F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 2/97
e m u f o r i n u r d e b a t t e n g å t t
|
Det var med stor ödmjukhet och respekt som jag mottog uppdragen att delta i det utredningsväsende som ger sakligt underlag för maktutövningen i riket.Efterhand minskade min vördnad. Jag lärde mig nämligen att saklighet och objektiv analys inte alltid avgjorde vad som skulle stå i slutrapporterna.Tidigare skilde jag mellan Forskning och Utredningsverksamhet, det förra var förutsättningslös basforskning, det senare att med kända metoder undersöka en sak. Nu insåg jag att det fanns en tredje verksamhet, nämligen "Argumentsamlande". Detta var att från vetenskapens värld samla argument för en på förhand bestämd slutsats. Det kunde t.ex. röra sig om att teoretiskt motivera varför skatten för höginkomsttagare måste sänkas eller varför banksektorn måste avregleras. Rekordet i denna genre sattes av konsekvensutredningen inför folkomröstningen till EU. Där lyckades ett tiotal "oberoende och vetenskapliga" utredningar landa i samma slutsats, nämligen att ett EU-medlemsskap var fördelaktigt. Det var bra för demokratin, miljön, rättvisan, matpriserna och ekonomin, det var bra för människor, djur och natur. Denna utredning är skolexemplet på statsmakternas försök att under vetenskapens täckmantel manipulera en folkopinion och för alltid en skamfläck för svenskt utredningsväsende.
Mediareferaten av Lars Calmfors utredning om EMU ingav mig farhågor om att ännu en politisk rapport sett dagens ljus. Frågeställning (d.v.s. om vi skulle med i EMU eller ej) var sådan att något entydigt vetenskapligt svar inte kunde ges. Trots detta kom man fram till en klar slutsats, och en slutsats som dessutom var mycket behaglig för den styrande koalitionen mellan Socialdemokrater och Centerpartiet: Nej till omedelbart medlemskap, men Ja till ett framtida. Många reportrar ställde följdriktigt frågan, om inte detta resultat var mer eller mindre dikterat av statsmakterna.
Efter att ha plöjt igenom utredningens huvudrapport vill jag emellertid fria Calmfors från misstankarna om politisk styrning. Utredningen skiljer sig fördelaktigt från t.ex. konsekvensutredningen, något som möjligen beror på att endast akademiker ingått i utredningen. Resonemangen är nyanserade och (i flera avseenden) mångsidiga, det är för och emot, å ena sidan - å andra sidan. Förmodligen är detta den mest noggranna analysen av EMU:s konsekvenser som gjorts. Nyanseringen och detaljrikedomen är utredningens styrka, svagheten är att det blir lite långrandigt. På 500 tunga sidor säger man vad som borde kunnat koncentrerats till 50.
Det är inget nytt som framkommer. Kärnan i problemet är skäligen enkel: om vi går med i EMU mister vi möjligheten att justera ett mycket viktigt pris, nämligen valutakursen. Detta måste kompenseras med större flexibilitet på andra områden, t.ex. vad avser lönerna eller att löntagarna flyttar lättare mellan olika regioner. Finns inte denna flexibilitet på arbetsmarknaden (och det gör den inte) så är det stor risk för ökad arbetslöshet. Det är inte krystat att - som utredningen gör - av detta dra slutsatsen att vi bör vänta med ett medlemskap, åtminstone så länge arbetslösheten är hög.
Debatten om utredningen tystnade snabbt. Det är inte svårt att förklara. De flesta ledarskribenter är positiva till EMU. I decennier har de kunnat stödja sig på statliga kommissioner och delegationer, vare sig det gällt skattereformer eller sänkning av försäkringsnivåerna. Så kommer en statlig utredning, dessutom ledd av framstående nationalekonomer, och går på tvärs mot deras uppfattning. Då finns tre utvägar. Man kan acceptera den gud man tidigare stött sig på, och alltså avråda från medlemskap. Man kan förneka guden, och därmed underminera sina tidigare ställningstaganden. Eller man kan tiga och hoppas att saken glöms bort. Den sista vägen är den lättaste.
En ytterligare förklaring till tystnaden är att sakfrågan är avgjord för svenskt vidkommande, och att utredningen saknar politisk betydelse. Calmfors åsikt och analys betyder nämligen mycket lite i jämförelse med de politiska realiteterna. Utgången av den svenska EMU-debatten avgörs enligt min åsikt av två politiska förhållanden. Det första är motståndet bland människor och politiska partier. Fyra riksdagspartier, däribland koalitionsbrodern Centern, är mot ett medlemskap och en majoritet av folket säger nej. Att i detta läge, och med bitterheten efter folkomröstningen i färskt minne, propagera för medlemskap i EMU är politiskt självmord för socialdemokraterna.
Det andra är det allmänna opinionsläget för socialdemokraterna. Det går inte att med 30 procent i opinionsmätningarna utmana en stor del av partiets gräsrötter. Om partiledningen skulle engagera sig för ett EMU-medlemskap skulle splittringen bli stor och avhoppen många. Vid valet 1998 skulle risken vara stor att resultatet leder till att partiet för lång tid stabiliserades på 30 procents-nivån och Vänsterpartiet på nivån kring 15 procent. Detta skulle markera ett historiskt trendbrott för partiets dominans i svensk politik, och något ingen partiledning vill vara ansvarig för.
Dessa två faktorer väger betydligt tyngre än Calmfors rapport. Spiken i EMU-kistan slogs i av Centern och Kristdemokraterna, Calmfors utredning kan liknas vid de rituella besvärjelser som föregår en formell begravning.
Det politiska beslutet om svenskt medlemskap tas i höst, först av SAP-kongressen och därefter av riksdagen. Det troliga är att det blir ett Nej i båda instanser, möjligen ett milt "Nej nu". En folkomröstning är inte att vänta. Dels vill man inte genom en sådan binda sig för framtiden. Dels vill inte makten förlora. En gräsrötternas övertygande seger i en folkomröstning om EMU skulle leda till ett ifrågasättande av hela EU-medlemskapet.
Hur det går med EMU i sin helhet avgörs av de ekonomiska konjunkturerna. Om federalisterna inom EU har tur, och vi får en högkonjunktur som sträcker sig till något år efter sekelskiftet, kommer ett antal länder förmodligen att bilda EMU. Det är då också möjligt att man lyckas tråckla sig igenom det första decenniet, låt vara med återkommande problem och kvarstående hög arbetslöshet. Om det emellertid kommer en någotsånär djup lågkonjunktur om några år så kommer projektet att haverera. Detta sker t. ex. genom att Frankrike ger upp då arbetslösheten kryper upp mot 15-20 procent.
Calmfors utredning kommer säkerligen att dammas av då det gäller att motivera SAP:s och riksdagens nej. Och det är också möjligt att detta Sveriges ställningstagande blir droppen för de tyska socialdemokraterna. Och säger tyskarna nej så är projektet dött. Och när EMU dör så kanske konvergenskrav, stabiliseringspakt och anti-inflationskrav försvinner. Och när dessa bojor brister så kanske Europas länder kan börja föra en politik som leder till den fulla sysselsättningen. Så på så sätt kan Calmfors utredning bli likt den fjäril på Himmelska Fridens torg som orsakar en orkan i Karibiska havet. Men mer än en fjäril är det inte, och tyvärr så orsakar sådana sällan orkaner.
Sören Wibe, EU-parlamentariker och EMU-motståndareF O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 2/97
i n t e r n e t u t g å v a n
