F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95
S e t t  •  L ä s t  •  H ö r t

Det handlar om poesi. Det handlar om verkligheten som dikt, om samtiden fångad i den mest påträngande trycksvärta. Det handlar om Göran Greiders senaste samling, När fabrikerna tystnar.
Orden han skriver finns här. De lever nu; de lever ett alldeles eget liv djupt inom oss. Den värld de beskriver är den verklighet som är vår; de lyckas fånga exakt just det som i detta ögonblick pumpar runt i tidens egna och allt skörare ådror. Göran Greider skriver en poesi som länge, mycket länge, verkade som utdöd och för alltid förlorad; en poesi som utgår från vad som ska berättas och vad poeten sett och upplevt under till exempel sina resor genom landet, inte från några blodlöst sofistikerade metateorier.
Det Göran Greider skriver som diktare känns genuint äkta och övertygande på ett sätt som i dag mycket få poeter mäktar prestera. De erfarenheter han sätter på pränt är inte hans personliga eller snävt privata. De är i högsta grad allmängiltiga och förmår i många avseenden formulera det som annars skulle ha riskerat glömmas bort eller för alltid stannat kvar mellan det outtalade missnöjets benhårt sammanbitna käkar; ihopbitna av lika delar hat som en kvarlevande rädsla inför samhällets potenta auktoriteter.
Att Göran Greider lyckas där så många andra misslyckats tror jag i stor utsträckning beror på att hans dikter är skrivna just här och nu. De är sprungna ur skilda möten med vår vardagliga verklighet, det Sverige som vi alla möter när vi för en stund tar oss tid att stanna upp och verkligen ser oss omkring.
Inte sneglar heller denna poesi på de litterära trender som för tillfället härskar på parnassen. Göran Greider skriver sina dikter av den enkla anledningen att han måste. Denna poesins tvingande kraft hänger i Greiders fall tveklöst samman med hans arbetarbakgrund. För honom var världen inte given; den var aldrig självklar. Därför måste den - om och om igen - erövras och beskrivas, genomskådas och fångas i ord. Och ännu lever hatet, ja jag tvekar inte att kalla det klasshatet, kvar inom honom och i högsta grad i hans lyrik. Därigenom blir konturerna skarpa och tydliga. Det ljummet beskrivna har - befriande nog - ingen plats i Greiders poesi.
"Hatet förblir en av de viktigaste drivkrafterna", lyder också en strof i dikten Klassresenär. Skickligt ställer han arbetarungens uppbrott mot de bättre bemedlades: "Jag har ibland hört medelklassens / söner och döttrar tala om sina föräldrauppror. / Men upproret begår de ju på / sina fäders och mödrars språk. / De hetsiga scenerna lämnar de lugnt bakom sig: / det är bara köttsår - det har aldrig trängt in."
Modet att på en och samma gång vara ytterst personlig i utgångspunkterna och inte tveka inför att slå fast att det han ser är sant, att inte fortsätta sitt liv som fånge i arbetarungens rädsla, gör Göran Greider till en av vårt språks stora poeter idag. Styrkan ligger givetvis inte enbart där. Förklaringarna är avsevärt fler än så. En av de viktigare handlar om förmågan att se. Det är inte minst i denna Greiders förmåga att verkligen iaktta och fånga det som annars så lätt går förlorat i vardagens hastighet som får hans dikter att leva. Alltså: Den på alla sätt avgörande detaljen som ofta skiljer den starka och övertygande poesin från den sämre och mindre levande.
Dessutom äger Greider den närmast magiska förmågan att få de döda föremålen och det allra vardagligaste och skenbart gråa att plötsligt skimra till, och i hans händer börjar de leva en sällsynt form av eget liv. Denna förmåga är det annars nästan enbart Lars Gustafsson och den tidige Tranströmer som besitter.
Skulle poesin spela samma roll i vår tid som den gjort under tidigare årtionden hade Göran Greider på ett självklart sätt varit vår generations, vår tids tydligt talande och manande röst.
Tyvärr har poesin effektivt lyckats marginalisera sig allt mer och mer, inte minst genom att medvetet sträva efter att bli till en teoretisk lek för de redan inbjudna och inblandade. Men kanske kan poeter som Göran Greider och Fredrik Ekelund och en handfull till förmå att visa att poesi inte enbart är en angelägenhet för ett litet exklusivt fåtal, utan något som bokstavligen berör oss alla.
Göran Greider har med När fabrikerna tystnar - och de två föregående samlingarna Pasolini i Stockholm och Ombyggd Volvo - med mer än önskvärd tydlighet visat att poesin lever och att han är en av dess mest imponerande, begåvade och övertygande företrädare.

Redaktör för Sett. Läst. Hört. är Mikael Löwegren, 036-18 51 05

Göran Greider

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

---