F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 5/97
i n t e r n e t u t g å v a n
text Margareta Zetterström
Troligen skrivs idag många intressanta verk som aldrig finner sina läsare. Troligen stryps idag många författarskap innan de ens fått chansen att möta sin publik. I förlagens nya utgivningspolitik, mer styrd av illiterata räknenissar än av förläggare i traditionell mening, blir ju nu dessutom även redan etablerade författare avpolletterade och ställda åt sidan utan någon som helst pardon.Men även om jag sålunda instämmer i Franzéns sjukdomsdiagnos vad gäller det litterära tillståndet i landet delar jag definitivt inte hans uppfattning vad gäller lämpliga botemedel. Att det är bra att resa och orientera sig i världen är naturligtvis en självklarhet. Liksom att det då är en fördel att behärska främmande språk. Men att den svenska litteraturens stora problem, som Franzén hävdar, skulle vara dess "provinsialism" och att svenska författare därför skulle övergå till att skriva på främmande språk, det är ju rent halsbrytande galet.Att överge det svenska språket för att rädda den svenska litteraturen är lika kontraproduktivt som att gå med i EU och EMU för att öka vår nationella självbestämmanderätt och ekonomiska handlingsfrihet. Dessutom stör mig det lättsinniga tonfall varmed Franzén framför detta förslag. Vi vet ju alla att i extrema nödlägen tvingas författare ibland i exil - från sitt land och ibland också från sitt språk. Att på detta sätt tvingas i landsflykt är alltid svårt och traumatiskt, en situation präglad av djup tragik. Att då som Franzén raljera om att svenska författare frivilligt borde överge sitt modersmål till förmån för något "tjusigare" tungomål finner jag mycket stötande. Dessutom är det få svenska författare som skulle vara kapabla att skriva annat än ytterst enkla flygbladstexter på något annat språk (såvida vi här inte talar om flerspråkiga författare, vilket naturligtvis är en helt annan sak).Vad Franzén uppenbart inte förstått är sambandet mellan "det provinsiella" och "det universella". All vår självförståelse, analysen och gestaltningen av vår specifika situation, skildringen av samspelet mellan individ och samhälle just i vår del av världen, allt detta är ju förbundet med själva språket. Endast genom att utgå från det i djupaste mening "provinsiella" (det konkreta och särskiljande) blir litteraturen "universell", d.v.s. möjlig att tillgodogöra sig också för människor i andra delar av världen. Föreställningen om en abstrakt, tidlös och allmängiltig litteratur, en litteratur utan geografiska och sociala rötter är och förblir en återvändsgränd. Den riktigt universella världslitteraturen kan bara skapas i provinsen. Var det inte det Ivar Lo Johansson alltid brukade hävda?Däremot har Franzén självklart rätt i att det är berikande att kunna läsa utländska författare på originalspråk. Liksom han också har rätt i sin kritik av förlagens njugghet vad gäller översättning av utländsk kvalitetslitteratur. Denna njugghet är en stor kulturskandal som dock inte på något sätt avhjälps genom att den svenska litteraturen begår kollektivt självmord.Själv älskar jag att läsa böcker på franska, italienska och tyska och har de senaste åren troligen läst fler italienska romaner än svenska. Men att därför förtala sitt eget modersmål, det uppfattar jag som höjden av snobbism! Om de svenska författarna skall börja skriva på exempelvis italienska, borde då inte de italienska författarna i konsekvensens namn rekommenderas att skriva på svenska, de franska på tyska etc. Eller är det just det svenska språkets litenhet som generar Franzén?Desto större anledning i så fall idag, då svenska språket i många sammanhang ersätts av urvattnad sammanträdesengelska eller amerikansk popjargong, att slå vakt om våra egna språkliga rötter! Kampen för nationellt oberoende har genom historien alltid förts också - och inte minst - med kulturen som vapen. Varför kapitulera på förhand?
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 5/97
i n t e r n e t u t g å v a n
