Peking är av denna åsikt: sedan gammalt är Taiwan en kinesisk ö. Kineserna har vid upprepade tillfällen befriat denna ö från utländsk ockupation. Sedan 1949 håller Goumindang ön, men Peking har aldrig erkänt den som en kinesisk republik. Man vill istället befria ön fredligt, just som man gjort med andra områden som tidigare legat under Guomindangs kontroll. För Peking är återföreningen med fastlandet en fråga om territoriell integritet. Från Peking kan man inte kräva ett samtycke till ett lösgörande av Taiwan från fastlandet. Lika lite kan man "köpslå med tigern om dess päls", eftersom Taiwan är en naturlig skyddsvall för Sydostkina och dessutom den största investeraren på fastlandet.

Guomindang ville återerövra det förlorade fastlandet och på så sätt återförena Kina - en dröm som inte ens Chiang Kaishek själv höll för möjlig att realisera. Men med tidens gång har "lillebrodern" Taiwan blivit ekonomiskt överlägsen "storebrodern" på fastlandet. På senare år har utvecklingen av demokrati och frihet på Taiwan vunnit erkännande i världssamfundet, och detta desto mer som Peking upprepat fördömts för brott mot de mänskliga rättigheterna. Denna atmosfär är naturligtvis gynnsam för separatisterna, som ser självständighet som en seger och återförening som en förlust. Dessutom har den nya generationen taiwaneser allt färre band till fastlandet och de intresserar sig allt mindre för en återförening med den stora fattiga brodern. Men ledningen på ön måste redan nu vara eftertänksam: vad skulle det betyda att avstå från marknaden på fastlandet? Kan ett från fastlandet självständigt Taiwan verkligen förbli suveränt? Hur kan Taiwan övervinna fastlandets militära överlägsenhet?

Chiang Kaishek försökte under det antijapanska kriget att förgöra kommunisterna med hjälp av japanerna. Han fördömdes därför av kommunisterna som förrädare, eftersom det han gjorde bröt mot en kinesisk princip: "bröder slåss med varandra hemma, men vid ett angrepp utifrån drar alla sitt strå till den gemensamma stacken". Uppenbarligen har ledningen på Taiwan dragit lärdomar av detta och den är, liksom Peking, emot utländska interventioner. Av detta kan man dra den logiska slutsatsen: presidentvalet för inte automatiskt till Taiwans självständighet. Situationen bör i och för sig inte underskattas, men heller inte överskattas.

Och så några ord om ett land som frivilligt gör sig stora mödor för att överta den ledande rollen i världen. Utrikesminister Warren Christopher hade en seriös min när han i TV sade att USA hade intressen i Taiwan-regionen och att man menade allvar med detta. USA:s militära närvaro i Taiwans närhet visar också att man verkligen menar allvar. Frågan är emellertid: var någonstans saknar USA intressen? Detta land som så gärna delger andra länder lektioner i frihet, demokrati och mänskliga rättigheter - tänker det också på andra länders och folks rättigheter?

Gulf-kriget ingav kanske USA en falsk känsla: vi kan göra allt. Men egentligen vore det kanske bättre för USA att tänka på det kinesiska inbördeskriget eller på Koreakriget. USA stödde Guomindang med alla medel i kriget mot kommunisterna. Militärt var de i början mycket bättre utrustade än "de röda banditerna". Det var en historiens ironi att inte Guomindang och dess amerikanska hjälpare jagade kommunisterna över till Taiwan, utan att det blev tvärtom - ett bevis för att vapen inte är den enda avgörande faktorn i krig.

Det är icke förglömt vad en av USA:s generaler sade vid koreakrigets slut: att han var den första av USA:s generaler som undertecknade ett vapenstilleståndsavtal vilket inte gjorde USA till segrare. I själva verket har USA aldrig haft någon lycka i Ostasien. Bättre vapen hjälpte dem heller inte att undgå det ända till dags dato högst smärtsamma nederlaget i Vietnam. Den dåtida amerikanska militära närvaron i Taiwan-regionen är nu det bästa sättet för fastlandskineserna att mobilisera, att kämpa mot utländska interventioner, eftersom de är uppfostrade i den antiimperialistiska och antikolonialistiska andan.

Sedan studentrörelsen 1989 har mitt land nästan blivit synonymt med brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag kan visserligen förstå den ihållande upprördheten hos världssamfundet, men jag måste trots det fråga mig: vad gömmer sig bakom denna upprördhet? Ett politiskt, ekonomiskt och militärt starkt Kina faller inte alla i smaken. Men när det gäller internationella angelägenheter gäller inte bara smaken. Man kan inte bete sig som om FN aldrig erkänt Kinas suveränitet och territoriella integritet, som om Taiwan - liksom Tibet - inte vore delar av Kina. Länder som protesterar mot Kina kan inte kräva av Peking att man, inför åsynen av den aktuella faran för en delning mellan Taiwan och fastlandet, skall sitta med armarna i kors och titta på.

Det finns människor som inte bara tänker, utan som också säger öppet: den som söker rättvisa i politiken finner bara den nakna makten. Världshistorien har emellertid igen och åter igen visat att folkets intressen till sist spelar den avgörande rollen. Överlåt alltså kineserna på bägge sidor om sundet att avgöra vari deras intressen består.

Universella måttstockar? Vackra ord. För lösningen av Taiwan-frågan finns det bara kinesiska måttstockar.

Översättning från tyskan: Thomas Karlsohn (Ur Neues Deutschland 20/3 1996). Zhou Chun var tidigare tolk åt Mao Zedong och Zhou Enlai. Bestraffad som "högeravvikare" 1957. Återupprättad 1979. Bl. a. föreståndare för ett forskningsseminarium i Shanghai. Sedan 1988 gästprofessor i Berlin.

En ung Chang Kaishek

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/96

---