Skriv ut denna sida

Den underjordiska humanismen: Papperslös vård

Jonas Lundgren 14 oktober 2012
10

Vi befinner oss i en kontorslokal nära en tunnelbanestation, det är en liten lokal gömd bakom en anonym ståldörr. Människor finns överallt, de sitter i omaka soffor och på stolar vid omaka bord. De väntar.

Jag träffade Anita Dorazio första gången för nästan två år sedan och i ett helt annat sammanhang. Hon är en av de drivande krafterna bakom denna verksamhet. Vi befinner oss i en lokal där man två kvällar i veckan har en omfattande vårdmottagning för papperslösa flyktingar. I ett hörn finns MR- (information om mänskliga rättigheter) och juridisk rådgivning för papperslösa flyktingar.

Situationen idag är att det finns människor som inte har uppehållstillstånd i Sverige och därmed inte samma rätt till svensk sjukvård och det är anledningen till att den här verksamheten har kommit igång. Behovet kom så att säga först. Människor som behöver vård men inte har någon annan stans att vända sig kommer hit. Här finns volontärarbetare i form av tolkar, ledsagare, klinikvärdar, läkare och andra sjukvårdsutbildade (sjuksköterskor, sjukgymnaster, psykologer, psykiatriker, barnmorskor) men även asylrådgivare och jurister.

FAKTA

Läkare i världen

Läkare i världen är en ideell organisation som arbetar för människors lika rätt till vård. Läkare i världen driver vårdmottagningen i reportaget som en del av sitt arbete för människor i vad man kallar försummade vårdgrupper. Anita Dorazio sitter i verksamhetens s.k. klinikutskott och i valberedningen för styrelsen.

Dublinförordningen

Dublinförordningen är ett regelverk inom EU, som reglerar vilken stat som ansvarar för att hantera asylärenden.

Bland annat gäller följande för den asylsökande: asyl ska sökas i det första EU-land den asylsökande anländer till. Om det kan bevisas att en asylsökande i t.ex. Sverige först vistats i ett annat EU-land, ska han eller hon skickas tillbaka dit.

ASYLRÅD. Verksamheten är uppdelad i två delar, dels vårdmottagningsdelen som drivs av ideella krafter för att hjälpa människor som är i behov av sjukvård, dels asylrådgivningen dit människor kommer som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i alla instanser, men som omöjligt kan återvända till det land de flytt från och därför måste stanna i Sverige. Här i den s.k. MR-hörnan kan de därför få diskutera vilka möjligheter som finns att få hjälp med bland annat överklagande av Migrationsverkets beslut. Den sistnämnda delen är den Anita Dorazio är mest involverad i. Hon har arbetat energiskt med den här frågan i många år nu och har bland annat fått priset Årets svensk av tidningen Fokus för sina insatser.

VÄNTAN. Lokalen är trång och instängd, någon öppnar ett fönster, läkarna springer ut och in ur mottagningsrummen och ropar ut nya nummer på patienter, en del väntar också på att få prata med Anita och en juristvolontär, som sitter i ett hörn av rummet, avskilt med en skärm. Volontärerna bjuder på kaffe och bullar medan besökarna väntar, tålmodigt. Precis där jag står sitter en man i en lädersoffa. Han har svårt att andas. En läkare uppmärksammar honom och skyndar dit, han får tabletter och en volontär för honom i bil till sjukhus.

– Man kan inte tänka på miljön nu, detta är en jourutryckning, säger hon och ler snett mot mig, sedan är de borta, hon, läkaren, mannen och en tolk. När jag pratar med Anita dagen efter berättar hon att mannen har KOL, kronisk obstruktiv lungsjukdom, en sjukdom kopplad till rökning, och akut astma. Mannen vistades på akuten till klockan 01.00 samma natt.

AVSLAG. Jag pratar med två unga kvinnor från Bangladesh, den ena av dem har fått avslag på sin asylansökan. Hon kan inte vara äldre än 19 eller 20 år. Anita berättar för mig att hon blev uppringd av flickans rektor på gymnasiet där hon går.

– Hon har vistats här i fyra år, toppbetyg och pratar flytande svenska, men det är inte skäl nog till att få stanna i Sverige, säger hon och suckar. Jag frågar en av volontärerna, vi kan kalla henne Lisa, hur man får reda på att den här kliniken finns, hon svarar att det helt enkelt handlar om mun mot mun-metoden.

– Man får höra talas om kliniken på olika sätt, men vi kan ju inte sätta ut reklam i tidningen precis, säger hon.

UNDER JORDEN. Hur ser du på att en sådan här verksamhet måste drivas under jorden, frågar jag.

