F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9-10/95
Sveriges väg in i EU
Den politiska eliten dansade efter SAF:s pipa
text Anders Claesson
Högerideologen och före detta Sifo-chefen Hans Zetterberg nöjde sig med att konstatera att opinionerna inte har mognat. Han räknade i sin DN-krönika (27/9) upp sju stadier som "alla opinioner går igenom". De fyra sista stadierna ser, omsatta till svensk EU-opinion, ut på följande sätt enligt Zetterberg:4. Motstånd genom önsketänkande. Vi är ju bättre på välfärd än andra, varför skall vi då gå med i EU? Eller vi kan säkert göra om EU så det blir som Sverige.5. Valarbete. Här inser vi att det finns både fördelar och nackdelar med EU och vi börjar väga för och emot.6. Tankemässig lösning. I detta stadium förstår vi "innerst inne" att EU när allt kommer omkring är bäst i långa loppet. Och vi tror att landet kommer att gå med.7. Det mogna omdömet. Vi är nu redo att känslomässigt och intellektuellt offra vad som krävs för att få en framtid i EU. Vi tror nu uppriktigt att detta är bäst för oss och för kommande generationer. Vi kan stå för denna åsikt i våra samtal.Zetterberg "misstänker" att svensk ja-opinion, särskilt inom socialdemokratin, bara kom till stadium 5 och 6 före folkomröstningen, vilket alltså skulle förklara resultatet i EU-parlamentsvalet.Ovanstående citat kan alla stå som exempel för att också Sverige är ockuperat av den nya elit som den amerikanske historikern Christopher Lasch beskriver i sin bok Eliternas uppror - och sveket mot demokratin (SNS Förlag).Eliten, som Lasch kallar "den pratande klassen", anser sig kunna bedriva politik och fatta beslut om stora genomgripande förändringar utan vare sig folkligt stöd eller demokratisk legitimitet. Den lever sina liv helt isolerade från den verklighet som majoriteteten av befolkningen lever i.Demokrati och folkligt inflytande på politiken ses som någonting hotfullt eftersom det kan försvåra eller i värsta fall sätta stopp för det som eliten vill genomföra. Ett folk som sätter sig emot har inte förstått sitt bästa, alternativt inte insett vad som är nödvändigt.Christopher Lasch beskriver USA men en likadan bok skulle kunna skrivas om Sverige, där hantering av EU-frågan framstår som det klarast lysande exemplet. Principiella ståndpunkter om demokrati och svensk självständighet har konsekvent fått ge vika för diverse ekonomiska nödvändigheter som förts upp på dagordningen. När anpassningen till EG tog fart i mitten på 80-talet skedde det utan debatt och utan hänvisning till ett framtida svenskt medlemskap. SAF och Industriförbundet, tillsammans med ledande företrädare för exportindustrin, hade initiativet redan från början och drev politikerna framför sig. I boken Tolv röster för Europa (Näringslivets EG-Fakta, 1992) avslöjar Storas koncernchef Bo Berggren att näringslivet bedrivit intensiva påtryckningar i tio års tid för att åstadkomma EES-avtal och en ansökan till EG.För näringslivets politiska ideologer var EG-anpassningen ett instrument för att genomföra det nyliberala systemskiftet, vilket Peter Wallenberg klargjorde med följande ord: "Inträdet i EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år - ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande nedskärningar inom offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen." (Dagens Industri 18/4-91)I SAF-propagandan hade nationalstaten spelat ut sin roll. Anpassningen till EG beskrevs som ett led i en allmän internationalisering. "Frihandel" och "avreglering" blev honnörsorden som fick riksdagen att avskaffa både kredit- och valutaregleringen. Dessa politiska beslut närmade Sverige till EG och bäddade samtidigt för en förödande spekulationsekonomi som ändade i bankkrascher och enorma ekonomiska förluster för samhället. Att riksdagspolitikerna så mangrant hoppade på EG-tåget berodde framför allt på att de helt fixerats vid tron på EG som ett tillväxtprojekt. Många av dem påverkades av den så kallade Cecchini-rapporten, som presenterades i mitten av 80-talet och lovade en årlig tillväxt på mellan fyra och sju procent och kanske ända upp till sex miljoner nya jobb som en direkt följd av den inre marknaden.Senare har stordirektörernas egen lobbygrupp European Round Table of Industrialists, som drev fram den inre marknaden, avslöjat att siffrorna var påhittade:"...en medlem av