F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
|
Bilen är ett försök att konstnärligt gestalta invandrarnas situation. Men reaktionen har blivit något annat - småstaden har sett bilen i trädet som ett hån mot vacker konst, mot gott hantverk, mot landets alla skattebetalare. Det är lustigt, ett nästan identiskt bemötande fick Marcel Duchamp för 80 år sedan i New York. Då kunde man tala om modernismens genombrott.Sen tog det några decennier, exakt åtta, innan erövringståget nådde Växjö.Tyvärr var publiken inte med på noterna. Människor och kritiker såg urinoaren som ett hån mot god smak och mot konstnärligt hantverk. Man talade om den som en obstruktion av alla gängse värdeskalor.80 år senare har Duchamp-effekten kommit till Växjö.Den grå personbil som konstnären Ian Newbery hängde upp i en stor ek i en av stadens mer traditionsbundna gröna lungor, sjukhusparken till Sankt Sigfrids sjukhus, väckte våldsamt rabalder redan första dagen, då den stora kranbilen rullade in på sjukhusområdet. Det var ju inte detta landstinget hade tänkt sig med en trevlig utomhusutställning på temat in och utvandring, lät man förstå.Psykiatrisjukhusets läkare kom ut ur sina stora tegelbyggnader, och förklarade att bilen utmanar verklighetsuppfattningen hos sjukhusets patienter.En av läkarna förklarade i tidningen Smålandsposten:- Många patienter vågar nog inte berätta att de sett en bil i ett träd. I vanliga fall är det just sådana yttringar som kan påverka om patienten får frigång eller inte.Landstingets fastighets- och servicechefer såg genast installationen som livsfarlig. Bilen kunde ramla ner. Skötsamma människor kunde få den i huvudet.- Vad ska det här vara bra för?Fastighetschefen sade det om och om igen.- Vad ska det här vara bra för?Servicechefen lät spärra av hela området runt trädet med varningsband i plast på röda stolpar. Detta i sin tur ledde till förstasidor i både lokal- och kvällspress.Bilen blev plötsligt var mans sak. Kunde det vara konst, att hänga upp en bil i ett träd?Också miljövännerna gick igång, bilen läckte inledningsvis några centiliter diesel. De följdes av stadens insändarskribenter med rubriker som: "Lekstuga för konstnärer" och "Vad är konst?"En människa skrev att konstverket hörde hemma på en skrothandlares bakgård. En annan satte ordet konstnär inom citationstecken och talade sedan om "katastrof".80 år efter Duchamp var modernismen ännu som ny. I småstaden fanns det jobb att göra för en konstnär.Konstnären Ian Newberys egentliga avsikter var alltså att göra ett tankfullt bidrag till Konstnärscentrum-Syds sommarutställning om in- och utvandring. Han tänkte att människor skulle gå som vanligt i parken, och av en händelse upptäcka bilen i trädet. Fundera en stund över installationens koppling till migrationsfrågan.Vilka i samhället känner sig som bilar upphängda i träd?Ian Newbery, som är bosatt strax utanför Växjö, är själv invandrare. Dock inte synlig invandrare. Han är engelsman. Men ändå, han har svårt med språket.- För ett par månader sedan skulle jag skriftligt presentera ett konstnärligt projekt. Jag möttes av en fruktansvärd utskällning för att jag uttryckt mig på så dålig svenska. Och jag blev sårad, eftersom detta är ett handikapp för mig.- Jag kan utrycka mig med konsten, men inte med språket. Självfallet delar jag detta problem med ett stort antal andra invandrare, och med exempelvis svenska dyslektiker. Bilen i trädet kan vara en symbol för både invandrare och dyslektiker. Eller för de praktiska människorna i en teoretisk värld. I det här samhället är det nämligen bara tal och skrift som räknas, menar Newbery.I den lokala debatten om konstverket har migrationen knappast nämnts. Gapet mellan konstverkets effekt och Newberys intentioner visar att konsten är som den ska - tolkningsfri, gränsöverskridande.- Jag har inte alls gjort det här som en reaktion mot Växjö, förklarar Ian Newbery.- Jag ser min konst som något personligt, oberoende av orten eller platsen. Jag vill spränga mina egna burar med konsten. Jag vill återfå rätten att tänka själv, eller att få fungera som en femåring.Newbery är annars nöjd med sin bostadsort, trots att han som installationskonstnär knappast har några lokala kollegor. Denna sommar har han nästan stärkts i hemhörigheten. Platsens betydelse ska inte underskattas för konstupplevelsen. I småstaden är modernismen fortfarande möjlig.
Ian Newbery
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