– Det får man ta, svarar Lisa med en axelryckning, så länge politikerna inte gör något åt den inhumana synen man har på flyktingar och asylrätt så kommer det att förbli såhär och vi kommer fortsätta såhär också för den delen.

Mottagningen har funnits sedan 1995 och startades av bland andra Anita Dorazio. Tanken var att kunna ge hjälp åt människor, dels genom läkarvård och dels genom Asylkommittén. Man ville försöka hjälpa till med exitentiella frågor så som asylfrågor och den juridiska biten. Dessutom samlar man genom Asylkommittén in pengar till ”mat och potatis”, ett uttryck som kommer sig av att det är ungefär vad pengarna räcker till.

– Människor som måste ha mat, de måste ha mobilkort för att kunna nå oss, de måste ha SL-kort för att kunna komma hit, därför behöver vi bidrag från olika frivilligorganisationer och privatpersoner, säger Lisa.

Foto: Björn Folke JohanssonFÖRTRYCK. Jag lämnar lokalen efter några timmar. Full av intryck och framförallt förvissad om att detta skulle alla behöva se någon gång. Papperslösa flyktingar som flyr från diktaturer, förtryck, från tvångsgifte eller tortyr. De ser ut som alla andra människor och jag skulle aldrig kunna veta om de var papperslösa eller inte om de bara gick förbi mig på gatan.

När jag ringer upp Anita dagen efter summerar hon det hela tydligt för mig genom att säga:

– Tänk om det var du eller jag, våra systrar eller bröder som behandlades på detta sätt, i ett civiliserat land som vi utger oss för att vara.

 

Efterord

Detta reportage skrevs för en tid sedan och sedan dess har en del hänt i avseende vård av papperslösa flyktingar. Regeringspartierna har i samarbete med Miljöpartiet de gröna fattat en del beslut som är tänkta att förändra vårdsituationen. Papperslösa under 18 år ska från och med juli 2013 ha rätt till fullständig vård och läkemedel. Papperslösa vuxna har rätt till mödravård och akut vård.

För att få en uppdatering av det nya regelverket och en kommentar till hur det förändrat vårdsituationen för papperslösa bortom stora ord från gröna oppositionspolitiker och blåa regeringsrepresentanter ringde jag upp Anita för att höra hur hon ser på utvecklingen.

– Det har inte hänt något alls i praktiken. Överenskommelsen som den såg ut från början var skamlig och borde ha rivits för länge sedan. Bara det att man gick med på att de som fått avvisningsbeslut ska tvingas återvända till sina hemländer är i grunden upprörande. Sedan ett och ett halvt år har extrachartrade plan deporterat tusentals förtvivlade irakier tillbaka till helvetet där, berättar Anita och det hörs att hon är upprörd.

– Uppsåtet då från Miljöpartiets sida var kanske välment. Många av dem som gjort den här överenskommelsen har stora hjärtan och har varit aktiva i flyktinghjälpen i landet. Verkligheten idag ser inte så ut att det här i praktiken förändrar ett dugg.

Varför gör överenskommelsen så lite skillnad då?

– De som söker hjälp hos oss på vår vårdmottagning är människor med allt från enkla åkommor till svåra sjukdomar. Många har posttraumatiska symtom. De vågar inte uppge sina adresser så de kan inte bli kontaktade med provsvar, eventuella kallelser och räkningar. Det gör det svårt att söka hjälp hos den vanliga sjukvården. De blir även i fortsättningen helt utlämnade till frivilligkliniker och ”snälla” landsting som kanske river räkningen. De vi möter dagligen har flytt sina länder undan krig, tortyr och förtryck, bland annat från Irak, Iran, Afghanistan, Syrien och Somalia. Somalierna och syrierna är de som har störst chans att få stanna just nu, till och med svenska myndigheter verkar fatta att det inte går att skicka tillbaka någon till Somalia eller Syrien just nu. Många har flytt från svår etnisk förföljelse till exempel uigurer från Kina, Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan. De gömda papperslösa är dödsrädda och ytterst misstänksamma mot myndigheter. Visst är det bra att barn- och mödrahälsovården gjorts tillgänglig för dessa människor men den som påstår att det är tillräckligt borde göra ett besök i dessa människors verklighet, säger Anita.

– Våra läkare på Kliniken brukar hjälpa till med remisser till specialister på större sjukhus. Psykvården för traumatiserade och våldtagna, kvinnor och män i Stockholm är under all kritik. Vi har ett antal frivilliga psykologer och psykiater som ställer upp ideellt och gör ett fantastiskt jobb. Min och vår grundtanke är att alla människor har lika rätt till hälsa och sjukvård oavsett ekonomisk eller social status. Ingen människa kan vara illegal, avslutar Anita Dorazio.

Jonas Lundgren