Skulefestivalen 2012. Docksta vid Höga kusten i Ångermanland

Dag 1 fredag den 13 juli

Fredagen den 13, den dag som inledde den 29 Skulefestivalen, började med sämsta tänkbara scenario: regn hela dagen. Skulle festivalen regna bort? Eller skulle publiken bestå av en liten skara under paraplyer?

Av flera skäl blev det inte så. För det första är det paraplyförbud på festivalplatsen. I alla fall på publikläktaren. Det kan erfarna besökare vittna om. För siktens och hänsynens skull. Det är regnkläder som gäller i värsta fall. Och lågt antal besökare. Men så illa blev det inte. Uppehållsväder mot kvällen och stundom blått över Skuleberget så att toppen ibland doldes.

Efter inledande sambatakter och flamencodans av gruppen Amor Falmenco, som kändes något malplacerade här uppe i skogen, invigde Jacke Sjödin den 29 festivalen.

Han är en god underhållare som tycker om att stå på scenen och ha kontakt med publiken. Och snickra ihop rimmade verser och visor som han inte sticker under stol med att han är ganska nöjd med. Publiken håller med och skrattar och applåderar.
Första artisten, förutom flamencogruppen - som förresten är ett bevis på festivalens bredd - var Peter Lundblad, som uppträdde här för 23 år sedan. Han har varit igång i 40 år som artist och han berättade om sina första stapplande steg i branschen tillsammans med Lasse Tenander. En alkoholiserad engelsman producerade och skulle göra grabbarna till stjärnor större än Beatles och på den vägen är det. Här finns Lundblad - var är Beatles? Slagnumret Ta mig till havet och gör mig till kung fick inleda och Peter var så nöjd med publikresponsen att han utbrast: Släng dig i väggen Peter Jöback!

Efter Peter Lundblad kom norrländska trion slaBANG med Kung Bore med omväxlande roliga och för det mesta kända låtar, även instrumentala, och roliga historier med original från fjällbyarna.
De tre killarna hade roligt på scenen och drog ner skrattsalvor och stampanden och applåder. Beatlespotpurri och Sven Ingvars Jämtlandsjazzen i twistformat hörde till repertoaren.

Jenny Almsenius, en blond bluesbrud i röd klänning, ville likna Marilyn Monroe medan hon tyckte att hennes kompande kvinnliga basist Elin Engberg skulle vara mera punkig. Det betydde i det här fallet att synas mindre än Jenny i sedesam grå klänning. Dessutom var hon så liten att hon knappt syntes bakom ståfelan. Den manliga gitarristen fick skämtsamma(?) bannor för att han spelade för långa solon. Jenny bor i Göteborg men kommer enligt programmet här uppifrån och det märktes att hon inte är uppfödd med vitsande, för de flesta försöken föll platt till marken trots att hon försökte få igång publikskratt genom att själv signalera att det var dags för flabb. Munspelet klarade hon betydligt bättre.

Jill Johnson var kvällens stora dragplåster. Klädd i tomatröd midjekort skinnjacka, snäva jeans och rosa pumps äntrade hon scenen och underhöll i över en timmes tid med egna countrylåtar av rockigt slag omväxlande med så kallade ballader och berättelser om sitt nuvarande och tidigare liv. I det tidigare hade hon bland annat klättrat på Skuleberget och tältat i området omsvärmad av mygg så att hon fick be om hämtning av sin gudfar som bistod den gången. När killen hon varit ihop med försvann tog också intresset för friluftsliv slut. Synpunkter från publiken jag kom i kontakt med var att framträdandet kändes något långdraget eftersom hon inte sjöng några gamla slagnummer (vilka är det?) utan bara nytt, för att göra reklam för nya skivan.

När det gäller försäljning finns det mycket att tillgå förutom skivor. Bordtennisklubben som arrangerar säljer kaffe och bullar förstås och det finns också wok och toast med svampstuvning, tunnbrödsrullar, och grillade korvar och hamburgare. Den som vill ta med något ätbart hem kan handla chokladpraliner, getost, rökt lax, renkött, älgkorv och andra läckerheter med lokal anknytning. Men försäljarna är inte lika lokala. Jag avslöjade en kvinna med ett tungomål som lät som om det härstammade från Katrineholm, men det var fel. Visserligen Sörmland, men närmare Nyköping, Enstaberga, kom kvinnan och hennes man ifrån, men de var uppflyttade efter pensionering för att komma närmare en dotter.

