F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
Kvinna i männens tidevarv
Hon avled vithårig och vid full vigör vid 91 års ålder den 27 augusti 1899, alltså för nittioåtta år sedan. Och nyligen kom Brita Hebbes lika gripande som gedigna biografi Wendela. En modern 1800-talskvinna (Natur & Kultur) ut i en nyutgåva. Själv läste jag den första gången som fjortonåring när den var nyutkommen, och hade dessutom förmånen att få lyssna på Brita Hebbe - som nu är avliden - vid ett flertal tillfällen då hon beskrev både Wendela och det fängslande och svåra arbetet att spåra upp mycket av det som samtiden velat gömma och glömma; allt i den heliga dubbelmoralens namn. Då i tonåren uppslukades och fängslades jag fullkomligt av boken, och har nu vid omläsningen på nytt drabbats av dess enastående blandning av berättarglädje och de breda kunskaperna om såväl denna historiska period som alla de tidens litterärt och politiskt betydelsefulla gestalter som Wendela kom i kontakt med. Det är verkligen en klassiker bland biografier som Brita Hebbe skrivit.De första åren i Wendela Hebbes liv skiljer sig egentligen inte på något avgörande sätt från vilken prostdotter som helst vid denna tid. Två mycket väsentliga undantag kan man dock med facit i hand tydligt peka på. Dels att hennes far Samuel Åstrand var osedvanligt fördomsfri i synen på att den bokliga lärdomen inte enbart hörde pojkarnas uppväxt och utbildning till. Uppmuntran till läsning var en del av hemmiljön. Där var Wendela Hebbe redan prioriterad och fick på så sätt ett väsentligt försprång för sin kommande gärning. Dels - och på alla sätt avsevärt mer avgörande och betydelsefullare - är att biskop Esaias Tegnér vid några rutinbesök i prästgården råkade fästa sin uppmärksamhet vid den då ännu mycket unga och vackra flickan, med sitt svarta långa hår mot allt mode fritt utsläppt och med de sedermera av flera omskrivna brännhet svarta ögon, djupa som brunnar, fulla av såväl drömmar som löften, som någon uttryckte det. Tegnér avgav löftet att hon närhelst det passade henne var välkommen att skriva till honom.
Den typen av spontan generositet i stundens ingivelse - oftast till intet förpliktigande - var i högsta grad utmärkande för Tegnérs tumultuariska temperament. Det var alltså inte löftet eller att han kallat Wendela för "min dotter" som var det sällsynta, utan att Wendela Hebbe senare inte avstod ifrån att verkligen skriva till Biskopen och ledamoten av Svenska Akademien Esaias Tegnér, då redan en av sin tids mest hyllade och uppburna skalder, och det i en omfattning som vi idag knappast kan göra oss en föreställning om, såvida man inte drar parallellerna till vår tids pop- och idrottsstjärnors kultstatus.Hursomhelst tar nu en stillsam och på alla sätt artig brevväxling sakta fart mellan Wendela och Tegnér, där han generöst ger konkreta rekommendationer såsom att Wendela bör studera tyska språket - ett råd hon snart följer - och samtidigt lånar han ut många av de böcker som Wendela Hebbe har svårt att komma över - paketen med "litterära livsmedel" som Tegnér kallar dem kommer tätt.Snart ändrar dock innehållet drastiskt karaktär.
När den erotiskt synnerligen bevandrade Biskop Tegnér efter ett par misslyckade kvinnoaffärer, självfallet då vid sidan av sin lagvigda maka, med viss desperation ser hur åren går, hur håret grånar och ålderdomen närmar sig med hast, då påbörjar den redlige men såväl i sitt eget stift som i Hufvudstaden ökände horkarlen att uppvakta den då gifta Wendela Hebbe med en testosteronsprutande intensitet och bångstyrigt och bocklik målmedvetenhet.Till en början är förvisso tonen vädjande, smickrande och med deras stora bärande gemensamma intressen för litteratur och samtida händelser inom politik och filosofi som naturliga vilopunkter mellan attackerna i de minst sagt underhållande och gripande breven - inte för inte anses Tegnér vara Sveriges främste och mest framstående brevskrivare.Det dröjer heller inte länge förrän Tegnér befinner sig långt bortom alla omskrivningarna och artighetsfraser."Förlåt mig därför, du älskade, att jag icke förmår tänka mig dig endast som själ, ehuru högt och rättvist värde jag sätter även på den, utan som en ung, vacker, livlig kvinna med blixtrande ögon, som är det älskande hjärtats glasdörrar och dit det är skönt att blicka in, ett älskat väsen med kött och blod och mamlucker på köpet."Snart blir tonen hetare, och samtidigt än mer förebrående. Han anklagar Wendela för hennes köttsliga kyla och ovilja att även dela kropparnas kärlek och avfärdar ilsket själarnas platoniska gemenskap. "Dock nej - du får icke heller själv ha någon barm, ty detta är ju även ett könstecken, och din kärlek skall vara könslös, det är endast med själen du skall älska. Med andra ord uttryckt vill detta säga att du aldrig för en karl, för mig till exempel, som älskar dig och som du älskar tillbaka, skall känna annat än 'vänskap', ty så kallar du onaturen. Det är samma sublimerade abstraktion som ligger till grund för den så kallade platonismen, munklivet och flera andra galenskaper som alla utgår ifrån att kroppen, materien är det onda, det orena, det syndiga; det är endast den förnämare själen som har lov att älska, men NB. endast som en snöpning... Du sätter kärleken, för att få honom rätt ren, under luftpumpen; och den stackarn dör på experimentet."Den ohöljt kåte och i jakten hänsynslöse Tegnér gick så långt att han till slut helt lade ansvaret på Wendelas axlar för den av henne dyrkade skaldens tystnad och framtida verksamhet som poet. "Ack Wendela", skriver Tegnér ytterst utstuderat: "Ack Wendela, hur skall jag, den försmådde, kunna ha någon levnads- eller sångarlust då du icke kan älska mig? Mitt hjärtas, kanske till någon del svenska sångens öde vilar numera i dina händer; skall det förvissna där?"
