F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
 | WINSTON S. CHURCHILL 12 december 1900 av Mark Twain |
Flera framstående anti-imperialister hade protesterat mot att de utan att tillfrågas hade tagits med i mottagningskommittén. Till dem som protesterade hörde Mark Twains vänner William Dean Howells och Henry Van Dyke.Mark Twain valde emellertid delta i evenemanget som ordförande. Här följer det uppmärksammade tal han då höll.I många år har jag som självutnämnd missionär med nitälskan stridit för min vision - en förening mellan Amerika och Moderlandet med vänskapens, uppskattningens och tillgivenhetens band - en hjärtats allians som för alltid och till allas bästa skulle påverka de politiska relationerna mellan våra bägge länder. Var jag än uppträtt inför en församling av amerikaner eller engelsmän, i England, Indien, Australien eller någon annanstans har jag framfört mitt budskap och i varma ordalag prisat våra länder. Jag har påpekat hur snarlika deras folk är till både till sin natur och i själen; jag har visat hur Amerika, de hemlösas, de förföljdas och de förtrycktas tillflyktsort slår upp sina portar för alla som lider och har råd att betala de 50 dollar det kostar att komma in, alla utom kineser; hur England, den mänskliga frihetens moder yttrat de storslagna orden: »den slav som sätter sin fot på engelsk jord är fri« och hur det med sin starka hand spritt detta glada budskap till varje tunnland av det väldiga imperium vars besittningar omspänner hela jordklotet; hur manligt Amerika har stått upp till försvar för de mänskliga rättigheterna överallt och medverkat till att tvinga Kina att ta emot främlingen, när det inte vill ha honom och till att släppa in honom gratis fast det ville ha 5O dollar av honom, om han var en harmlös kristen, eller ta livet av honom, om han var missionär; hur osjälviskt England har kämpat för en öppen dörr för alla; hur ädelt och fromt Amerika har försvarat denna öppna dörr i alla sammanhang där det inte gällt dess egen; hur generösa vi har varit och vilken generositet England visat genom att inte kräva fantasisummor för sina avlivade missionärer, vilket Tyskland gör, utan varit berett att acceptera varor - smällare och te - som gottgörelse för dem medan Tyskland krävt territorium, reda pengar, monument och allt annat som finns inom räckhåll, och därtill kyrkor till de dödas minne varigenom en sann sinnesförändring och pånyttfödelse och annat som ingår i den tyska treenigheten blivit så dyrt att Kina inte har råd med några fler tyska missionärer förrän det får ordning på sin ekonomi; med vilken självrespekt England och Amerika har avstått från att härma det tyska skränandet, den tyska rovgirigheten, den pansrade näven som knyts kring en kofot och den breda käften som ömsom kacklar fromlerier av billigaste slag och ömsom "ingen pardon", allt efter stämningen på marknaden; hur ädelt (och skamset) våra båda länder ängsligt och präktigt stod på sidolinjen vid Port Arthur och fällde ljuva, förstående tårar medan Frankrike och Tyskland hjälpte Ryssland att plundra japanerna; hur storslaget vi skyndade till det stackars övergivna, förtvivlade och under seklers slaveri förtryckta Kubas räddning, sprängde dess bojor och befriade det; bakom oss stod England och höll stånd mot ett missnöjt Europa och i dess vänliga öga glimmade en varning och ett varsel strid. Ja, som missionär har jag sjungit denna lovsång och jag sjunger den ännu trots att jag anser att England syndat genom att ge sig in i ett krig i Sydafrika som det kunde ha undvikit utan att förlora sin heder eller värdighet - liksom jag anser att vi har syndat genom att ge oss in i ett krig på Filippinerna under samma förutsättningar.
Mr Churchill kommer att berätta för er om kriget i Sydafrika och därtill är han kompetent - han har själv skrivit och kämpat sig igenom det. Och där har han skaffat sig meriter som en dubbelt så gammal man kunde bära med stolthet. På fädernet är han engelsman, på mödernet amerikan - enligt min uppfattning en blandning som ger en fulländad människa. Vi har nu det vänskapligaste och behagligast tänkbara förhållande till England. Huvudsakligen tack vare min missionärsinsats, skulle jag tro, och det är jag glad för. Vi har alltid varit fränder: blodsfränder, religionsfränder, fränder i vårt representativa styrelsesätt, fränder i ideal, fränder i rättfärdiga och höga syften; och nu är vi fränder i synd, harmonin är fullkomlig, blandningen är lika perfekt som mr Churchill själv. Jag har äran att överlämna ordet till honom.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