Dag 2 lördag den 14 juli

Frankrikes nationaldag uppvisade ett strålande väder. Jacke Sjödin i Dockstaslippers inledde inspirerat och roligt med visor och historier även denna kväll efter att trumorkestern Sambanola marscherat fram och trummat och presenterat sig. Dragspelsklubben var på plats vid ingången och spelade bland annat Afton på Solvik. Ett gäng klättrare syntes på bergssidan. Solen skymtade fram. Festivaldeltagarna  myllrade in med förväntan i blick. Massor av gubbar med basebollkeps och glasögon, kvinnor med övervikt och färgat hår, massor av barn. Allt var som det skulle.

Första artisten var Marta Parkman som specialiserat sig på Alice Babs-låtar i swinggenren. Klockan var fem på eftermiddagen och publiken var fortfarande på ingående. Därför lyfte det inte riktigt förrän sista låten, Povel Ramels Vi sjunger så bra tillsammans. En strålande avslutning med assistans av vännen Bobo i den manliga delen av duetten. Publiken vaknade och höll sig sedan på alerten ända till sista numret som avslutades när klockan hunnit bli närmare halv tolv.

Jacke Sjödin berättade om sin pappa Nicke Sjödin, tyvärr avliden för några år sedan, som var författare och språkekvilibrist (han också). Pappans speciella talang innebar att vi fått berättelser och texter på det speciella målet från Junseletrakten, Röåndialekt. Nästa artist, Ulrika Bodén, framförde psalmer översatta till detta speciella mål. Hon berättade också om sina framträdanden i folkmusikens tecken och speciellt i Nicke Sjödins tecken. Ackompanjemangen bestod av hennes egen flöjt, orgel, nyckelharpor och bas. Den koncentration som krävdes av publiken var inte svår att uppnå.

Gruppen Amor Flamenco som följde var förstås ännu ett bevis på festivalens bredd och omväxlande inslag. Flamencomusik och dito dans kan tyckas malplacerat i de ångermanländska skogarna, men varför inte? Snyggt är det.

Från Sundsvall kom gruppen Gibrish. En sångare i hatt tillsammans med fyra spelemän. Egensinnig musik och berättelser om skrock och oknytt, men också engagemang mot nationalism. Basisten med röd elektrisk ståfela hade passande nog asiatiskt utseende.

Eftersom inslagen och artisterna är så växlande och inte passar alla finns det rikligt med möjligheter att gå upp på den övre platån, bakom publikläktaren och ta sig en smakbit av lax, rökt skinka, älgkorv och getost som finns till försäljning. Köerna till pralinstugan, wook- och grillstånden var långa. Lördagskvällens föreställning var lång och hungern sätter till slut in. Det var också betydligt fler människor än dagen innan.

Enligt arrangören Bernt Böhlenius 2000 mot 1200 dagen innan. Han var nöjd och trodde att festivalen skulle gå ihop ekonomiskt. Det kändes bra med tanke på att det bör bli en ny festival nästa år, den trettionde. Jubileum alltså. Även framflyttningen av festivalen i år var lyckad eftersom det förra helgen pågått så många aktiviteter i omkringliggande orter. "Folket räcker inte till."

Theresa Andersson, ursprungligen från Gotland, men med internationell karriär och framgångar i bland annat New Orleans underhöll sedan med sitt enmansband. Mycket skickligt och musikaliskt halsbrytande. Snyggt med ett batteri pedaler och en stark liten tjej, barfota med röda byxor och vid vit blus.

Avslutning med en magnifik Jerry Williams i gul skinnpaj med paljetter och svarta byxor. Åtta excellenta musiker assisterade med den äran. Tre blåsare: sax, trombon och trumpet. Piano, två ljusblå Fendergitarrer, trummor och bas. En halvtimmes riggande under tystnad ökade förväntningarna. Men de infriades av en lysande aktiv sjuttioåring. "Vi har en spelning i Södra Sverige, men den är inte förrän i nästa vecka . Så vi kan fortsätta om ni vill," sa Jerry till publikens jubel. Åhörarna i bänkarna gungade, klappade, sjöng med och reste sig till sist. Fullt framför scenen. Tre extranummer på rad innan Sjödin fick avsluta vid halv tolvtiden. Kvällen blev ypperlig med den avslutningen.

Trots att regnet hängt över berget en stund och även släppt ner några droppar. Men till slut blev himlen önskvärt blå. Innan det skymde litet.

Stefan Estby