Wendela Hebbe har vid denna tid hunnit föda tre barn, döttrar samtliga. Inte heller dröjer det många år förrän det uppdagas att hennes man, Clemens Hebbe, förskingrat andras pengar med en egen konkurs hotande och väljer att hals över huvud lämna såväl familjen som Sverige och gick i landsflykt i stället för att inställa sig till tinget där Wendela Hebbe själv och utan att vara insatt i mannens affärer får möta ulvarna. Huset, möblerna, hennes älskade boksamling, allt det som nyss var familjen Hebbes hem säljs ut på offentlig aktion.Kvar står Wendela Hebbe, ensam att försörja sig själv och tre barn. I hemlighet har hon bett och fått låna 100 riksdaler banko av Tegnér för att åtminstone ha till hyra och mat. Det är också på allvar först nu - förutom i de frispråkiga breven till den tilltagande tungsinte Tegnér - som något av den dubbelnatur skymtar fram och som utmärker Wendela Hebbe. Trots sin ödmjukhet och kraftiga motvilja att framhäva sig själv eller sina egna förtjänster tvekar hon aldrig att kraftfullt skrida till handling och använda högst okonventionella och modiga metoder för att nå sina uppsatta mål. I en annons i Jönköpings tidning skriver Hebbe att hon snart flyttar in till staden och då avser undervisa i "musik, elementerna av sång, ritning, målning och lithocromie samt tyska, fransyska och engelska språken".Blygheten och anspråkslösheten, vilka sitter djupt i hennes natur, är när det krävs av henne som bortsopade. Undervisningen får ekonomin och henne själv snabbt på fötter. Inte heller inför nästa stora steg i sitt liv tycks hon tveka eller bäva alltför mycket när hon väl fattat sitt beslut. Ty under tiden som lärare har hon även ägnat sig åt eget skrivande; en lätt och smidig stil skaffade hon sig mycket märkbart redan under den långvariga brevväxlingen med Tegnér. När hon år 1840 får romanen Arabella antagen av Tegnérs huvudfiende vid denna tid, Aftonbladets stridbare ägare Lars Johan Hierta, ryggar inte Wendela Hebbe tillbaka utan går sin egen väg. Hon skriver snabbt ihop några följetonger och essäer till tidningen och flyttar snart upp med sina tre flickor till Stockholm och lämnar Jönköping och stadens ständiga skvaller bakom sig.
Den 24 juli 1841 skrivs sedan det historiska anställningskontraktet mellan Wendela Hebbe och Aftonbladet, med Lars Johans Hiertas signatur vid sidan av hennes. Hon är nu inte bara Sveriges första kvinnliga journalist, utan i en avsevärt vidare mening vårt lands första kvinnliga litteratör med en imponerande bredd och ett stort register inom högst skiftande verksamhetsfält där pennan är arbetsredskapet.Från och med nu befinner hon sig i det liberalt radikala och kulturella Sveriges centrum. Ofta arbetar hon förvisso hemma i Gamla Stan och sitter inte på Aftonbladets redaktion. Det gäller främst då det mycket betungande översättandet till Hiertas storartade succé Läsebibliothek af den nyaste utländska litteraturen, där Hebbe får arbeta med lunta efter lunta av allt från dåtidens skräplitteratur till självaste Charles Dickens. Hon recenserar böcker och musik, teater och operor. Hon skriver de första socialreportagen i svensk press någonsin.
Hon ger 1845 ut den banbrytande antologin Svenska skaldestycken för ungdom och året därpå kommer Hebbes enda ännu läsvärda roman ut, med titeln Brudarne. Den sirapssöta Lycksökarne kommer år 1851.Hemma om kvällarna hos de fyra kvinnliga "Hebborna" samlas vänner som Carl Jonas Love Almqvist med vars Songes och deras komponerande Wendela aktivt hjälper till, där finns allt oftare och oftare Hierta själv, och även den intellektuellt rörlige och starkt självständige professorn och intellektuellt spännande Johan Henrik Thomander tittar upp så fort hans tid tillåter.Undan för undan börjar umgänget med Hierta bli allt intimare. Snart lever den liberale föregångsmannen och aktive kvinnosakskämpen - som haft så stor betydelse för lagstiftningen till förmån för kvinnors rättigheter - med två familjer.När Wendela Hebbe ska fylla fyrtiotre upptäcker hon att hon på nytt är gravid. Pojken, Edvard, föds i januari 1852 och får varken bära sin fars eller mors namn, även om kontakterna upprätthålls flitigt och fadern Hierta helt tar på sig ansvaret för ekonomi och utbildning.
Detta händelserika liv, av vilket här bara kunnats antyda en blek skugga av det insiktsfulla och levande porträtt Brita Hebbe förmår måla upp, avslutas under lugnare former även om Wendela Hebbe förblir aktiv på många sätt och på många fronter in i det allra sista.Dagen före hon avlider reser Wendela Hebbe sig upp i sängen och deklamerar Tegnérs "Sång till solen" utan att staka sig på en enda stavelse. Det är lätt att då komma och tänka på en mening som skaldekonungen en gång skrev till Wendela när han inte ville att hans brev till henne skulle brännas i rädsla inför eftervärldens moraliska domslut. Den redlige Tegnér skrev:"Sedan både du och jag är döda kan det ej skada om man får veta hur kär jag har haft dig."
Lars Johan Hierta
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
