om att möta nya vänner och behöva skiljas.
Men jag kan inte berätta allt nu, tiden är kort och Estelles befinner sig nära Gazas kust i skrivande stund.

I Neapel så hade Estelle lagt till i en hamn där hon var omgiven av gigantiska kryssningsfartyg.
Tänk om, sade vi, och många andra i flera samtal, om vi hade sådan, då hade alla som ville åka med till Gaza få plats.
För så många är vi och ännu fler, men vi vill inte byta ut Estelle som har sådan dyrbar last, och som fångat våra hjärtan och tar dem med på resan. Vi vill hellre vara ombord; vad som än som möter oss, än stå på kajen, så vi sänder det bästa vi har till människorna i Gaza. Oss alla tillsammans.

Good wind.

Förstår ni vad jag menar nu?

Alla vi som gör det här gör det av solidaritet med människor som har drabbas av politisk egoism och en högfärd som inte tål att punkteras och därför bygger murar, bygger in och gömmer och hoppas att omvärlden inte ska bry sig om och glömmer. Därför slår man ner på minsta tecken på motstånd utan urskiljning.
Vi gör det för att människor inte får träffa sina nära och kära, för att människor inte får operationer som kan rädda deras liv, för att barn inte får växa upp i trygghet och kunna få utbildning, för att vuxna människor inte tillåts försörja sig utan riskera att arresteras eller bli beskjutna av Israeliska flottan.
Vi gör det för att ingenting kan importeras eller exporteras för att skapa en framtid på grund av blockaden. Vi gör det för att vi ser att det är fel, och vi känner det.

Våra argument är fakta, verkliga händelser och fruktansvärd statistik. Våra argument är också vittnesmål från starka, kloka människor som inte vill något hellre än leva vanliga trygga liv och kunna drömma och tro att det kan bli sant.

Vi vet att vi kan förändra världen, det är de som inte vill ha förändring som säger att de inte tror på oss, att vi inte vet vad vi gör, och ändå så räds de oss. Visst är det ganska så intressant att fundera över?

En god vind önskar jag innerligt Estelle och alla ombord, vi är med er i varje vågdal och varenda liten bris.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Helena Molin