styrkommittén för Cecchini-gruppen förklarar idag att deras höga uppskattningar av den ökade sysselsättningen i stor utsträckning var propaganda i det goda syftet att främja Europas enande, och att ingen i Cecchini-gruppen någonsin förväntade sig att EG-92 (den inre marknaden) skulle fungera som en sysselsättningsmaskin." (ERT: European Labour Markets, oktober 1993)Vägen mot EU-medlemskapet har kantats av lögner, svek och manipulationer. Den stora manipulationen bestod i strategin att försöka ställa svenska folket inför fullbordat faktum. Medlemskapet skulle framstå som oundvikligt och alternativen inte ens värda en diskussion.Anpassningen hann gå långt innan det var dags för folkomröstning, vilket ja-sidan utnyttjade maximalt i sin argumentering. "Nu återstår bara att få en röst och ta plats vid bordet när EU fattar besluten", lät det sedan EES-avtalet klubbats igenom i Sveriges riksdag. I sista stund, bara något år innan folkomröstningen, tillsatte regeringen sex utredningar för att utreda konsekvenserna för demokratin, miljön, kommunerna och landstingen, utrikes- och säkerhetspolitiken, jämställdheten och sociala välfärden samt samhällsekonomin.Utredningarna visade sig vara rena beställningsverken med uppgift att säga ja till EU och fungera som understöd åt ja-sidan. De dominerades nästan helt av personer som var mer eller mindre positiva till ett svenskt medlemskap i EU.En av de få EU-kritikerna, professor Yvonne Hirdman, hoppade av den samhällsekonomiska utredningen efter några få veckor eftersom hon ansåg att den var för hårt styrd redan från början och att slutsatsen därför bara kunde bli en, nämligen att medlemskap var positivt för Sverige."Det var groteskt. Vi hade inte ens tid att läsa igenom det basmaterial som direktiven anvisade (...) Bilden är att Sverige inget har att säga till om. Varför behövs det då en konsekvensutredning?", frågade sig Hirdman. (DN 15/2-94)Konsekvensutredningen Suveränitet och demokrati (SOU 1994:12), ledd av professor Olof Ruin, utgick från samma tes, det vill säga att nationen Sverige inte längre kan föra en självständig politik. Men utredningen leder inte tesen i bevis utan hänvisar bara ständigt till internationaliseringen.Statsvetaren Sverker Gustavsson, pålitlig ja-sägare innan folkomröstningen men som senare fått kalla fötter och i DN-artiklar kritiserat vissa inslag i ja-kampanjen, skrev uppsatsen som utredningen till stora delar byggde sina resonemang kring.Gustavsson erkänner att EU har demokratiska brister. Han tror inte ens att EU "någonsin reellt" kommer att utvecklas till en demokrati. Men som EU-anpassad och betrodd statsvetare vet Gustavsson hur han ska få ihop det.EU:s demokratiska legitimitet ligger i annat, hävdar han och skriver att EU och dess beslutsformer har "ett massivt folkligt stöd" därför att gemenskapen minskar osäkerheten, skapar mindre arbetslöshet, ett stabilare penningvärde och en bättre fördelad levnadsstandard.Likt en nationalekonom dansar Sverker Gustavsson efter SAF:s pipa: "Vårt lands huvudsakliga intresse - jämfört med vad vi uppnått genom EES-avtalet - är att få aktiv tillgång till den europeiska gemenskapens politiska nätverk till stöd för den svenska exportindustrin."I sin bok Demokrati gör Karl-Erik Lagerlöf en mycket kritisk genomgång av demokratiutredningen och pekar bland annat på hur litet värde Sverker Gustavsson tillmätt konstitutionen: "Han tar den framtida ekonomiska framgången genom ett EU-medlemskap för given och ovanpå det tar han för givet att redan hoppet om denna ekonomiska framgång betyder mer för väljarnas nöjdhet än den konstitution som grundlagsfäster vår rätt till insyn i politiken och vår rätt att ställa de ytterst ansvariga politikerna till svars i fria och allmänna val , en möjlighet han själv påpekat inte existerar inom EU."Med tanke på det nuvarande opinonsläget är det lätt att förstå varför Sverker Gustavsson fått kalla fötter efter sina insatser i demokratiutredningen. Hans förtroende som statsvetare torde idag inte vara mycket större än den legitimitet som svenska folket tillmäter EU, det vill säga i stort sett lika med noll.Anders Claesson är aktiv i Folkrörelsen Nej till EU och redaktör för boken Demokrati på maktens villkor - historien om hur Sverige anslöts till Europeiska unionen
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9-10/95
