F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

De kommer aldrig att sälja några massupplagor. De kommer aldrig att tjäna några stora pengar. De har andra motiv för att ge ut böcker. Att de ska vara bra till exempel.

FiB har mött tre förläggare från Göteborg.

aidalos är ett litet men väletablerat förlag som specialiserat sig på samhällsvetenskaplig och filosofisk litteratur med vänsterprägel. Tanken är att det alltid ska finnas en kritisk dimension i de böcker man ger ut. Ambitionen är att på något sätt påverka den allmänna debatten. Så sett har inte mycket förändrats sedan det hela startade med bokbord för Clarté i mitten av sjuttiotalet. Sakta har förlagsverksamheten expanderat sedan dess. Idag håller man till i en liten källarlokal i Göteborg. Förlaget har två anställda, en omsättning på tre miljoner och ger ut mellan 15 och 20 böcker per år.
Ledordet är sakta.
- Vi har gnetat. Man måste gneta, växa sakta, säger förläggare Nisse Sjödin. Förlaget lever i mångt och mycket på att deras böcker köps in som kurslitteratur vid universiteten. Det är inget man avsiktligt valt, men det har alltid varit så.
- När vi började var det ett helt annat politiskt klimat. Vår utgivning var också mer tydligt politisk. Mycket blev kurslitteratur då som aldrig skulle blivit det idag. Dagens kulturklimat är tuffare. Det fungerar som en bromskloss, anser Sjödin. Han får medhåll av förläggaren Tomas Lindelöw, som menar att det är ett stort problem att de litteraturvetenskapliga institutionerna och i viss mån de etablerade kultursidorna definierar den allmänna smaken.
- Jag har helt enkelt en annan litteratursmak och då får jag inte så mycket kulturstöd heller, säger han beskt.
- Många böcker jag ger ut kan klassas som arbetarlitteratur. De är ytligt sett lättillgängliga, men för en litteraturvetare är de svårtillgängliga. De kan inte förstå texternas dynamik, därför att de inte är bekanta med innehållet. Det handlar om helt andra människor, folk som lever på skuggsidan, arbetslösa, lågavlönade, sådana som inte alls glassar fram som personerna i andra romaner. Han fortsätter:
- Vi har fått mycket recensioner. Ibland har mina böcker tagits som exempel på dålig litteratur. Det är bra. En bok ska sticka fram hakan och reta recensenten. Det är ett sätt att vidga gränserna för vad bra litteratur kan vara och på så vis sakta förändra kulturklimatet.
Tomas Lindelöw driver sitt förlag på fritiden. Fyra-fem böcker per år ger han ut, mest skönlitteratur. Har sin bakgrund i amatörskrivarrörelsen. Där upptäckte han snabbt både bra litteratur och ett väldigt sug efter att komma i tryck. Ett förlag således. En av de första böckerna han gav ut var en novellsamling, där de 18 bästa amatörnovellerna som publicerats i fackföreningstidningar ingick.
- Jag ville visa att så här bra kan det vara, fastän man inte skrivit någon bok.

Kerstin Aronsson - Anamma förlag

ORÄTTVISA BRANSCHVILLKOR

Om Daidalos och Lindelöws kan sägas ha politiska motiv för sin utgivning, gäller det inte Anamma, ett bokförlag som, i likhet med de andra, vuxit fram mycket sakta och gjort sig ett namn i Göteborg under 90-talet. För förläggare Kerstin Aronsson handlar det mer om personlig smak.
- Man kanske kan tala om en karaktär i utgivningen, möjligen, men ingen ideologi, kommenterar hon.
Ett av de stora problemen för de små förlagen är bokklubbarna. Det är de alla ense om. De villkor som gäller för försäljning via de stora bokklubbarna är nämligen anpassade efter de stora förlagens önskemål. Man måste lämna rabatter, acceptera returrätt och ge långa kredittider. Med andra ord: man måste istället skapa sin egen distribution. Samtliga tre förlagen har upprättat kundregister för direktförsäljning, en slags egna små bokklubbar. Det ger en liten trygghet. Daidalos och Lindelöw säljer en tredjedel av sina böcker via sina. Anamma kanske tio procent. Även de stora bokkedjorna Bokia och Akademibokhandeln ställer krav på rabatter. För att kunna komma ned i den prisnivå som krävs, måste man därför sälja på volym. Det kan småförlagen inte göra.
- Man kan inte lita på att en bok ska sälja i bokhandeln. De som gör de centrala inköpen hos bokkedjorna väljer ett fåtal titlar som de satsar mycket på. Dem ser du i travar i affären. Där är vi aldrig med, konstaterar Sjödin.
- Bokkedjornas kataloger är stängda för förlaget. Det har att göra med personliga kontakter mellan de stora förlagen och bokkedjornas ledningar. De stora förlagen konkurrerar målmedvetet ut småförlagen för att själva sälja mer. Mer, och det är min poäng, av de dåliga böcker de ger ut. Jag tror dessutom att de stora förlagen säljer hela paket, så att även deras mindre attraktiva titlar hamnar i bokhandeln, säger Lindelöw.
Aronsson håller inte riktigt med. Visst missgynnas småförlagen av branschvillkoren, men det handlar inte om att de blir avsiktligt motarbetade.
- Bokklubbsverksamheten till exempel är alldeles för stor och småförlagen för små för att systemet skulle vara uppbyggt på den tanken, säger hon.

Det statliga kulturstödet är en annan viktig pusselbit för att ekonomin ska gå ihop. Daidalos får 15-20 procent av sina intäkter från kulturstöd. Lindelöws lika mycket.
- Det är inte att förakta, samtidigt som man inte vill vara alltför beroende av kulturstödet. Politiskt beslutade pengar kan ju försvinna över en natt. Vad man får stöd för går inte att förutsäga, är hans erfarenhet. På sätt och vis är det bra. Då är det ingen idé att tänka på vad kulturrådet kan tycka. Det faktum att en bok måste tryckas i en minimiupplaga (1.500 exemplar för en roman t. ex.) är inget stort problem, anser Sjödin.
- Det är inte motiverat att ge ut en bok man inte tror ska sälja mer än så. Det ges redan ut för mycket böcker, säger han.
- Kulturstödet gör varken till eller ifrån. Det betyder bara en bok mer eller mindre per år, kommenterar Lindelöw. Han fortsätter:
- Gränsen är bra. Bokutgivning får aldrig bli ett självändamål, ingen privat angelägenhet.
Kerstin Aronsson är mer tveksam. Hon anser att det mycket väl kan vara motiverat att ge ut extremt smal litteratur.
- Det är klart att rent förlagsekonomiskt måste man ju tro på att en bok ska sälja i åtminstone 1.000 exemplar om den ska betala sig själv, men samtidigt måste jag säga att jag tycker att en bok som bara har 500 läsare också kan vara värd att ge ut.
- Däremot borde kulturstödet ha ett upplagetak. Det är inte rimligt att en bok som från början trycks i 20.000 exemplar ska ha kulturstöd, säger hon.

Nisse Sjödin - Daidalos förlag

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---